”Upp emot 3 000 nya jobb och omfattande investeringar till Malmfälten.”
Gruvbolaget LKAB:s pressmeddelande från den åttonde december 2020 är tydligt. Malmfälten är inte längre lika med avflyttning och nedmontering. Malmfälten har framtiden för sig, enligt LKAB och många andra. Men kan den långsiktiga trenden vändas, kommer elen att räcka till? Arne Müller vrider på siffrorna.
Text: Arne Müller, författare bosatt i Umeå
Bild: Simon Eliasson, fotograf bosatt i Luleå
Fossilfritt stål, batterifabriker och enorma vindkraftparker. Stora investeringar kopplade till klimatomställningen kan komma att förändra norra Sverige i grunden under de kommande årtiondena.
Förhoppningarna om en inflyttning som vänder vikande befolkningskurvor är stora. Kan förhoppningarna infrias och räcker naturtillgångar och elenergin för de nya industrierna?
Först ut var var Hybrit, ett samarbete mellan ståltillverkaren SSAB, gruvbolaget LKAB och energibolaget Vattenfall. Bolaget startades 2016. Målet är att SSAB:s ståltillverkning inom något årtionde ska ställas om till en metod där kol ersätts med vätgas. På så sätt minskas koldioxidutsläppen rejält.
Strax därefter meddelade den nystartade batteritillverkaren Northvolt att bolagets första stora batterifabrik ska ligga i Skellefteå. På ett område stort som 40 fotbollsplaner har anläggningen växt fram under de senaste åren. Planerna har växt till sig efterhand. Så sent som i våras lade Volkswagenkoncernen en beställning värd 120 miljarder kronor. Nu beräknas minst 3 000 människor få jobb i fabriken.
I vintras meddelade LKAB att bolaget byter inriktning. Hittills har man främst tillverkat järnmalmspellets för stålindustrin. Nu kommer man att gå över till den mer förädlade produkten järnsvamp. Även här tänker man använda vätgas för att minimera klimatavtrycket. Den stora klimatvinsten kommer att göras i de stålverk som använder järnsvampen. LKAB uppger att utsläppsminskningen blir 35 miljoner ton koldioxid. Det kan jämföras med alla utsläpp i Sverige, som ligger omkring 50 miljoner ton.
Något senare kallade det dittills helt okända bolaget H2 Green Steel till presskonferens i Boden. Beskedet var att även detta bolag planerar att bygga ett vätgasbaserat stålverk. Starka kapitalintressen står bakom projektet som beräknas ge 1 500 nya jobb i Boden, en stad som fått kämpa i motvind sedan den militära verksamheten dragits ned och sjukhuset flyttats till grannkommunen Luleå.
Detta är de allra största investeringarna, men det finns många fler. Australiska gruvbolaget Talga Resources vill starta grafitbrytning i stor skala med sikte på den växande batteribranschens behov. Flera koppargruvor är aktuella i norra Sverige, även här finns en koppling till klimatomställningen. Utanför Piteå har bioraffinaderiet Sunpine, som bland annat tillverkar dieselbränsle av restprodukter från massaindustrin, precis byggts ut. Åker man en bit västerut från Piteå kommer man till Markbygden, där pågår bygget av Europas största vindkraftpark. Tillståndet medger att 1 101 vindkraftverk kan byggas på ett 450 kvadratkilometer stort område.
Norrbottens handelskammare har summerat ihop de investeringar som är kända idag. I Norrbotten handlar det om 700 miljarder under de närmaste 20 åren. I Västerbotten tillkommer ytterligare 180 miljarder. Handelskammarens VD Linda Nilsson räknar med att detta inte är slutsumman, fler investeringar kommer att tillkomma till följd av de som redan är beslutade.
Investeringarna har fått optimismen att spira i norra Sverige, inte minst bland lokala politiker. ”Det största som hänt sedan Bodens fästning byggdes mellan 1900 och 1917”, har socialdemokratiska kommunalrådet Claes Nordmark sagt i intervjuer efter beskedet om bygget av ett nytt stålverk.
Luleå Tekniska Universitet (LTU) har startat ett projekt tillsammans med några av regionens företag för att inom fem år öka befolkningen i norra Sverige med 250 00 människor. Peter Larsson, den samordnare för norra Sverige som regeringen har tillsatt, räknar med en än större tillströmning av nya invånare. Hans bedömning är att de nya industrierna direkt kommer att ge 150 00 nya arbetstillfällen. Men med alla de effekter som investeringarna kommer att ge i andra delar av ekonomin kan befolkningen i norra Sverige öka med 100 000 personer inom 15 år. Det skulle vara ett tydligt trendbrott. Norrbottens befolkning har minskat under de senaste åren och i Västerbotten har befolkningstillväxten länge varit koncentrerad till universitetsstaden Umeå.
Inom loppet av några år har norra Sverige hamnat i fokus för klimatomställningen i Sverige och Europa. Dessutom kan de stora satsningarna ge många tusen nya jobb och vända den negativa befolkningsutvecklingen. Inte undra på att detta väcker entusiasm. Men även detta mynt har mer än en sida.
Tidigare erfarenheter av stora investeringar i råvarubranscher har inte infriat de högt ställda förväntningarna när det gäller nya jobb och samhällsutveckling. Under den förra råvaruboomen för drygt 10 år sedan investerade LKAB omkring 10 miljarder årligen i Malmfälten, Boliden byggde ut Aitikgruvan rejält och en helt ny järnmalmsgruva startades i Kaunisvaara, utanför Pajala. Allt detta gav bara tillfälliga hack i den nedgående befolkningstrenden i de berörda kommunerna.
Kontrasten mot förväntningarna är slående. Den konsult som Pajala kommun anlitat inför starten av järnmalmsgruvan kom till slutsatsen att det fanns förutsättningar för att kommunen skulle få den snabbaste befolkningstillväxten i landet och på kort tid gå från 60 00 till 100 00 invånare. I själva verket är antalet invånare idag färre än när gruvan startade i december 2012.
Snabbaste befolkningstillväxten i landet och på kort tid gå från 60 000 till 100 000 invånare. I själva verket är antalet invånare idag färre än när gruvan startade i december 2012.
Bygget av Europas största vindkraftpark i Markbygden sysselsätter många hundra personer under byggfasen, men en stor del av arbetskraften har specialkunskaper och reser från bygge till bygge, en mindre del av arbetskraften vid vindkraftbyggen kommer från närområdet. Den tekniska utvecklingen gör att behovet av arbetskraft för att sköta drift och service av vindkraftverk minskat kraftigt. Vid moderna vindkraftparker behövs mellan 15 och 20 personer för att sköta 100 vindkraftverk. Det kan naturligtvis ha lokal betydelse för arbetsmarknaden, men inte ens en mycket stor utbyggnad kan ge ett större lyft för regionen.
En förklaring till att råvarubranscherna inte har gett så många jobb som förväntat är de snabba rationaliseringarna. 1960 jobbade 160 000 personer i de svenska gruvorna. Idag är det drygt 70 00, samtidigt har produktionen flerdubblats. Inom skogsnäringen försvann nära hälften av jobben mellan 1980 och 2010.
En annan förklaring är att ägandet till råvaruindustrierna ofta ligger hos bolag som har sina huvudkontor i storstäder långt bort från gruvor, kraftverk och skog. Regionalforskningen har visat att många av jobben i olika kringverksamheter skapas där huvudkontoren finns. Det handlar om allt från tekniska konsulter och affärsjurister till hotell och restauranger. En ganska liten del av dessa jobb finns där verksamheten bedrivs. I boken Norrlandsparadoxen gjorde jag en beräkning av hur många ”gruvarbetare” det finns i Luleå. Det visade sig att det handlar om minst 500 personer, även om få av dessa behöver ha hjälm på huvudet och ingen bryter någon malm.
Mycket tyder på att de investeringar som nu görs ändå kommer att få stor betydelse i delar av regionen. Det tydligaste exemplet är Skellefteå. Här är det en helt ny industri som byggs upp. De 3 000 direkta jobb som skapas innebär i sig att arbetsmarknaden växer med 8 procent. Till det kommer den återvinningsanläggning för batterier som ska byggas, underleverantörer och spridningseffekter till andra delar av ekonomin. I Skellefteå går det också redan att se ett tydligt trendbrott – befolkningen har börjat växa och det är stor efterfrågan på de nya bostäder som byggs i staden. Det återstår att se om trenden är tillräckligt stark för att kommunens nya högre befolkningsmål ska nås. Det innebär att dagens knappt 73 000 invånare ska bli 90 000 fram till 2030.
Även i Boden startas en helt ny verksamhet och 1 500 arbetstillfällen är mycket i en kommun med knappt 30 000 invånare. I övrigt handlar det visserligen om mycket stora investeringar, men i grunden är det en produktionsmetod som ska ersättas med en annan. Det är inte självklart att arbetsplatserna blir fler när väl verksamheten rullar igång.
Norrbotten och Västerbotten är stora län med tillsammans 29 kommuner. De investeringar som nu planeras är koncentrerade till ett begränsat antal kommuner. De sedan länge etablerade gruvkommunerna Gällivare och Kiruna. Boden, Luleå, Piteå och Skellefteå. Det är också rimligt att tro att de stora investeringarna kommer att påverka Umeå, som är den största staden i den norra halvan av landet och dessutom både har ett stort universitet och delar av Sveriges Lantbruksuniversitet.
Men hur resten av regionen kommer att påverkas är mer oklart. Tidigare erfarenheter från stora investeringar i norr pekar mot att en stor del av arbetskraften hämtas från närområdet. Om detta skulle bli fallet även denna gång finns risken att den arbetskraftsbrist som finns i de mindre kommunerna kan förvärras. En tänkbar paradoxal effekt av de stora investeringarna är att klyftorna inom de båda länen kan komma att växa.
Allt som sker i norra Sverige påverkas också av den övergripande trenden för den regionala utvecklingen i Sverige – en kraftig befolkningskoncentration till i första hand Stockholmregionen och i andra hand några av de större städerna.
Självklart kommer jätteprojekten att få stora effekter för arbetsmarknaden och hela samhällsutvecklingen. Exempelvis har regeringen nyligen meddelat att bygget av Norrbotniabanan ska fullföljas upp till Luleå. Till SVT bekräftade infrastrukturminister Tomas Eneroth att de stora investeringarna var ett av motiven för beslutet. Men samtidigt som det går att se de gynnsamma effekterna när det gäller jobb och samhällsbyggande finns det också skäl att hålla ögonen på de motverkande krafterna.
Ska man ersätta kolet vid framställning av stål med vätgas så krävs det elektricitet, enorma mängder av elektricitet. Att tillverka batterier är också en mycket elintensiv verksamhet. Tillgången till stora mängder förnyelsebar el var ett starkt motiv när Northvolt Skellefteå som platsen för sin stora batterifabrik.
För närvarande används det omkring 12 terrawattimmar (TWh) el i Norrbotten och Västerbotten. Det är rätt mycket i förhållande till elanvändningen i hela landet, men så ligger också många energikrävande industrier i de båda länen. Lägger man till den förväntade elanvändningen från de fyra största industriprojekten i norr tar elanvändningen ett skutt upp till nära 100 TWh årligen. Jo, ni läste rätt. Nu finns det en buffert. I dagsläget skickas årligen cirka 20 TWh ut från regionen, främst söderut. När Region Norrbotten förra året släppte en rapport där slutsatsen var att södra Sverige i framtiden inte kan räkna med elleveranser från norra Sverige orsakade det oro inom näringslivet i landets södra halva.
Går det att få tag på ytterligare omkring 70 TWh el i norra Sverige?
Går det att få tag på ytterligare omkring 70 TWh el i norra Sverige? Det är förstås tekniskt möjligt men kräver stora insatser. Under senare år är det främst den landbaserade vindkraften som har gett ett tillskott av förnyelsebar el. Även med ett antagande om att den snabba tekniska utvecklingen på vindkraftområdet fortsätter kommer det att krävas 3000 till 4000 vindkraftverk för att täcka det ökade elbehovet. När jag frågade Svenska kraftnät om vilka insatser som krävs för att elnätet ska klara den ökade belastningen fick jag en lång lista till svar. Myndigheten kommer att öka investeringstakten från 2,5 miljarder till 10 miljarder kronor om året. För att minska behovet av nya elledningar pekar Svenska kraftnät på möjligheten av att producera vätgas till de nya industrierna i anslutning till havsbaserade vindkraftparker och skicka den till kunderna via pipelines. Myndigheten ser små möjligheter att täcka det växande elbehovet genom import från grannländerna, även där planeras projekt som ökar elanvändningen.
Den snabba utbyggnaden av vindkraften har lett till markkonflikter. Samebyar ser i många fall vindkraften som ett störande intrång i betesmarkerna, som läggs ovanpå de verksamheter som sedan tidigare begränsar rennäringens utrymme. Även bland lokalbefolkningen finns i vissa områden ett starkt motstånd både utifrån de störningar vindkraften utgör och för att nyttan för lokalsamhället är begränsad. På senare år har två kommunala folkomröstningar genomförts kring vindkraftsutbyggnaden (Sorsele och Malung-Sälen). I båda fallen blev utfallet ett knappt övertag för nej-sidan. Det är rimligt att tro att en vindkraftutbyggnad i upptrappat tempo kommer att leda till skärpta konflikter när vindkraftparker krockar med andra intressen.
Elektrifieringen av samhället kräver stora mängder metaller. Batterifabriken i Skellefteå ger en antydan om hur stora metallbehoven är. Av företagets ansökan om miljötillstånd framgår att det handlar om många tusen ton av en rad ämnen. För att få grepp om hur stora mängder det handlar om går det att jämföra med världsproduktionen (2019). När det gäller mangan och koppar handlar det inte ens om en tusendel av världsproduktionen, men för nickel stiger andelen rejält till 2,4 procent, för kobolt och grafit rör det sig om ungefär fem procent och när det gäller litium kommer fabriken i Skellefteå att behöva drygt tio procent av produktionen i världen. Bara i Europa kommer det enligt de planer som finns idag att finnas 28 batterifabriker i slutet av detta årtionde.
Det kommer hela tiden nya prognoser för metallanvändningen i spåren på omställningen till förnyelsebar energi och elektrifieringen av bilar och andra fordon. Den gemensamma nämnaren är att kurvorna pekar brant uppåt. Världsbankens senaste prognos hör till de mer återhållsamma (”Minerals for climate action”). Den pekar mot att efterfrågan på de typiska batteriämnena kobolt, grafit och litium kommer att öka med mellan 400 och 500 procent fram till mitten av århundradet. För indium, som bland annat används i solpaneler, förväntas mer än en tredubbling.
Den förväntade galopperande metallanvändningen märks även inom den svenska gruvbranschen. Det tydligaste exemplet är australiska gruvbolaget Talga Resources planer på en storskalig utvinning av grafit utanför Vittangi. Projektet började i liten skala. Bolaget ville såga ut en mindre mängd grafit för att producera grafen, ett material som väntas få en rad olika användningsområden i framtiden. När batteriboomen tog fart ändrades planerna. Nu skulle 100 000 ton årligen brytas i ett dagbrott. I Luleå planerades bolaget för en industrianläggning där grafiten skulle vidareförädlas för batteribranschens behov. Men innan verksamheten ens startat har planerna utökats kraftigt. Nu vill Talga bryta ytterligare 500 000 ton på tre andra platser. I sommar har ett prospekteringsprogram dragits igång längs den 15 kilometer långa fyndigheten. Förhoppningen är att flerdubbla mineraltillgången till 200 miljoner ton.
Kring dessa planer har det uppstått en konflikt. Den sameby som är verksam i området är redan hårt trängd av andra intrång och Naturskyddsföreningen pekar på riskerna med en omfattande gruvverksamhet i närheten av den naturskyddade Torneälven.
Kopparpriset ligger på rekordnivåer och kan komma att stiga ytterligare till följd av den ökade efterfrågan i spåren på elektrifieringen. Just nu finns det planer på nio nya koppargruvor från Stekenjokk i södra Västerbotten till Viscaria norr om Kiruna. Även de kontroversiella planerna på en stor nickelgruva i Rönnbäcken i fjällvärlden utanför Tärnaby har fått nytt liv.
Förutom de lokala miljöproblem och markkonflikter som gruvor kan orsaka finns det en till komplikation med den ökade efterfrågan på metaller. Gruvor och metallframställning orsakar stora koldioxidutsläpp. Det har gjorts insatser för att minska utsläppen inom den svenska gruvbranschen. Ett exempel är att Boliden bedriver försök med att delvis köra truckarna som fraktar malmen upp ur Aitikgruvan på el. Det går att se att utsläppen per producerat ton malm har minskat. Men samtidigt har produktionen i gruvorna ökat. Det gör att de totala utsläppen från gruvindustrin i Sverige har ökat från ungefär 800 000 ton CO2 2008 till när 1,2 miljoner ton 2019.
Satsningarna skulle i sig orsaka koldioxidutsläpp på drygt 26 miljoner ton under de närmaste 20 åren.
Detta är en del av ett mycket större utsläppsproblem som är kopplat till de stora investeringar som planeras i norr. Två svenska forskare har i en rapport tittat på hur stora utsläpp investeringar orsakar (”Hållbara investeringar Hur mycket grön omställning har vi (inte) råd med?” Eva Alfredsson, Mikael Malmaeus). Skillnaderna mellan olika slags investeringar är naturligtvis stora, men som en tumregel kommer forskarna fram till att 30 ton koldioxid per investerad miljon är ett rimligt värde. Om man utifrån detta resultat åter tittar på de investeringar på 880 miljarder kronor som planeras i Norrbotten och Västerbotten så är det lätt att se problemet. Satsningarna skulle i sig orsaka koldioxidutsläpp på drygt 26 miljoner ton under de närmaste 20 åren. Det är runt hälften av de årliga utsläppen inom Sverige och skulle innebära en rejäl knuff uppåt för utsläppen i de båda nordliga länen under de kommande årtiondena, när det som skulle behövas är en stor utsläppsminskning.
Till synes är detta ett Moment22. Å ena sidan behövs stora investeringar för att ställa om stålindustrin och för att ersätta de fossila bränslena i bilar med eldrift. Men samtidigt orsakar investeringarna i sig så stora utsläpp att detta hotar möjligheterna att nå klimatmålen.
Riktigt så illa behöver det inte vara. När det gäller samhälleliga frågor är vägvalen många. Det går naturligtvis att minska resurs-, energi- och investeringsbehoven om satsningarna kombineras med en effektiv hushållning.
Går det att bygga mindre och lättare bilar, som inte kräver så stora batterier? Går det att klara transporterna med färre bilar? Går det att bygga mer med trä? Finns det byggen som kanske inte är helt nödvändiga? Det är några av de frågor som det går att ställa om man vill hitta en mer resurssnål väg framåt.
På samma sätt går det att hitta se tänkbara vägar som säkrar en mer allsidig regional utveckling i spåren på stora investeringarna. De möjligheter och det behov av en betydligt större lokal livsmedelsproduktion i norr som visas i den av Barents Press producerade boken ”KliMat – På jakt efter den hållbara maten” är bara ett exempel på detta.
De investeringar som planeras i norra Sverige kommer att leda till stora förändringar inom hela regionen. Mitt i den entusiasm som de har väckt kan det vara nyttigt att också se komplikationerna med denna utveckling.
Om författaren:
Arne Müller, är en frilansjournalist och författare baserad i Umeå, som bland annat bevakar utvecklingen inom den svenska gruvindustrin ur ett miljöperspektiv. Han har tidigare utkommit med bland andra böckerna Smutsiga miljarder, Stockholm städerna och resten samt KliMat – På jakt efter den hållbara maten.