I vår vanliga föreställningsvärld är hemmet något stationärt, med tak och väggar. Något som vi brukar kalla min borg, där varje människa känner sig trygg och säker. Men det finns folk, för vilka denna monumentala stabilitet inte har någon som helst betydelse, för vilka deras hem alltid finns med dem på varje resa, även den längsta.
Om ett sådant folk berättar ett stort traktat med titeln Lapponia som utkom år 1673. Författaren till detta fundamentala verk heter Johannes Schefferus. Lapponia var det första tryckta verket på 1600-talet som berättade för världen om ursprungsbefolkningen i Sápmi, deras historia, natur, kultur och vardagsliv.
Johannes Schefferus, född 1621 i den då tyska staden Strassburg där han också fick en lysande utbildning vid universitetet, reste mycket och umgicks med ledande lärda lingvister i tiden samt utökade ständigt sina kunskaper. År 1648 erbjöds Schefferus befattningen som professor i retorik och politik vid Uppsala akademi i Sverige. Drottning Christina tog med stort intresse emot den unge lärde. Han åtnjöt ända till sin död den kungliga familjens nåd, och hans verk Svecia literata där han sammanfattade alla svenska tryckta och handskrivna källor, gav honom namnet den svenska litteraturens och historieskrivningens fader.
År 1670 gav vetenskapskollegiet för historia Johannes Schefferus i uppdrag att skriva en vetenskaplig traktat om ”lappländarna” och deras land. Han tog med förtjusning itu med arbetet.
Fram till 1600-talet var samerna (som i äldre tider kallades lappar) ett fritt folk. Dit renarna rörde sig vandrade även de, därför att utan renen kunde man inte tänka sig detta nordliga nomadfolks liv. De vandrade omkring i skogar och på fjäll, fiskade och jagade, och de behövde ingen fast boplats.
Efter ett dekret från den svenske kungen Karl IX blev det stopp för samernas fria liv som nomader. Enligt det kungliga dekretet tilldelades samerna särskilda markområden och tvingades begränsa sin nomadiska livsföring till territoriet inom dessa gränser. Det blev förbjudet att överlåta den på någon annan. Och än idag har de förblivit trogna sin ursprungliga nomadiska livsstil, men nu inom gränserna för deras tilldelade territorium.
”De slår upp sina hyddor någonstans i en skog, ovanför en flod, vid en sjö eller ett fjäll, och under några dagar sysslar de med att fiska och jaga, och vandrar sedan vidare till andra och bekvämare platser”, berättas i Lapponia. Och skälet till dessa ständiga förflyttningar från plats till plats var sökandet efter livsuppehälle.
Lapparna monterar ner sina boningar, packar ihop dem och på vintern fäster man dem på slädar, på andra slädar packar man sitt husgeråd, och forslar sedan detta från plats till plats.
På sommaren lägger man sin boning på rensadlar, lägger ett täcke, som kallas ”tobbis”, under sadeln för att inte skada renens rygg, och lastar sedan allt bohag packat i säckar och knyten.
Ur Lapponia av J. Schefferus.
Vid lastning och förflyttning iakttogs alltid en viss ordning, som ingen gjorde avsteg ifrån. Främst i karavanen gick vanligen familjens överhuvud och förde de som ovan beskrivet lastade renarna, efter honom kom hans hustru, också hon med renar. Längre bak drev barnen och drängarna renhjorden. Längst bak i processionen gick den som hade i uppdrag att bära trolltrumman.
Observera! Trolltrumman har varit ett omistligt attribut i samernas liv i alla tider. Trumman ger svar på allt som oroar och bekymrar samen, alltifrån ett samtal med andarna och till att återfinna en bortsprungen ren.
Ur Lapponia av J. Schefferus.
De lastade renarna gick en efter en i en lång rad. Så rörde sig hela karavanen tills man hittade en plats att stanna på. Där blev man kvar ett antal dagar eller veckor. Man reste genast det tält som för dessa nordmän ersatte en boning.
Fjällsamerna (Fiaellapper) arrangerar sitt boställe annorlunda än skogssamerna (Granlapper). De förstnämnda återkommer till samma plats först ett år senare, och bryr sig därför inte om att göra den särskilt permanent, medan den senare gruppen försöker få den att likna en fastare boning. När fjällsamerna lämnar ett boställe monterar de ner det, medan skogssamerna låter det stå bevarat, då de räknar med att relativt snart vara tillbaka, berättar Johannes Schefferus i Lapponia.
När de byggde sin hydda började de med grunden: man slog ner fyra störar i marken i hörnen av en fyrhörning och förband dem sinsemellan med hjälp av tre tvärslåar (i sidan och på baksidan). Den främre delen, där ingången fanns, lämnades fri. I tvärslåarna fästes längre stänger, som placerades så att de nästan gick ihop i toppen, och på så sätt bildade något som liknade en fyrsidig pyramid. När stommen var klar drog man över ett stycke specialsytt och formanpassat stycke billigt yllematerial. Mer välbärgade familjer drog dessutom över en duk i lärft som skydd mot regn och oväder. Så arrangerade fjällsamerna sina hyddor. När de sedan flyttade till en ny plats packade de ihop hyddorna och fraktade dem med sig.
De nordliga skogssamerna uppträdde något annorlunda. Ibland drev de ner sex stöttor som gick ihop upptill och täckte dem med gran- och tallkvistar eller med bark från samma träd, så att de bildade ett konformat bygge. Men ibland klädde de bygget med björkbark, eller näver. För att den skulle bli mjuk och formbar kokade man ofta först nävern innan den användes. Som täckmaterial användes också pälsar av djur. En sådan arkitektonisk skapelse kallas på ryska ”vezja” (kåta), men i Murmanskregionen är ”tjum” en mer spridd benämning på samernas sexkantiga mjuka hydda.
Så här levde samerna i det moskovitiska riket (senare det ryska riket) enligt de uppgifter som återfinns i Lapponia: ”Dessa människors boningar är hålor som klätts invändigt med torra löv, eller ihåliga trädstammar som bränts ur eller murknat på naturlig väg”.
För att återgå till samernas traditionella boningar kan vi notera att de alla vanligen hade två dörrar, en på hyddans framsida, och den andra baktill. Den främre och större dörren var avsedd för det dagliga livet, via den passerade man in och ut ur hyddan. Den mindre dörren baktill tjänade särskilda syften, och genom den fick kvinnor inte passera.
Förbudet för kvinnor förklarade man med att hyddans baksida ansågs helig, där placerades vanligen avguden Tora, och där frambars offer. Samerna ansåg dessutom på den tiden att en kvinnas närvaro medförde otur i jakt. Via den mindre dörren la man i hyddan in vilda djur som fångats vid jakt eller djur som dödats, likaså fångad fisk. Att bära in sådant genom den större ingången ansågs ogudaktigt.
Inredningen av det samiska hemmet är också väl bekant för oss, som lever på 2000-talet: ”I mitten av hyddan håller man hela tiden elden levande, med undantag för midnatt. För att undvika brand omges härden på alla sidor med stenar”.
Bakom eldhärden mitt emot ingången är en del av bostadsdelen avskärmad med hjälp av tre stöttor och bildar den förbjudna bakre hörna som nämndes ovan. Där finns också den lilla dörr genom vilka jägarna passerar, och den kallas ”posse”. Den avskärmade hörnan kallas ”lops”.
På motsatta sidan öppnar sig huvudingången, eller ”ox”. Huvuddörren vetter vanligen mot söder, och den mindre (posse) åt norr. Boningens sidor kallas ”doide”. Här placeras bäddarna, husbondens med hustru och barn på ena sidan, och tjänstefolket på den andra.
Utrymmet mellan eldhärden och ingången disponerades av kvinnorna. I samband med barnafödsel placerades också föderskans bädd här. Hyddans golv täcktes med kvistar av björk för att det inte skulle bli fuktigt av regnet. Ovanpå björkriset lades renfällar som man satt på och även sov på.
Dessutom fanns ett antal anordningar avsedda för att förvara förråden av mat, huvudsakligen fisk, renkött och annat. Förråden kallades ”kitta”. Samerna högg av toppen på ett träd och lämnade bara stammen kvar till en höjd om 3–3,5 meter över marken. På stammen fäste man korsvis två stockar och på stockarna placerades ett mindre förrådshus, som täcktes med störar och med en stängbar dörr i golvet, som en lucka. Människorna tog sig upp i förrådet i luften via en stege tillverkad av en enkel stock med djupa inhuggningar i ställer för steg. Samerna fick ta till sådana metoder att förvara sin föda, då björnar och järvar mycket uppskattar att få kalasa på kött och bara går och väntar på tillfället att plundra förråden. För att djuren inte ska kunna klättra upp längs trädstammen smordes den med fett som gör den mycket hal.
Vad det gäller moderna bostäder för denna nordliga ursprungsbefolkning i Murmanskregionen så skiljer de sig inte till det yttre från andra hus. Vi bor alla i vanliga fem- eller niovånings tegel- eller elementhus med alla bekvämligheter. Men vem som helst av oss kan få se och lära oss om samernas boningar, vardagsliv och nationella särart. För det behöver vi bara resa till den berömda byn Lovozero, där majoriteten av samerna på Kolahalvön bor samlade.
Av Natalia Sidorova
Under arbetet med artikeln har jag använt material och bilder ur antologin Zjivaja Arktika (Levande Arktis), nr 1/2008.
