Han har i 30 år kört besökare mellan Norge, Sverige, Finland eller Ryssland. För den som reser i Barents är Sergej Abrosimov en institution.

-För ett år sedan drömde jag mest om att gränserna skulle öppnas igen. Idag … drömmer jag nog mest om att byta bussen till en ny, för att vara bättre redo när gränserna öppnas. Men det har jag svaga förhoppningar om.

De invånare i Barentsregionen som rest om så bara en gång till Norge, Sverige, Finland eller Ryssland på tjänsteresa känner till den välkände chauffören Sergej Abrosimov. Alltid fokuserad och punktlig, iklädd proper skjorta och slips, kultiverad och artig men strikt, skjutsar han turistgrupper i båda riktningarna över gränsen i sin alltid nytvättade och väl uppvärmda minibuss. Man kan be Sergej om hjälp med det mesta: Alla detaljfrågor när det gäller gränspassagen, var man kan äta där det inte är alltför dyrt, hur man fyller i nödvändiga blanketter, vad man får och inte får föra över gränsen, han vet allt.

Foto: Pajala i Sverige.

Sälj ingen vodka till våra män!

Sergej började arbeta med internationella transporter precis i början av 1990-talet i och med att järnridån föll. Han berättar att de första resorna tur och retur från norska Kirkenes till Murmansk gjordes inte med buss utan vattenvägen med katamaraner. Två båtar i veckan körde turister över gränsen, en gräns som i Murmansk låg i hamnen, och i Kirkenes precis intill polishuset.

-Jag hade arbetat hela livet som taxichaufför och sysslat med biltävlingar. Under perestrojkan började alla taxi- och bilföretag brytas upp, hos oss la man beslag på alla tävlingsbilar och satte in dem i taxitrafik. Då lämnade jag taxiverksamheten. Jag hade ju ända sen jag var barn drömt om att bli bussförare, och inte bara på vanliga bussar, utan jag ville köra på rutter till utlandet. Så föll det sig att jag precis i slutet av 1990-talet hamnade som bussförare på det allra äldsta turistföretaget som fanns i landet, det hette Sputnik.

Den första stad som Sergej som bussförare skjutsade sina första passagerare till blev Kirkenes.

-Det var 1992. Norrmännen tillät då att man handlade med souvenirer på gågatan i Kirkenes. Vi körde hela tiden folk från Murmanskområdet, de handlade med allt som gick att sälja, och det var livlig handel. Det var förresten många äldre norrmän som hade överlevt kriget som brukade komma till den där marknaden. De gick fram till alla ryssarna, bara för att umgås lite, ställa frågor om deras fäder, förfäder och om kriget. De såg oss som barn till Norges befriare. Med tiden spreds den här torghandeln till Vadsö och Vardö, och till andra städer i norr. Ärligt talat tyckte jag inte om att köra de där resorna. Med tiden började folk köpa allt färre souvenirer, och våra damer började sälja mer och mer vodka och cigaretter svart. Jag kände mig alltid mycket obekväm med det där. Jag minns en morgon på campingplatsen vid Tana Bru, när några norska kvinnor radade upp sig utanför vår buss med banderoller där det stod: ”Kära ryska kvinnor, var så snälla och låt inte våra män supa ner sig. Sälj ingen vodka till dem”.

Foto: För nästan 30 år sedan

Sergej berättar att det var stor skillnad mellan de ryssar som åkte buss till Norge och de som reste till Finland. Och de hade olika syften med sina resor.

Till Norge åkte de för att sälja sina saker, och till Finland åkte man på semester eller för att shoppa. Varorna där var mycket billigare än i Norge.

Sergej

Man prövas genom det okända

Med tiden blev den typen av resor till vardagsmat, men till en början var det många som var nervösa inför att passera gränsen.

-Det var många regler vi inte kände till, till exempel om vad man fick eller inte fick ha med över gränsen, så därför bröt vi ibland oavsiktligt mot de norska reglerna. Dessutom fick man visum då bara för en resa i taget. Men det fanns en mycket stark vilja att lära känna vårt grannland, få se hur det såg ut och vad det var för människor som bodde där, man ville träffa dem och umgås, så folk reste. De stoppades inte ens av den omständigheten att den ryska gränspolisen och tullen då satt i ett så litet hus att bara sex turister åt gången kunde befinna sig därinne samtidigt. Och vi kom ju körande med 45 personer i varje buss. Alla fick stå ute i kylan med sitt bagage och vänta på sin tur.

Den tid då man kunde resa till Kirkenes från Murmansk med en stor buss en gång om dagen är glömd sen länge. Fram till mars 2019 gick det dagligen ett antal minibussar med egna tidtabeller mellan de två städerna. Det var dessutom lätt att beställa en privat transport med buss eller privat taxi, som hämtade var som helst och lämnade var som helst i det andra landet. Det var Sergej som startade den typen av service också.

-Mycket kort efter att gränsen öppnats blev Sputnik partner till norska Soviet Reiser Flyspesialisten, och vi började arrangera resor till Ryssland för mindre norska grupper. Jag var förare i den första minibussen som åkte, började prata med passagerarna, skriva ner hur många som reste, hur många som skulle till flygplatsen och hur många som skulle till vilka hotell, för att få ihop logistiken. Jag tog reda på vem som föredrog att resa från Murmansk eller från Kirkenes. Det behövdes för att vi skulle kunna göra upp körscheman för linjetrafiken. Vi började köra två gånger i veckan, sen fyra gånger i veckan, och så småningom tog vi upp antalet turer till sex gånger i veckan. Det var övervägande norrmän som var passagerare i min minibuss, de åkte för att hälsa på hos ryssar, eller också var det ryssar som var inbjudna till norrmän. Ibland körde jag ryska sjömän för att skifta besättningar på fartyg. Jag kan säga att i och med att vi öppnade den rutten så började typen av passagerare att förändras. För det första blev de många fler. Det blev enklare med viseringarna, och folk började resa aktivt, inte för att sälja saker, utan för att shoppa eller på semesterresa. För Murmanskborna var det ibland billigare att flyga på utlandssemester via Kirkenes än via Moskva.

Egen buss med egna rutter

Foto: Sergej och hans partner träffar president Putin

1997 startade Sergej sin egen firma, skaffade en buss och en bil för att på egen hand köra internationella transporter, som han hade drömt om för så länge sen som barn. Från och med 2000 blev det så många gruppresor och Sergejs tjänster hade blivit så efterfrågade att man måste boka hans buss lång tid i förväg. Ofta kom han hem från en resa för att redan nästa vecka ge sig av på nästa.

-Jag tror att en av mina intressantaste och ovanligaste rutter var en resa för Barents Press. Jag hämtade upp ett antal unga ryska journalister i Murmansk och körde dem till Tromsö. Därifrån åkte vi sen med utländska deltagare ombord till Kiruna i Sverige, sen till finska Oulo, och sen tillbaka till Murmansk. Vi reste i cirka tre veckor och körde några hundra mil. Jag minns att så fort jag kom hem så fick jag ge mig av på en ny resa med en annan grupp. Det var den tiden man fick utlandspass som gällde i tio år. Mitt brukade räcka i ett år och jag var rädd för att mina 90 dagar per halvår, som tilläts enligt Schengenviseringen för vistelse i Europa, skulle ta slut.

Från passagerarplan till enmotorigt

Idag ligger alla turistresor över den rysk-norska eller rysk-finska gränsen helt och hållet nere. Då och då kör Sergej sjömän för byte av besättningar i Kirkenes, eller elever från rysk-norska skolan till flygplatsen. Men de flesta av hans passagerare idag är ryska turister som reser omkring i Murmanskregionen, ett område som blivit något av ett turisternas Mecka under pandemin.

-I dag känner jag mig som en pilot som tidigare flugit på interkontinentala rutter med en Boeing, och sen har man satt honom på resor från mjölkpall till mjölkpall mellan bondbyarna. Jag vill verkligen att det här ska ta slut så fort som möjligt, och att folk på nytt lugnt ska kunna åka över gränsen med bil eller buss.

Översatt från ryska av Bengt Eriksson.

CategoriesOkategoriserade

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.