Text: Tim Andersson Rask, redaktör bosatt i Herrljunga
Bild: Simon Eliasson, fotograf bosatt i Luleå
David Väyrynen växte upp utanför Gällivare i Hakkas. David beskrivs som knallröd av Arbetarbladet, hans diktning är kärv, okonstlad och vacker.
Vad betyder ordet resurser för dig?
”Jag tänker på resurser som ett uttryck som används, kanske lite exklusivt i Norr- och Västerbotten. Som att man ska skryta lite, ”jo men här finns resurser” och så slår man på sin plånbok eller på armen. Att här finns pengar eller muskler. Även om det är ett för stort ord för det. Man har ju aldrig flera miljoner, man plockar fram en 500 hundring ur plånboken och säger ändå ”här finns resurser”.
Resurs betyder så mycket olika, i Malmfälten har det funnits resurser, i muskler, i tålamod, i överlevnad, dessa resurser har använts för att utvinna naturresurser.
När brytningen i Malmfälten drog igång på allvar var det inte lätt, det var inte någon dans på rosor, många fick slita hund för ganska dåliga levnadsförhållanden. Ditlovade för en bättre lön, hur mycket skall man avlöna någon som riskerar livet? Det krävde ju att människorna riskerade livet, slet hund. Det man inte räknade med när man började var den teknologiska utvecklingen. Facket såg det som sin huvuduppgift att kämpa för bättre villkor, men man såg inte 100 år framåt, hur den här brytningen har blivit ett monster. Man försökte få det som man själv upplevde att man var värd, den levnadsstandard som borgerligheten hade. Såklart ledde brytningen till konflikter med samerna, kollar man på gamla kartor över samernas flyttleder ser man att praktiskt taget varenda en är kapad. Man hade ju en framtidstro, ett enormt jävlaranamma, en dröm om en fördelning av välståndet, men som bara delvis har realiserats.”
Hur ska samhället balansera de stora resursuttagen mot en svikande samhällsservice?
”Po Tidholm har någon gång uttryckt det som att Sverige behandlat Norrland som en koloni, men det håller jag inte med om, inte på samma sätt som Kongo eller andra kolonier. Vi har ju haft ett utbyte, vi har varit en del av projektet Sverige. Vi har fått ta del av samhällsutbyggnaden av skolor, badhus och vägar i våra samhällen. Sen på 60-talet förändrades glesbygdspolitiken, redan på 60-talet skickade Jokkmokk in en skrivelse till Vattenfall och staten med budskapet ”lämna oss inte i sticket” efter att etableringen av vattenkraften var genomförd. Jokkmokk blev ju lämnat i sticket som många andra kommuner.
Vi har varit en del av projektet Sverige
Jag tycker att framtidsperspektivet är viktigast när det gäller frågor som etableringen av Kallak, den som har mest rätt till marken är den som behandlar den bäst. Men i vårt kapitalistiska system är ägandet så starkt uppbundet att jag som markägare kan göra nästan vad jag vill med marken. Men jag är dödlig, det är inte marken. Om jag lyckas förstöra min mark på mina 75 år har jag ju förstört för många fler än mig själv. Staten försöker balansera genom skatteutjämningssystem, men det är inte enbart pengar som behövs. Inte subventioner eller anslag. Vi behöver hjälpa glesbygdskommuner på andra sätt. Jokkmokk kommun behöver lärare, biståndshandläggare och sjuksköterskor och arbetstillfällen. Vi i Vänsterpartiet har diskuterat fastighetsskatten, som har stärkt norsk glesbygdspolitik. Det kanske är dags att börja titta på det även här.”
Kan Malmfälten existera utan gruvorna?
”Folk verkar inte intresserade av att bo i Malmfälten utan gruvnäring. Inte så som samhället är organiserat nu. Opinionen är nog starkt för gruvnäringen, LKAB har ju kunnat genomföra nedmonteringen av Malmberget relativt friktionsfritt. Det har ju varit ganska bekvämt för LKAB, att de svåraste diskussionerna har handlat om ekonomiska frågor. Bortsett från dem, har man egentligen inte haft någon vidare diskussion om det är rätt att demontera Malmberget.
Det beror möjligtvis på att det handlar om en otroligt ensidig arbetsmarknad. Otroligt många människor är beroende av LKAB och många trivs med att jobba för LKAB. Man problematiserar inte sin yrkesroll, utan ser den enbart som positiv. ”Mitt jobb som gruvarbetare skänker välstånd till Sverige”. Nu pågår en diskussion som borde påbörjats för många år sedan, om huruvida det är överhuvudtaget är möjligt att fortsätta så som vi gör, sett till hur planeten mår. Men Malmberget är bara en stad, det finns miljontals städer i världen. Ibland försvinner vissa av dem. Jag förstår känslan för sin uppväxtplats, det gamla Malmberget, men skall vi fortsätta leva som vi gör hade det förmodligen inte gått att göra på annat sätt.
I Gällivare, Sveriges tredje största kommun finns nästan ingen matproduktion
Min största fråga är, ska vi fortsätta att leva på det här sättet? I Gällivare, Sveriges tredje största kommun, finns nästan ingen matproduktion. Det finns ett slakteri. Så sent som på 80-talet hjälpte jag till att plocka potatis, om än hjälpligt, hemma i släkten Väyrynens potatisland, men sådant finns inte kvar. De flesta har slutat med hemmaodlingar, just in time-tänket har ju slagit undan benen för det lokalodlade. Monokulturer bidrar till att vi sakta men säkert dränerar planeten och vad marken mäktar med. För att vi själva ska kunna få den här potatisen, som vi för 15 år sedan kunde odla själv. Det handlar naturligtvis om delvis om politiska beslut. Inom EU har det som blivit att vissa länder inte ska hålla på med matproduktion. Vissa länder ska stå för den produktionen, och sedan ska det skeppas tvärs över jorden.
Vår matkultur håller på att glömmas bort, mina föräldrar födda på 40-talet äter ju något helt annat än 90-talister 00-talare. Den norrbottniska matkulturen och förmågan att leva av våra naturresurser försvinner.
Vad hade hänt om vi hade fått ta del av rikedomarna, genom exempelvis en fastighetsskatt på Vitåforsgruvan? Kommunerna hade varit snuskigt rika. Mer eller mindre helt utan arbetskostnad hade till exempel Jokkmokk fått in massa pengar på att sälja energi.
Ska Gällivare fortsätta existera efter att malmen tar slut? Då måste man upparbeta fler alternativa verksamheter, för att attrahera arbetskraft. Näringslivet gör tafatta försök, men det är svårt att förändra bilden. Gällivare är inte Stockholm, här finns inte den där gemensamma berättelsen om hur viktig den där enskilda kaféägaren är. Eller PR-byrån eller turistföretaget. Det finns inte det numerära underlaget för att stärka upp ett sådant narrativ. Gruvornas betydelse är för stark. Det är svårt att rekrytera, LKAB tar all arbetskraft. Det blir svårt att växa. I Stockholmsområdet läser 80 procent ett teoretiskt inriktat program på gymnasiet, i Malmfälten är det nästan det motsatta. Hur många från samhällsvetarprogrammet kommer tillbaka? Möjligen läser de något tekniskt och kommer tillbaka till gruvan. Men allt som oftast inte.
Det bästa du kan få är en halloumiburgare eller lite vegokött på pizzan
För ett par år sedan var jag på någon konferens om grön matproduktion. Det här och det där ska näringslivet satsa på. Vad blev det av det av i Gällivare? Inte ett dugg. Det bästa du kan få är en halloumiburgare eller lite vegokött på pizzerian. Den syns inte i den vardagliga konsumtionen, den där gröna omställningen som näringslivet snackar om. Den finns inte i Gällivare. Gruvan kanske behöver krackelera för att det ska få komma fram.
Med ökad inflyttning, behov av ökad lärare, det kanske är då diversifieringen kommer igång? Just nu ser jag inte mycket av det. Allt kommer tillbaka till resurserna, till malmen, kopparn och skogen.”