Bodens södra skjutfält
Hans Granqvist, fotograf, Luleå
Hans har under lång tid skildrat de kulturlandskap som finns i norra Sverige i ett projekt med arbetsnamnet ”Nutida landskap”. Han intresserar sig för basindustrins påverkan på landskapet och vad som lämnas kvar när skog, el och malm utvinns. Skjutfältet i
Boden blir en del av projektet då det historiskt sett uppkommit för att försvara just basindustrin.”
Text och bild: Simon Eliasson, fotograf bosatt i Luleå
Fan också, det är just där jag brukar plocka!
Infarten till Boden södra skjutfält, någon kilometer utanför centrala Boden, en tidig tisdagsmorgon vid tiden för när semestern börjar vara ett avlägset minne.
Klar luft och kall vind, det enda som hörs är korpen. Och de många militärfordon som börjar rulla in. Arbetsdagen har börjat även för Försvarsmaktens anställda. En äldre man stannar bilen vid skylten som upplyser om när, var och hur Försvarsmakten planerar att skjuta, köra, öva.
”Ni vet väl att det här är fantastiska marker för Karl Johan!”
Inte bara för Carl Gustaf alltså, den världskända svenska vapenexportsuccén.
Tydligen är det många som plockar svamp i området. Just när mannen lämnat – ”Äh, jag testar åka in ändå” – så cyklar en thailändsk kvinna förbi. Stövlar på fötterna och korg på cykeln. Hon är också på väg in för att leta svamp. Stora delar av området är avstängda för dagens skjutövningar.
Som född och uppvuxen i Boden är skjutfälten knappast något man reflekterar över. De bara är där. Stora, vidsträckta områden med förbudsskyltar var 25:e meter. Som av en händelse ligger barndomens mest populära badsjö just här på ”Boden södra”. Aldersjön drar fortfarande hundratals en vacker sommardag.
I de här områdena har folk lekt, utforskat, plockat svamp, bär, kört motorcross – med kanonernas muller i bakgrunden. Tidvis väcks en lokal debatt till liv. Militären går ut och är oroad för att folk inte respekterar deras verksamhet. Folk kan komma till skada! Det är livsfarligt!
Visst är det så. Naturligtvis. Förut visste alla om detta och höll sig borta när det var farligt på riktigt. Nu mullrar kanonerna mer sällan, och kännedomen börjar försvinna. Det som i barndomen bara var skog (som man ofta inte fick besöka) precis som älven bara var vatten (som var strömt och farligt på grund av kraftverken)… Har i vuxen ålder blivit något annat.
Ett tydligt tecken på hur kringskuren man är. Det är stort. Öppet. Majestätiskt. Och förstört.
