Torne Älv (2020)
Ett slagsmål på en bro, en kvinna som glömt sitt språk, en gammal man som sparkar tomt. Genom dessa minnesbilder skapas en korrespondens mellan det förflutna och framtiden, ett hemlängtans arkiv.
En resa längs Torne älv,
en resa genom minnet,
en resa mellan de levande och de döda.
Vid mynningen: Haparanda.
På andra sidan älven: Tornio.
8 km norrut: Nedre Vojakkala.
På andra sidan älven: Ala-Vojakkala.
15 km norrut: Kukkola.
På andra sidan älven: Kukkola.
25 km norrut: Karungi.
På andra sidan älven: Karungi.
71 km norrut: Övertorneå.
På andra sidan älven: Yletornio.
Minne nr 1.
Bron, Haparanda/Torneå
1972/07/08
”On tyyni nyt ei tule nyt, on tuuli nyt jo tyyntynyt”
Det var i början på 70-talet, vi hade varit över till Torneå och kom gående på bron. Bron var en jobbig plats för det var ju där man passerade varandra, det var där det kunde bli bråk. Man hade ingenstans att fly riktigt. Vi var några grabbar från Haparanda och så mötte vi några finska grabbar, varav en av dom var väldigt full och började mucka med oss. Jag visste vem han var till och med, jag kan inte säga att jag kände honom, men nästan lite. Plötsligt drog han upp en kniv och sa nåt i stil med ”är du finsk eller är du svensk?” till min kusin, och han svarade ”jag är svensk”, men på finska då, och då drog killen fram kniven och skrek ”är du finsk eller är du svensk?”. Min kusin försökte rusa därifrån, men han blev ställd mot broräcket och till slut sa han ”jag är finsk, jag är finsk, jag är finsk”.
Minne nr 2.
Pappilanpankki
1969/05/14
Kuu kiurusta kesää,
Puoli kuuta peipposesta,
Västäräkistä vähäsen,
Pääskysestä ei päivääkään
Jag minns att min pappa och min faster brukade köra en vers om hur långt sommaren hade kommit beroende på vilka flyttfåglar som kommit, men jag minns bara dom två sista raderna. De två första hängde jag inte riktigt med på, de var svårare på något sätt. Jag hade inte riktigt koll på vad kiuru var för fågel, peipponen hade jag hört talas om, men jag hade nog inte koll på att det var en bofink. Men västeräkki visste jag att det var en sädesärla, den brukade komma och vicka på sin stjärt där i stugan, och pääskynen är ju svala, den kunde jag också.
Jag har ju inte samma ordförråd på finska. Det kunde jag märka av om jag hade en diskussion med farsan, att han hade ett övertag på grund av att han hade språket. Jag minns att jag skulle skriva ett brev på finska till en tjej och fick fråga farsan om flera ord som jag inte kunde. Det är ju lite som att – jag kan finska, men jag kan inte finska. Jag tycker det är synd, men jag kan ju inte uttrycka mig lika väl på finska som på svenska. Hur skulle jag kunna det? Då skulle jag ha behövt gå i finsk skola. Om jag hade haft ambitiösa föräldrar så kanske dom hade sagt ”du får gå i svensk skola, men du får gå till din faster på eftermiddagen och prata finska”, om vi hade varit av högre börd kanske dom hade gjort så.
Minne nr 3.
Fabriksgatan, Haparanda
1951/11/26
Hevonen on häst
Pappi on präst
Suola on salt
Mallas on malt
Kylmä on kallt
Kaikki on allt
Jag minns att våra föräldrar sa att ”våra barn ska inte prata finska, dom ska gå i svensk skola och lära sig svenska”. Dom tyckte att vi bor ju i Sverige och då ska man prata svenska. Min mamma var väldigt noga med att bara prata svenska med oss hemma också, även om de kunde prata finska sinsemellan. Jag minns att jag trodde att jag kunde prata finska men när jag började jobba i affär när jag var 14 så insåg jag att jag inte förstod nåt alls. Jag stod där som ett fån och visste inte vad dom sa. Det kanske också berodde på att det var standardfinska dom pratade, jag vet inte. På svenska heter det lök, på meänkieli sa man lökia men på finska heter det sipuli, det är ju en helt annan sak. Jag har nog aldrig kunnat finska, meänkieli förstod jag väl en del när jag var liten, men jag har inte kunnat prata det själv, man kommer ju ifrån det när man inte har bott där. Om jag kollar på något finskt program nu så förstår jag inte alls vad de säger. Jag har nog inte så mycket att säga om det där.
Minne nr 4.
Keräsjoki
1944/09/01
”Haaparanta on käpykylä verratuna Tornioon”
Tornedalsfinska och även finska är ju ett lite skämmigt språk, lite underklass. Många har tagit avstånd från det. Kanske med hjälp av sina föräldrar, de har ju markerat: det här är inte viktigt, och då har man inte varit intresserad förrän kanske när det redan var försent. Det är nåt slags konstigt självförakt mot sitt eget språk. Det är nånting med den här bonnigheten som är lite skamlig, det är lite skämmigt att visa sina bonniga rötter, man kanske känner sig som andra klassens medborgare.
En kompis mamma har berättat att när hon kom till skolan första dagen så pratade läraren svenska och hon fattade ingenting. Men man lärde sig ju, så var det i byarna iallafall. I vuxen ålder när hon var i Luleå med sin syster och systern började prata finska eller meänkieli så hyschade hon själv henne, ungefär som att ”men kan du inte prata svenska”.
Minne nr 5.
Basketplanen, Haparanda strandpromenad
2020/06/05
”Idästä ikuinen helle”
Jag är ju själv finsk så det finns inget negativt i mina ord, men de har ju haft lite svårare att lära sig andra språk och det är säkert också efter kriget som de har blivit lite mer – instängda eller patriotiska, eller hur man nu ska säga.
Men det kommer ju jättemycket finnar hit nu, vi får ju inte fara dit men de kommer hit, de far till Snusgrossen och hämtar snus och tar med det dit och säljer det, eller ”använder för eget bruk”. Men jag har hört att det var mer förut, det var inte min tid då men jag har hört att dom brukade slåss här vid bron, att finskgängen kom hit och så möttes dom. Jag vet inte exakt när det var, men jag hörde det när jag var liten så jag antar att det måste vara typ 20-30 år sen. Kommer du ihåg när det var hockey-vm och sånt? Du vet, typ om Sverige vann så for svenskarna till finska sidan i sina bilar med svenska flaggan, och alla finnar blev jävligt arga.
Minne nr 6.
Skomakargatan, Haparanda
1984/03/19
”Vilu ja nälkä tappelivat”
Det är inte så direkt att någon kallar dig ”finnjävel”, det är mer att det antyds saker. Det var en finsk översättare som hade köpt kaffe när jag jobbade på Haparandabladet och då sa en tjej som jobbade som inskrivare där ”jaha, nu kommer hon där med finnkaffet”, ungefär som att det var mycket sämre än det svenska kaffet. Såna där grejer hände ofta, pikar som flög genom luften. En kille i min parallellklass satt på pizzerian och klagade på att det bara bodde finnar i Haparandra, trots att han själv hade finskt efternamn. Man kan säga att svenskarna har varit dryga i käften och finnarna har slagit svennarna på käften, om man ska vara lite brutal.
När jag blev kallad hurri i Finland gjorde det inte lika ont. På nåt sätt kände jag att jag kunde hantera finnarna bättre, att jag hade någon slags styrka som svensk. Men om man däremot blev ansatt som finne i Haparanda, då var det jävligt jobbigt. På nåt sätt så kanske man tänkte ”det är bättre att vara svensk”, någonstans i bakhuvudet. Jag tror att det fanns där, den där känslan av att det var lite finare att vara från Sverige.
Minne nr 7.
Storgatan, Haparanda
1993/12/14
”Potkasi tyhjää”
Jag minns när min farfar dog, jag var fyra år när han plötsligt signade ihop inne på Wahlströms möbelaffär på Storgatan i Haparanda. Han hade fått en hjärtinfarkt och dog på fläcken. På begravningen kommer jag ihåg att jag försökte kika ner i kistan för att se om det verkligen var min farfar som låg därinne. Jag minns att jag tänkte: Jag borde vara ledsen, men det är jag inte, jag kan ändå inte prata med honom, han snackar ju bara finska. I min generation är det ingen som pratar finska. När jag frågar min pappa varför han inte har lärt oss så säger han att han inte tyckte det var någon idé, han tyckte att det kändes onaturligt att prata finska med oss, hans egen finska hade blivit rostig efter att han flyttat från Haparanda, och nästan alla våra finska släktingar var döda, det fanns ingen för oss att prata med.
