A

Arkitekturens triad – ett grundrecept för hållbara städer

Samhällsplanering är ett komplext samspel mellan ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Med FN:s globala mål i ryggen står Sverige inför utmaningen att genomföra handlingsplanen Agenda 2030, där fokus ligger på att göra städerna inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara. Så hur skapar vi egentligen mer hållbara städer?

Enligt den romerska arkitekten och ingenjören Vitruvius är arkitektur en tvärvetenskap och arkitekten någon som måste besitta kunskaper långt bortom endast byggnadskonstruktion, såsom geografi, geologi, geometri, anatomi och till och med musik. Dessa antika föreställningar lade grunden för renässansens syn på arkitektur och utgår från tre principer – skönhet, styrka och användbarhet.

Inom fältet för samhällsplanering talar man i dag inte helt olikt om de tre delarna ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Om det tidigare ansågs vara viktigt med en mer jämn balans mellan de tre, har den ekologiska aspekten blivit ett tydligare krav i vår nutid.

Erika Sandow är docent i kulturgeografi vid Umeå universitet där hon också undervisar. När hon utbildar framtida samhällsplanerare pratar hon om miljömål, men även social hållbarhet.

– Synen på hållbarhet har utvecklats i och med att man i dag ser på hållbarhetsbegreppet som att man måste ställa om till en grön ekonomi. Allt vi gör måste rymmas inom ekosystemets gränser, säger Erika Sandow.

Erika Sandow, docent i kulturgeografi. Foto: Umeå universitet.

Hon förklarar det som att den ekologiska faktorn är kravet, ekonomin verktyget och den sociala aspekten nyckeln för att lyckas. Just social hållbarhet är något Erika Sandow intresserat sig särskilt för. Hon har framförallt studerat människors pendlingsmönster och hur dessa påverkar deras relationer och vardag.

– När vi tar politiska beslut måste vi se till individen som påverkas. För mig är social hållbarhet att vi alla har en fungerande vardag, att alla kan leva ett gott liv och har en god livsmiljö där vi kan känna oss delaktiga och trygga oavsett var vi bor.

En del i detta är jämställdhetsperspektivet, som numera är en integrerad del i den svenska samhällsplaneringen. Sverige har blivit internationellt uppmärksammat för så kallad jämställd snöröjning i Karlskoga, och Umeå kommun lyfter gärna exemplet på renoveringen av ett parkeringshus i slutet av nittiotalet som genomfördes efter en jämställdhetsanalys. Man förbättrade skyltningen, skapade ljusare entréer, säkrare gångbanor och bytte till genomskinliga dörrar. På så sätt lyckades man öka tryggheten, tillgängligheten och beläggningsgraden i parkeringshuset.

Att politisk, ekonomisk och social jämställdhet bidrar till alla dimensioner av hållbar utveckling beläggs regelbundet och är också ett av målen i hållbarhetsplanen Agenda 2030 som Sverige tillsammans med FN:s medlemsländer antog 2015.

Ytterligare ett samhällsfenomen som påverkar den sociala hållbarheten är pendling. I sin doktorsavhandling ”On the road: Social aspects of commuting long distances to work” från 2011,visade Sandow bland annat att långdistanspendling kan missgynna jämställdheten i en heterorelation om det är mannen som pendlar. Pendlingen kunde leda till att traditionella könsroller reproducerades och förstärktes både på arbetsmarknaden och i hushållen. Om det var kvinnan som pendlade fick det dock motsatt effekt på jämställdheten. Men oavsett kön så var antalet par som skiljde sig eller separerade större bland pendlarna än dem som inte pendlade. På detta område har Sandow sedan dess gjort ett flertal studier om pendlingsmönster och dess sociala effekter.

– Vi vet att den största pendlingen sker i och kring våra tre storstadsregioner, där har man de längsta restiderna och det kan för många leda till att du upplever att din arbetsresa är stressig. Det påverkar din vardag, din hälsa – och då är det inte socialt hållbart.

Pendlandet i och runtomkring storstäderna har konsekvenser på individens vardag och hälsa. Fler ser ut att lockas till mellanstora städer för att få närmare till jobb och fritidsaktiviteter. Foto: Erland Segerstedt.

Och ett mer hållbart vardagspussel lockar. Statistik från SCB visar att det sedan 2017 finns en nedåtgående trend när det gäller inflyttning till storstäderna. Pandemiåret 2020 var inflyttningsgraden till och med lägre än under IT-kraschen 2000. I lite större städer utanför storstadsregionerna ökar inflyttningen, och i mindre städer minskar utflyttningen. I Umeå har det inte flyttat ut fler än det flyttat in sedan 2014. Särskilt barnfamiljer är en bidragande faktor.

– Man vill att barnen ska ha en annan uppväxtmiljö och att vardagen ska fungera bättre. När du bor i en medelstor stad eller mindre tätort kan du ha närhet till de flesta saker, som handling och fritidsaktiviteter, som du lätt kan ta dig till genom att gå och eller cykla, säger Erika Sandow.

Som alla treenigheter är ingen del självständig från de andra. Ju bättre vi blir på att komma underfund med vad som gör vår vardag behaglig så att vi mår bra, vår miljö starkare så att klimatet gynnas och ekonomin mer effektiv så vi får mer för pengarna – desto skönare, starkare och användbart blir vårt samhälle.

Kanske tittar Vitruvius ned på oss nu och tänker ”Vad var det jag sa”.

Av Linnéa K Gustafson

CategoriesReportage