Isvatten

”Ett härdat Ryssland är ett friskt land”

Text och bild: Natalia Tjernova, journalist bosatt i Apatity
Översättning: Bengt Eriksson, översättare bosatt i Göteborg

Vet ni var man kan stöta på en valross? I alla arktiska vatten förstås Men är det någon som hört talas om valrossar som lever på stränderna av sjöar och åar, eller andra vattendrag, till och med inom stadsgränser? Jag känner några såna personligen, för en rysk ”valross”, det är helt enkelt en person som klarar att doppa sig i iskallt vatten även om det är minus 30 ute, och dessutom finna stort nöje i det!

Härda sig som stål!

Anfäderna till dagens valrossar är och förblir de som uppskattar bastubad, de som inte klarar att leva utan kontraster. Men man känner till att redan Hippokrates såg iskallt vatten som ett sätt att behandla olika sjukdomar. I det forna Sparta fostrade man motståndskraften hos barnen med kallt vatten, och under antiken sågs kallbad som läkande och hälsobringande.

I rysk historia hittar vi många som tycker om att bada vintertid, alltifrån Peter I till marskalken Rokossovskij. Härföraren Alexander Suvorov var en aktiv anhängare av vinterbad och praktiserade själv att härda sig på det sättet, och ett träningsprogram för att härda soldaten ingick i utbildningen av manskapet redan från Röda arméns allra första år. En visa av kompositören Dunajevskij hördes varje morgon på radio och uppmanade folk att göra morgongymnastik. Visan hette ”Sportig marsch” och där fanns bland annat raderna:

”Unga vi må förbli såväl till kropp som själ
I hetta och kyla vi ska alla må väl,
Härda dig till stål!”

Det är just ordet ”härdning” som exakt beskriver innebörden i akten: precis som man ger det glödgade stålet en särskild hårdhet med hjälp av momentan avkylning förvärvar människan vissa ”drag av stål” genom att snabbt förflytta sig från stark värme till iskallt vatten.

I Sovjetunionen bildades särskilda klubbar för vinterbadande valrossar, då människor förenades i sitt extrema intresse. Att simma ute i den friska vinterluften var inte det enda man gjorde, utan man hjälptes åt att sköta vaken, byggde små hytter för omklädning i närheten av den, drack värmande te tillsammans, genomförde mästerskap och fester, och sjöng visor tillsammans till gitarr.

Tro, hopp och nyfikenhet

Det finns en sådan vinterbadarklubb i samhället Tik-Guba, som ligger inom Apatitys stadsgräns vid stranden av sjön Imandra. Klubben heter Sadko och firar sitt 35-årsjubileum 2021.

Idag har Sadko över hundra medlemmar, de flesta lokalbor från Apatity, men även gäster från andra städer i regionen och till och med från Sankt Petersburg och Moskva. Vaken på Imandra är välskött och stor, man kommer bekvämt ner i vattnet och i närheten finns ett litet uppvärmt hus för omklädning. Dessutom är det nära till stan, två hållplatser med buss.

Hur blir då människor vinterbadare? Någon gör kompisar eller släktingar sällskap, andra söker sätt att bättra på sin hälsa, någon ser det som en ny hobby, en tredje grupp tror på det iskalla vattnets föryngrande egenskaper. Ibland vinterbadar man på grund av religiös tro, till exempel efter den högtidliga dopceremonin i samband med firandet av Trettondagen och Jesu dop i januari. Efter nedsänkningen i vattnet upplever människor ett enormt tillskott av energi och kraft, de ser pigga och yngre ut: ”Man känner sig som om man brinner efteråt, och kan förflytta berg!” säger några när de stiger upp ur det iskalla vattnet. Och brukar tillägga att de inte känner någon ångest före badet, bara en behaglig upphetsning.

Att vinterbada är ett utmärkt medel mot stress: många upplever efter att de simmat att de mentala krafterna ökar och de upplever optimism, många säger att just då känns alla bekymmer mycket små. All detta leder till att människor bokstavligen utvecklar ett beroende av kallt vatten, går och väntar på att sommaren ska ta slut, att de vanliga badarna ska lämna Imandra, vattnet ska täckas av is och tiden för det första doppet nalkas. Kolahalvön är ett paradis för vinterbadande valrossar. De kan börja sin badsäsong vid mitten av november, och avslutar den ibland först fram emot början av maj.

Rekord i vinterbad

I mars 2020, en vecka innan lock-down utlystes på grund av pandemin, genomförde Sadko en festival för vinterbadare. Under festivalen genomfördes en simtävling över distansen 25 m fristil. Temperaturen i luften var minus 10 grader, i vattnet var det plus 1. 71 deltagare kämpade mot varandra och mot det iskalla vattnet, 34 kvinnor och 37 män. Den snabbaste kvinnan simmade 25 meter på 31,58 sekunder, medan segerresultatet bland herrarna blev 13,70 sekunder! Den äldste deltagaren var 70 år, och den yngste 15.

Något tidigare, den 29 december 2019, deltog ett rekordstort antal i en massimning i den kalla Imandra, 107 personer. Här genomfördes den första allryska kampanjen under devisen ”Ett härdat Ryssland är ett friskt land”. Målet var att slå världsrekord i antalet personer som deltog samtidigt i ett vinterbad. Det var inte obligatoriskt att simma, det räckte med att antingen doppa sig eller hälla kallt vatten över sig utomhus.

I Apatity föll det ett tätt snöfall den dagen och rådde ett riktigt nyårsväder; därför kom det samtidigt tre fader Frost, två Snödrottningar, en Hare en Ekorre till vaken.

Eftersom kampanjen genomfördes samtidigt i 60 olika regioner, kom det in rapporter vid olika tidpunkter via sociala media, först förstås från Vladivostok, där dagen börjar 7 timmar före Moskva och Murmansk. Varje del av landet hade olika väder. Valrossarna i Jakutien doppade sig till exempel vid -50 grader, i Irkutsk var det -32. Men i det centrala Ryssland och i väster, i Kaliningrad, fanns det nästan ingen snö. Vinterbadarna promenerade till vattnet över guldglimrande sand i strålande sol.

Är det nyttigt?

Men många ställer sig ändå den viktiga frågan: är det nyttigt med vinterbad? Svaret är enkelt: ja, det är det, men på vissa villkor. Den beryktade sovjetiske kirurgen Nikolaj Amosov såg ett antal fördelar i att man härdar kroppen på rätt sätt. Det kalla vattnet får kärlen att snabbt dra ihop sig kraftigt, samtidigt strömmar blod från huden till inre organ, och därefter börjar direkt den motsatta processen, där kärlen vidgar sig, och riktningen på blodflödet blir den motsatta. Sådan träning höjer immuniteten, och det sker en mobilisering av kroppens försvarssystem, en flerfaldig ökning av syreåtgången och kroppen producerar aktivt endorfiner, dopamin, adrenalin och noradrenalin. Efter en sådan påverkan härdas immunsystemet och fortsätter sen att fungera i förstärkt tillstånd i ett dygn, och personen blir på det hela taget mer motståndskraftig mot förkylningsåkommor. Men vinterbad är inget botemedel mot alla sjukdomar, utan en förebyggande åtgärd. En kraftig nedkylning en gång är inte till någon nytta, utan kan i stället vara direkt farligt.

Innan man blir riktig valross måste man stegvis vänja sig vid kallt vatten i hemmiljö, i det egna badrummet. Först behandlas fötterna sen benen och höfterna, och sedan duschar man hel och hållen. Det är viktigt att inte göra några uppehåll.

Efter en månad, eller kanske ett halvår, är det dags att doppa sig i en riktig isvak. I början bör man doppa sig i 15–20 sekunder, och sen undan för undan öka tiden. Man bör inte doppa huvudet i det iskalla vattnet. Spasm i blodkärlen kan leda till att man förlorar medvetandet. När man simmar utomhus vintertid måste det alltid finnas andra människor i närheten, redo att komma till hjälp. Regelbundenhet är också viktigt. Ett optimalt schema för vinterbad är att inte bada oftare än två gånger i veckan.

Vi dricker det också

Imandra skänker förstås inte bara god hälsa och nöje till dem som bor vid sjöns stränder. Vattnet från sjön försörjer också invånarna i ett antal samhällen med dricksvatten. Så har det alltid varit, även när Kolahalvön befolkades av bara urinvånare, samer och pomorer. Samerna har många legender som handlar om Imandra, de kallar sjön Aver-ivera. Till exempel legenden om hur en mäktig sejd levde här på en ö, en gång blev besviken på människorna och flyttade till en av sjöarna i Chibiny. Imandra blev sen stilla och mild. Eller den om hur en same slog vad med en annan om att han skulle kunna förvandla sig till ett djur och sen försvinna obemärkt. Han upptäcktes dock och förvandlades till en val. Sen dess ligger den stenen Valeskedk som påminner om en val på stranden av Imandra. Många samiska berättelser börjar med orden ”Det var en gång två bröder som bodde vid sjön …”

I samband med byggandet av järnvägen till Murmansk 1915 drog man en enda, rak och bred väg för godstransporter rätt över den isbelagda Imandra. När sen under industrialiseringen människor började befolka halvön i sitt sökande efter mineraltillgångar så hade de nya unga städerna stort behov av dricksvatten. Redan 1931 byggdes den första pumpstationen och togs i drift samma år för att försörja Kirovskområdet med kallvatten, och den är fortfarande i drift. På 1960-talet drog man en vattenledning från Imandra till den nya stad som fick heta Apatity, och för den byggdes också en pumpstation. När vattnet började strömma genom ledningarna och sprutade fram i en första fontän kunde byggjobbarna tvätta sig och duscha varandra av glädje – de hade lyckats med att bygga ledningen genom träskmarker och mycket svårbearbetad klippig terräng.

Invånarna i Apatity dricker fortfarande vattnet från Imandra. Innan vattnet når bostadshusen processas det i reningsverk, som innehåller 10 olika filter för att rena vattnet från suspenderat material, sen följer kemisk rening och rening med UV-strålning.

Totallängden på stadens vattenledningssystem är 126,5 km. Det innebär att sjöns rena iskalla vatten inte bara är till för valrossarna, det hamnar hos varje invånare i dessa två städer uppe i norr och bidrar till en tillvaro i komfort.


Lite fakta om sjön Imandra

Imandra är den till ytan största sjön i Murmanskregionen och den 14:e största i Ryssland. Sjön är 120 km lång och 14 km på bredaste stället. På det djupaste stället är sjön 67 meter djup.

I sjön ligger mer än 140 öar, den största är 26 kvadratkilometer. Såväl vinter- som sommarfiske är populärt i sjön, även från båt. Imandra är rik på fisk, här finns sik, harr och röding, gädda, lake, mört och abborre, öring, nors, siklöja och andra arter.

En unik plats i Imandra är Molotjnaja guba (Mjölkviken), som aldrig fryser till på grund av utsläppen av varmt vatten från kärnkraftverket på Kolahalvön. Viken används för att odla regnbågsforell, och hit kommer många invånare från städer som Apatity, Montjegorsk, Poljarnye zori och Kandalaksja på sin fritid.