Huvudpersonerna i den här historien hör verkligen hemma i Karelen, där de är födda, har vuxit upp, utbildat sig och arbetat i många år.
Angelika Chudjakova har utbildat sig på teateravdelningen vid Karelska kulturskolan. Senare har hon arbetat på kulturhuset i samhället Novaja Vilga. Det går sannolikt inte att räkna ut hur många festarrangemang, tävlingar och konserter hon anordnat under 26 år. Folk i samhället minns fortfarande hennes komiska folkloristiska duo tillsammans med kollegan och väninnan Jevgenija. Hon har planterat träd, sysslat med att inreda lekplatser, och ständigt hittat på roliga och intressanta saker. Det vet jag säkert, för jag har själv varit såväl åskådare som vittne, och ibland också deltagare, i allt detta.
Jag gick i samma klass som Elsa Vuori (numera Dmitrijeva). Över huvud taget fanns det gott om barn från finska familjer i vår skola. Det är säkert därför som jag tycker att finska för- eller efternamn inte känns speciellt ”främmande”. De här barnen är en del av min barndom och min skolgång.
Hon och jag höll verkligen ihop i skolan, och vi brevväxlar fortfarande, ringer till varandra och ses ibland när hon kommer till Petrozavodsk. När hon och jag promenerar på huvudgatan i staden är det folk som då och då hejdar henne och hälsar glatt. Det är inte så konstigt, hon har många elever, kollegor och nära bekanta kvar här. Efter att hon studerat vid avdelningen för finsk-ugriska språk vid Petrozavodsk universitet arbetade Elsa som guide och tolk med turistgrupper från Finland. På 1990-talet kom en nedgång i turismen, och reseföretaget la ner. Hon fick arbete på en skola där hon sen undervisade i finska i 18 år.
Så hände det sig att både Elsa och Angelika flyttade till Finland, och till och med till samma stad. Elsa flyttade till Finland för 10 år sen. Beslutet att flytta var inte lätt och tog lång tid att fatta.
Elsa berättar:
– Vi stod i kö för att få flytta i 12 år. Under den tiden dog min mamma och min man. Min pappa hade gått bort redan tidigare. Han skulle inte ha haft sådana problem med att flytta som vi hade, eftersom han var före detta finsk medborgare och skulle ha kunnat flytta till hemlandet utan att behöva vänta på tur. Fast jag hörde aldrig pappa prata om att han ville återvända till Suomi.
När det sen blev vår tur var det min dotter med familj som åkte först, sen jag ett år senare, och efter ytterligare två år min son med familj.
Dottern valde att bosätta sig i Kotka. Jag var inte orolig över hur livet skulle bli i Finland. Jag behärskar finskan, jag har sett hur man lever i Finland efter ett otal resor till släktingar där och efter besök med ryska turister. En månad efter flytten tog jag arbete som lärare i finska för inflyttade. Där arbetade jag i två år. Sen kunde jag inte arbeta kbvar, eftersom mitt ryska diplom inte är validerat. Och jag var redan för mycket till åren kommen för att börja lära mig något nytt och avlägga examina.
Nu bor vi allihop i Kotka. Det är en underbar liten stad på stranden av Finska viken och med en intressant historia. Stadens historia är förknippad med Ryssland. Det är kanske därför vi så snabbt vande oss vid livet här.
För Angelika var det inte helt lätt att skiljas från det invanda livet:
– Vi flyttade till Finland för 5 år sen inom repatrieringsprogrammet för ingermanländare, alltså med stöd av min mans rötter. Programmet höll just på att avslutas, och vi ”hoppade på tåget i sista minuten”, som man brukar säga. Vi funderade länge innan, och bestämde oss ändå för att prova, och sa till oss själva att man alltid kan komma tillbaka. Det var inget enkelt beslut. Vi lämnade ju allt i Karelen! Arbeten vi trivdes med, dottern som var studentska, våra intressen, vänner och anhöriga … Alla förstod inte vårt beslut, och jag vet att många tyckte att vi gjorde fels … Som alltid var det våra anhöriga och kära vänner som stöttade oss. Det blev många svårigheter, men vi övervann alla. Vi samlade ihop alla nödvändiga papper. Min man gick konsulära kurser i finska och avlade examina. Så fick vi vårt tillstånd. Det hela är ju ett dyrt nöje också. Tack till min mans mamma för ekonomiskt stöd. Vi bosatte oss i Kotka, eftersom en kusin till min man med familj redan bodde där.
Vi flyttade tillsammans med min mans mamma. Hon var då 83 år gammal. Den här lilla men mycket starka kvinnan hade haft ett långt ifrån lätt, utan tungt liv. Men hennes krafter räckte alltid till för att älska och vara god mot barn, barnbarn och oss svärdöttrar. Efter en svår sjukdom gick hon bort, och vi begravde henne i Finland. Och vi minns henne alltid med värme och enorm respekt.
Vi har inrättat oss fantastiskt väl på det nya stället! Kotka är en handelsstad, den är liten och hemtrevlig. Den kallas ”parkernas stad”. Vi flyttade på våren, allt blommade och doftade, och det låg ett nytt och intressant liv i luften.
När jag gick igenom nyheterna nyligen på sociala media fick jag se Elsa och Angelika på samma foto! Känner de varandra? Fantastiskt! Alltihop verkar ju vara en tillfällighet, men man brukar ju säga att alla tillfälligheter lyder sina lagar. Skälet till att de träffats var ett gemensamt intresse: de hade träffats på en resa till Helsingfors för att se en utställning av Ilja Repins verk.
Elsa:
– Vi kom att prata med varandra, och det visade sig att Angelika känner min dotter. De är båda aktiva i en teaterstudio. Och nu leder Angela en folkloreteater inom det rysk-finska sällskapet Arbor Mundi, där jag också är aktiv. Världen är liten, brukar man säga.
Angelika:
Jag är väldigt glad över att vi lärt känna varandra. Elsa är en positiv, hjärtlig och bra person. Hon är en av oss, som jag brukar säga. Som medlem i vår folkloristiska teatergrupp är hon artistisk och talangfull.
Elsa och Angelika ger aktivt utlopp för sin artistiska förmåga och sina talanger. Kommunledningen i Kotka utlyste en tävling, och Angelika skrev ihop två mindre projekt. De fick bidrag, och i september i år genomförde de en quest kring motiv ur eposet Kalevala, som de kallade ”På jakt efter Sampos kvarn”. I januari nästa år genomförs en folkloristisk föreställning som heter ”Häxgröt”, som man redan är i gång med att förbereda. I november blir det premiär för föreställningen ”Den egendomliga Mrs. Savage” efter en pjäs av John Patrick. Innan dess har man spelat föreställningen ”Åtta älskande kvinnor” efter en pjäs av Robert Thomas, där Angelika spelade den lite runda Chanel. Av vårt umgänge har jag förstått att de båda damerna är ständigt upptagna, de är hela tiden på väg och på språng, på bio, till en föreställning, till en träff med vänner. De har ingen tid att ha tråkigt!
Men saknar de Ryssland? Vad har de kvar i Karelen? Vilka minnen är de mest värdefulla? Har de funderat på att återvända till Ryssland?
Elsa:
– Jag anser att jag har mina rötter i Karelen och i Ryssland. Där har jag vuxit upp, fått min utbildning och mina erfarenheter från arbetslivet. Min pappa föddes i Finland, i Tammerfors. Han kom till Sovjetunionen som mycket ung. Han levde sitt liv i Sovjetunionen. Min mamma är ingermanländska från Gattjina. Mina föräldrar träffades och gifte sig i Karelen. Pappa har kvar släkt i Finland, och han bröt inte kontakten med dem. Och jag fortsätter att hålla kontakt med dem.
Till de varmaste minnena hör mitt deltagande i den finska kören Inkeri i ingermanländska föreningen för finnar i Karelen. Jag sjöng i kören i nästan 20 år. En underbar grupp, vackra sånger och turnéer med framträdanden. Det finns många fina minnen!
Och det är värdefullt för mig att man i min familj alltid talade finska, så det är mitt modersmål. Tack vare släkten så har jag och min bror bevarat språket. Pappa sa alltid att språkkunskaper kan hjälpa mig att förtjäna mitt dagliga bröd. Och så blev det.
Jag har inga planer på att återvända till Ryssland, eftersom mina barn, barnbarn och till och med ett barnbarn finns här. Jag besöker Ryssland, men inte särskilt ofta. När jag får problem med hälsan reser jag till Petrozavodsk för att få behandling.
Angelika:
– Mina dyraste minnen från livet i Ryssland, det är minnena av familjen och vännerna, om nära och kära, utan vilka livet inte har någon mening. Hela min utveckling är förknippad med dem, från födelsen och fram till idag. I vår tid av tekniska framsteg blir avstånden allt kortare, och inte ens de nu stängda gränserna kan hindra det, man har möjlighet att få se sina nära och prata med dem varje dag, – det är ju värt mycket! Hurra för framåtskridandet!
Till hemlandet reser vi i mån av möjlighet. Och vi gör det alltid med glädje och kärlek! Vi längtar. Samtidigt har vi det bra i Finland. Man kan förverkliga sig själv, det viktigaste är att inte bli sittande med händerna i kors och overksam tunga, inte skälla på allt och alla och beskylla alla för sin egen otillfredsställelse. Allt beror i mångt och mycket på oss själva.
I dagens värld är det inte så sällsynt att folk flyttar till andra städer och andra länder, lämnar sina hemtrakter och sin invanda omgivning. Och hur var det med det gamla talesättet? Möjligen kan man formulera det så här: ”Där du gör dig nyttig, där kan du också trivas”.
Översatt från ryska av Bengt Eriksson.
