Skogens barnkammare

Bild och text: Natalia Tjernova, journalist bosatt i Apatity
Översättning: Bengt Eriksson, översättare bosatt i Göteborg

Redan ordet ”arboretum” låter sydländskt för en nordbo. Många invånare på Kolahalvön har levt hela sitt liv utan att känna till att det mitt i hjärtat av Murmanskregionen finns ett riktigt nordligt arboretum, som är hela 70 år gammalt.
Det kanske förvånar, men 2021 kom att bli en vändpunkt i naturreservatets historia. Då blev området tillgängligt för alla som vill besöka det. Man kan komma hit, beställa en guidad visning och tillsammans med forskarna ta en titt på resultatet av deras verksamhet.
Ska vi gå in och titta?
Vår guide heter Oksana Gontjarova och är senior forskare, licentiat i biologi och tillförordnad chef för dendrologilaboratoriet vid botaniska trädgården.
 
Det är intressant att inget av utställningsföremålen i detta naturmuseum är föremål för någon särskild vård eller skötsel, skyddas under vintern eller flyttas till växthus. Det är viktigt för forskarna att undersöka växternas livscykel i den miljö som råder i denna del av Kolahalvön norr om polcirkeln.

Visningen börjar med en promenad genom en naturlig lövskog, och efter fem minuter kommer vi till avdelningen Sibirien. Där finns växter från slättland och berg representerade, och sådana som växer i Jakutien. Här möts vi förstås av sibirisk ceder, som också kallas sibirisk cembratall.

– I toppen av trädet ser ni kottar, men vi hinner aldrig med att plocka dem – ekorrarna är snabbare än vi människor, säger Oksana.

Här ser vi också sibirisk silvergran, gran och lärk, noterar skillnaden i form på barren och kottarna; hos granen är de nedåtvända, medan de står rakt upp som ljus hos silvergranen. Planteringarna med sibirisk silvergran ser mycket effektfulla ut, där de står i raka rader och med en yvig kjol nedtill, ungefär i höjd med snötäcket. Det är bara att beklaga att vi inte kan se det här trädet i våra skogar, det är en utifrån införd och av människan inplanterad växt.

Och här har vi en mer filosofisk växt, Duschekia eller björkal (Alnus fruticosa), en art som trivs alldeles utmärkt uppe i norr och sprider sig i skogarna här. Inför vintern lägger den sina nedersta grenar på marken under snön, och vid mitten av maj reser de sig igen.

Eller, som Oksana säger: ”Vill du leva så reser du dig upp!”

Intill får vi syn på kurilskt te (Dasiphora fruticosa) med blommor som liknar smörblomma. Blommorna kan bryggas i vatten och drickas som vanligt te. Plantan rekommenderas för anläggning av grönområden i Murmanskregionen. Asiatisk hägg (Padus asiatica) kan man dock bara träffa på i arboretumet. Den har stora blomställningar och bär stora frukter, medan grenarna böjer sig i bågar och bildar valv.

Vacker och dunig är förstås också dvärgtallen (Pinus pumila) och intill den en rysk kornell (Cornus alba), en för Jakutien typisk växt. På hösten blir bladen klarröda och bären blåvita. Bären är mycket vackra, men oätliga. Lika otjänliga som föda är de rödaktiga dubbla bären hos kaprifol Chamisso, men å andra sidan älskar fåglarna dem. Vi beundrar daurisk hagtorn (Crataegus daurica) och axspirea från Altaj (Sibiraea altaiensis). Sedan beger vi oss till avdelningen Kamtjatka, där vi ser arter som framodlats av frön som samlats av medarbetare vid botaniska trädgården under expeditioner som gjordes på 80-talet. Här finns till exempel arktisk pil (Salix arctica), en minimal växt. Det är svårt att tro att den har så många år på nacken!

Visningen börjar med en promenad genom en naturlig lövskog, och efter fem minuter kommer vi till avdelningen Sibirien. Där finns växter från slättland och berg representerade, och sådana som växer i Jakutien. Här möts vi förstås av sibirisk ceder, som också kallas sibirisk cembratall.
 
– I toppen av trädet ser ni kottar, men vi hinner aldrig med att plocka dem – ekorrarna är snabbare än vi människor, säger Oksana.
– De flesta växterna har sitt ursprung i naturen, de är framodlade av frön som samlats i naturen eller har förts hit som levande växter från någon av våra expeditioner, berättar Oksana Gontjarova.
– Alla växterna har en speciell märkning, där man kan läsa växtens namn på ryska och den latinska benämningen, när den såtts eller planterats, om växten tagits hit som planta. Man kan också skanna in en Q-kod som ger mer information
– Här ser vi en Ermans björk, eller kamtjatkabjörk, – den har så kompakt trä att den sjunker i vatten! berättar vår guide.
– Upp till hundra års ålder behåller den sin vita stam, sedan börjar den mörkna, barken blir grå och börjar få sprickor.
Oksana visar oss ett antal intressanta björkar. Till exempel pappersbjörken, vars bark innehåller stora mängder eteriska oljor. Av stammarna tillverkade de nordamerikanska indianerna sina kanoter.
Vi får se ett antal arter av amerikanska spireor, irga och hagtorn, hägg från Virginia och Pennsylvania. Alla de växterna kan man också plantera i våra städer. Man kan till och med arrangera verkliga små ”Alper”, som man gjort här på arboretumet. Här i ”Nordamerika” har man arrangerat miljön med användande av en vintergrön växt av familjen berberis, som blommar i juni, och de blåsvarta ätliga bären mognar i september.
 
I avdelningen Asien träffar vi först på rönn. 
– Japansk rönn (Sorbus commixa) kan man inte se någon annanstans i våra trakter än här i vårt arboretum. Japanerna kallar den ett ”trädet som kan gå igenom nio eldar”, men det har vi inte kontrollerat, skrattar Oksana.
– När bladen vecklar ut sig har de en vinröd nyans, och sen blir de gröna i takt med att de blir äldre.
Äppelträden väcker ett särskilt intresse. Bäraplarna här är 70 år gamla! Här finns en skogsapel, den togs in som frö från Archangelsk, blommar och ger små äpplen, fast inte varje år. Här finns också rönnbärsapel (Malus toringo), vars äpplen är större, men de kommer bara vart femte-sjätte år.
– Det här är en glasbjörk (Betula pubescens) av formen Rubra, förklarar Oksana Gontjarova. En student hittade den på 1970-talet i en skog i Finland, och det visade sig att bladen hade den ovanliga färgen på grund av den höga halten antocyaner. Finska forskare förklarade mutationen som ett sätt att anpassa sig till låga temperaturer och polarljuset. Det är intressant att bladen hos glasbjörken när de utvecklas är gröna med röd kant och sen blir vinröda eller purpurfärgade. Växten förökar sig inte på naturlig väg, vare sig genom ympning eller sådd, bara genom kloning i laboratorium. I Finland kan man köpa rödbjörken på plantskolor för trädgårdsodlare, men vi har fått den som levande planta via vårt utbytesprogram. Vår rödbjörk är för övrigt det enda exemplaret i hela Murmanskregionen.