”Världssamfundet rör sig i full fart mot en fossilfri ekonomi.” Den garvade miljöjournalisten från Murmansk Anna Kirejeva beskriver luftens kraft genom en satsning på arktiska vindkraftverk utanför Murmansk.
Text: Anna Kirejeva, journalist bosatt i Murmansk
Översättning: Bengt Eriksson, översättare bosatt i Göteborg
Jag har skrivit om miljöproblem i Arktis, särskilt den ryska delen, i cirka tjugo år. Under de två decennierna har jag berättat om luftföroreningar i form av svaveldioxid vid den rysk-norska gränsen, eller om hur tiotals länder bistår vårt land i arbetet med lösa problemen med kärnkrafts- och strålsäkerheten, problem som hopades under sovjettiden. Om hur invånarna i världens största stad norr om polcirkeln i många år lidit av koldammet som alstras vid omlastning av kol i Murmansk hamn och på det viset betalar priset för stadens gynnsamma geografiska läge med dess ständigt isfria hamn.
Men idag genomförs för första gången i historien i den ryska delen av Barentsregionen ett helt nytt projekt som ska bidra till att lösa klimatproblemen. I Murmanskregionen pågår nu bygget av den största vindkraftparken i den ryska delen av Arktis.
Världssamfundet låter sig förstås inte imponeras av att man bygger en vindkraftpark med en effekt på 200 MW, men förutsättningarna för just den här anläggningen är ändå unika. Världssamfundet rör sig i full fart mot en fossilfri ekonomi, och en reducering av utsläppen av växthusgaser från alla källor där det är möjligt. Länder och deras invånare försöker se över sina konsumtionsvanor, sitt beteende och sin komfort. Det ödet kommer också att beröra Ryssland.
Men för dagens ryska del av Arktis handlar det om ett helt unikt projekt med en lång och svår historia. Tanken på projektet föddes 2001. År 2008 godkände regionen en avsiktsdeklaration för bygget av vindparken, men lagstiftningsbegränsningar reste hinder för ett genomförande av projektet. Projektet har passerat via fyra guvernörer, men till slut lades 2019 den första stenen till bygget. 2020 hade projektet att överleva pandemin.
Vindparken byggs i ett land där ingen för ett par decennier sen tog begreppet förnyelsebar energi på riktigt allvar. I ett land vars president, i likhet med en mycket stor del av befolkningen, fortfarande inte öppet erkänner värdet av förnyelsebara energikällor, utan offentligt hävdar att vindkraftverk dödar fåglar, mullvadar och maskar.
Vindparken byggs i en region där vatten- och kärnkraft producerar mer energi än vad som används av invånarna i området, och den skickas till angränsande regioner.
Murmanskregionen är en unik region i Ryssland, inte bara på grund av sitt energiöverskott, regionen ligger dessutom längst uppe i norr. Arbetskraft och material kostar halvannan gång mer här, en stor del av arbetet bedrivs vintertid under ständigt mörker och sträng kyla, och den enda vägen fram till bygget av vindparken stängs av under 30–40 dagar på vintern på grund av den myckna snön och stormvindarna.
Arktis är ett idealiskt testområde för utrustning och kräver unika teknologiska lösningar. Om utrustningen fungerar under de svåra förhållandena i Arktis så fungerar den överallt.
Så när vi idag ser hur man först på fartyg fraktar de 65 meter långa rotorbladen, som vart och ett väger 20 ton (för var och ett av de 57 vindkraftverken behövs tre blad), och gondolerna (maskinhusen) som väger 68 ton, och sen transporterar alla delarna längs de smala vindlande och delvis grusbelagda vägarna uppe i norr med deras tvära kurvor, över myrar, sjöar och klippig terräng fram till byggplatsen, så inser vi verkligen att vinden har vänt. Vi förstår att den ryska delen av Barentsregionen för första gången i historien i stället för ett miljöproblem är på väg att bli till en del av lösningen.