En gammal järnvägsstation yppar sina hemligheter.
Dörrarna öppnades först när ingen behövde stationen längre. Olga minns tillbaka till sin barndom, till den stora tågstationen som skulle frakta allt och alla i Kirovsk.
Vad hände med den?
Text och bild: Olga Sjtjerbakova, journalist bosatt i Apatity
Översättning: Bengt Eriksson, översättare bosatt i Göteborg
Min mamma sa en gång att hon drömde om att jag skulle gifta mig och ta min mans efternamn, och att efternamnet skulle börja på ”R”
– Varför då? frågade jag med ett skratt.
– För att ditt namn skulle höras bra under namnuppropet, när du står i kö för att köpa biljetter!
Det var under min sovjetiska barndom, en tid av köer och varubrist. Det rådde brist på allt, te, korv, ost, tvättmaskiner, tåg- och flygbiljetter. Att resa i väg från norr till söder på sommaren var ett stort problem. Alla ville ju värma sig i solen vid havet, eller ta med sig familj och barn så långt bort från det ryska Norrland som möjligt. Det kallades massturismsäsongen. Att köpa biljetter var förstås ett enormt problem från maj till och med augusti. Varje år genomförde min mamma samma stora operation, skrev upp sig i kön för att köpa biljett i förköpskassan, och sen kunde biljettköpet dra ut på tiden i tre-fyra dagar. Och för att inte förlora sin plats i den långa kön så ordnade kunderna själva namnupprop. Om man inte hann ropa ”Ja!” när de ropade upp ens namn så åkte man ur kön. Mitt och mammas efternamn Butko var ofta väldigt svårt att uppfatta, och ibland uttalades det fel. Men namn som Petrov, Koroljov eller Ryzjikov hördes alltid tydligt och bra, r-ljudet studsade fram och tillbaka mellan stationens skyhöga väggar.
Att köpa biljetter var förstås ett enormt problem från maj till och med augusti
Jag var 9 år när mamma berättade för mig vilken äkta man hon tyckte jag skulle ta. Det är ett av mina starkaste minnen av järnvägsstationen i Kirovsk, där vi köade för biljetter.
Den var så enormt stor och så tom! Människorna tedde sig som små sandkorn inne i stationsbyggnaden. Och därinne doftade det av piroger med kål, som såldes i buffén. Jag minns också lemonaden ”Krämsoda” och de smala och tunna glasen som tanten i buffén slog upp lemonaden i. När jag första gången gick med mamma för att anmäla oss till kön och sen stå och vänta för att köpa tågbiljetter, frågade jag henne: ”Mamma, var kommer vårt tåg att stå nånstans? Var är utgången till perrongen?”
Mamma svarade:
– Här går det inga tåg. Vi får åka till Nya stan, där mormor bor, där stannar vårt tåg.
– Men varför går inte tågen hit?
– Det vet jag inte, det får du fråga pappa.
Pappa berättade då en historia som gick ut på att byggjobbarna tagit miste på stad. Att de skulle bygga en station i Apatity, men att det blev Kirovsk. Att de säkert var fulla.
Pappa berättade då en historia som gick ut på att byggjobbarna tagit miste på stad. Att de skulle bygga en station i Apatity, men att det blev Kirovsk. Att de säkert var fulla.
Så levde jag med den historien alla kommande åren, och järnvägsstationen i Kirovsk fortsatte att stå tom under min barndom även när det inte längre behövdes köas för biljetter. Jag och mina tjejkompisar brukade springa dit för att titta på statyn av Sergej Kirov, som stod uppställd på en stor balkong vid utgången från stationen. Balkongen fanns på insidan av byggnaden, i stället för utanför. Om vi hade pengar så köpte vi oss piroger och lemonad. Vi ville gärna ha pelmener, för våra föräldrar hade berättat att det fanns en väldigt bra pelmenirestaurang på stationen. Men när jag var liten var dörrarna till matsalen alltid stängda.
Dörrarna öppnades först när ingen behövde stationen längre, när det sista pendeltåget till Apatity hade gått, biljettkassorna var stängda, och de enorma bänkarna av riktigt trä i väntsalen också var borta. Perestrojkan var här, och så försvann Sovjetunionen.
Ingen ville underhålla den enorma gamla byggnaden. Vid mitten av 90-talet överlät kommunen byggnaden på privata händer. Och så en gång fattade stationsbyggnaden eld. Branden lämnade ingenting efter sig, utom kala stenväggar och pelare. Sorg och ledsnad var det som många av oss kände när vi betraktade de historiska ruinerna. Det var till och med tal om att riva byggnaden. Men det fanns inte pengar till det heller.
Så är vi framme vid våra dagar. På sommaren 2019 utarbetade stadsledningen grandiosa planer för den gamla stationsbyggnaden i Kirovsk. Den skulle restaureras och det skulle öppnas en stor utställningshall. Planerna förverkligade emellertid aldrig. En expertutredning fastslog att de bärande delarna av byggnaden var fallfärdiga och att byggnaden inte skulle gå att återställa.
Men stationen visade sig vara en hård nöt att knäcka, och den står fortfarande kvar! Utan fönster, dörrar eller tak är den fortfarande en plats dit såväl invånare som tillresande från Kirovsk och Apatity kommer gående eller åkande. I augusti 2020 förvandlades väggarna på stationshuset i Kirovsk till arbetsytor för konstnärer. Maria Chardikova från Rostov vid Don vann tillsammans med Vjatjeslav Belov från Sankt Petersburg konsttävlingen Artmossfär, fick ett stipendium och prydde sen stationsväggarna med fresker. Så fick staden en ny sevärdhet. Det finns ingenting liknande någon annanstans i Murmanskregionen!
Men min fråga varför Kirovsk egentligen behövde en så stor järnvägsstation, dit passagerarfjärrtågen aldrig har gått, fick inget svar. Jag tror inte på historien om att byggarna skulle ha tagit fel på stad. Jag är säker på att folk som vet något om byggverksamhet och projektering inte heller sätter någon tilltro till den versionen.
För att hitta svaret fick jag gå till historien. Den enligt min mening mest sannolika versionen är den att man på 1930-talet, på en våg av energisk utveckling av området kring bergskedjan Chibiny och industrialiseringen av Murmanskregionen, ville göra Kirovsk till en viktig järnvägsknutpunkt, varifrån järnvägen mot östra Kolahalvön skulle utgå. Här planerades ny utvinning av mineralfyndigheter, och nya städer och samhällen skulle behöva byggas.
Mitt antagande styrks av arkivuppgifter, som jag hittat i Murmanskregionens statliga arkiv i Kirovsk. Järnvägsstationen byggdes för att kunna ta emot stora passagerarströmmar. Och bygget påbörjades 1934. Men stationen tog emot de första passagerarna först 1939. Det är lite underligt, för på den tiden fanns inte dessa byggprojekt som drog ut oändligt i tiden. En liten notis i tidningen Kirovskij rabotjij från den 4 december 1935 kastar emellertid lite ljus över gåtan.
”Stationsbygget har stoppats … Det saknas pengar … För att slutföra bygget behövs en miljon rubel … Bygget kommer att fullföljas 1936”.
Men det är först 1939 som man hittar ett omnämnande i tidningarna om att stationen är färdigbyggd. Men man hittar inga reportage om någon högtidlig invigning, intervjuer med de första passagerarna, bara tre foton inifrån stationsbyggnaden. Inte ett ord om någon matsal eller frisörsalong, något som myndigheterna gav order om efter att stationen tagits i drift.
Det är mycket sannolikt att de ambitiösa planer som bolsjevikerna och pionjärerna från Kolahalvöns polarområden hade på att tämja områdena uppe i norr inte gick att genomföra just för att man varje dag och varje år stötte på osannolika svårigheter. Det handlade ju inte om träskmarkerna vid Leningrad eller sanddynerna i Centralasien. Här mötte man berg, tundra och klippor. Hur skulle man bygga här? Det räckte inte med slagord och appeller. Och planerna var ju i själva verket helt osannolika, själva arkitekturen hos stationsbyggnaden och några andra byggnader i Kirovsk vittnar om att man tänkte sig något alldeles storartat.
På 1930-talet började arkitekter i Sovjetryssland att i samband med projektering av nya städer använda en ny stil med en variation av dekorativa inslag, som valvbågar, balkonger, stuckatur och kolonner. Det var på grund av det här modet som ett antal originella byggnader uppfördes i Kirovsk, bland annat järnvägsstationen.
I arkivmaterial från tiden har jag hittat många faktauppgifter som styrker tanken att Kirovsk faktiskt planerades som en större knutpunkt för järnvägen i Chibinyområdet. På norra stranden av sjön Stora Vudjar planerade man bygga pionjärläger, sommarhus för barnhems- och förskolebarn, semesterhem för arbetare och mycket annat. Idag inser man att alltihop var en utopi, staten hade varken några pengar eller teknisk utrustning för att förverkliga projekten. Det saknades dessutom tid. När man äntligen byggde färdig järnvägsstationen och gjorde den tillgänglig för passagerare stod landet inför andra stora händelser: det var bara två år till dess att det stora fosterländska kriget skulle bryta ut.
Jag höll precis på att avsluta min artikel om järnvägsstationen i Kirovsk när min moster Natalia, mammas yngsta syster, ringde mig.
– Natalia, minns du järnvägsstationen i Kirovsk?
– Det är klart jag gör. Vi gick till stationen som på museum, allt var så fint där, när vi jämförde med träbarackerna som vi bodde i då tyckte att vi var på bio. Och vilken pelmenirestaurang det fanns där! Vår pappa arbetade för resten där som nattvakt.
– Arbetade min morfar på stationen som nattvakt?
– Javisst! Har inte mamma berättat det för dig?..
Så kom det sig att min gamla vän järnvägsstationen yppade ännu en av sina hemligheter för mig, den här gången en familjehemlighet. Jag skulle inte bli förvånad om den här hemligheten inte visar sig vara den sista …