Text: Mikael Niemi, författare bosatt i Pajala
Ljud: Sverige Radio (i samråd med SR)
När jag var barn fanns ett litet kommunistiskt parti i min hemby Pajala. Det var för femtio år sen, långt upp i Norrbotten. Vi hade hög arbetslöshet och det kändes som om alla måste flytta – ”Siste man släcker lyset” hette det. När det blev valrörelse ville partiet förstås locka väljare. De hade ont om pengar, så de drog stenciler för hand på en gammal vevapparat som luktade t-sprit och delade ut i postlådorna. Texten löd:
Vi kommunister kräver: Öppna gruvan i Kaunisvaara.
Jag minns det där för att det var så komiskt. Det var som om ett annat parti skulle skrivit:
Vi kristdemokrater kräver: Jesu återkomst till jorden.
Som norrbottnisk unge förstod jag att ingen i världen brydde sig om en Kaunisvaaragruva. Hela samhället förändrades åt ett annat håll. Under min uppväxt såg jag hur fyrtio starka skogsarbetare ersattes av en tatuerad 25-åring i t-tröja och hörlurar i hytten på en skördare. Jag såg de sista timmerstockarna flottas på Torneälven, jag såg familjejordbruken i hela Tornedalen läggas ner och mejerierna stängas. Mina kompisar flyttade, gick högskola eller fick jobb söderöver och kom bara tillbaka till föräldrarnas begravningar. Öppna gruvan i Kaunisvaara, jo tjenare!
Många år passerade, och en dag kom några Kanadensare och sa: Vi ska öppna gruvan i Kaunisvaara. Och så gjorde dom det. Och de gick i konkurs men gruvan återuppstod som genom ett bibliskt under när pitebon Anders Sundström svingade trollstaven, och idag är gruvan en blomstrande arbetsplats.
Och här står jag idag som norrbottning sextio år senare, och allt jag lärt mig är fel. Jag som trodde att jag en dag skulle släcka lyset. Vår höga arbetslöshet finns inte längre. Villorna är inte längre billigast i landet. Det flyttar upp barnfamiljer. Nu är det vi i norr som behöver arbetskraft i tusental. Här ska tillverkas fossilfritt stål och järnsvamp. Det byggs en kolossal batterifabrik till våra elbilar. Det planeras vätgastorn så höga att militärplanen får flyga i zick-zack. Flyttvågen ska gå norrut, kanske är det de utflyttades barnbarn som ska återvända? Och vi som lagt ner våra byskolor och BB-avdelningar och polisstationer och småbutiker, nu gäller det att tänka om!
Det byggs en kolossal batterifabrik till våra elbilar. Det planeras vätgastorn så höga att militärplanen får flyga i zick-zack.
Man ska nog inte gå omkring och flina för mycket åt drömmare. En dag kan de få rätt, undret kan ske. Och nu har svenska språket fått ett ord för det här: Kaunisvaara.
Som författare ska jag sluta gnälla. I stället skaffar jag mig en gammal stencilapparat och skriver:
Vi författare kräver: Läs böcker!
Eller något annat lika världsfrånvänt och djärvt. Och så vevar jag ut stenciler och stoppar i postlådor. Och när folk skakar på huvudet säger jag bara: Kaunisvaara.
Sedan ställer jag ut apparaten så vem som helst kan använda den.
– Fred i mellanöstern. Dawit Isaak släpps fri. Förnybar energi i hela världen.
Kaunisvaara!
Om författaren:
Mikael Niemi debuterade 1988 med diktsamlingen Näsblod under högmässan. Sedan dess har han skrivit både lyrik, prosa och dramatik. Det stora genombrottet kom år 2000 med Populärmusik från Vittula, som tilldelades det årets Augustpris i skönlitteratur.
(Reds anm. Denna text publicerades ursprungligen i ljudform i P1s Tankar för dagen)