Hon flydde och flyttades över riksgränserna i norr för att klara livhanken under krigsåren på 40 talet. Från Kirkenes till Montjegorsk undan tyska ockupationen. Senare som krigsbarn till Sverige.
– Det svåraste var att skickas ensam. I kriget var vi ju tillsammans, säger Kirsten Basma.
Fånglägret låg bara några meter från Kirstens hem utanför Kirkenes. Hon såg de ryska krigsfångarna genom köksfönstret.
-Fångarna var vita och magra och grå. De var smutsiga, hade trasor runt fötterna och gick runt, runt bakom taggtråden. De sov utomhus i klungor, många frös ihjäl.
-Vi barn fick inte prata med russefangerne. Men vi gick med bröd till dem. Vi stack brödet i handen på dem. Ibland fick man en present. De gjorde brickor med en kula i ett snöre under och en fågel som hackar när kulan svänger, såna brickor gjorde de.
Kirsten Basma var tre år när tyskarna ockuperade Norge 1940.
När bombanfallen kom tätt flydde hela familjen upp på fjället. De bodde veckovis i en liten hytte. Ofta utan pappan.
-Pappa var alltid ute på uppdrag, han tog emot norska partisaner, de var utbildade i Sovjet. Han var med och saboterade mot tyskarna. Och lämnade upplysningar åt partisaner som kom hem till oss. Min far var arg på mej för jag letade efter honom överallt. Men jag tänkte att det händer honom ingenting så länge jag är med.
Tyskarna hade tagit pappa Torleif till förhör flera gånger.
-Nästa gång släpper vi inte ut dej, sa de en gång.
Då bestämde pappan sig för att fly till Sovjet. Hela familjen skulle fly med fiskaren Savio. Barnen hade fått sömnmedel. De sov när fiskebåten passerade de tyska vaktbåtarna utanför nordnorges kust. Det var höst och mulet, alltså nermörkt. Det hade varit förutsättningen. Att ingen måne skulle lysa. Vågorna utanför Kirkenes var ännu små men oroliga vindkårar riste i svartvattnet. Torleif, Kirstens pappa, hade klätt ut sig till fiskare. Sju barn och två fruar hade gömt sig under däck.
Tyskarna kände igen fiskaren Savio. De såg honom varje dag när han passerade ut genom fjorden. Savio vinkade och tyskarna önskade god fisketur.
”Nu kommer de, nu kommer de!”
Under flyktnatten blåste det upp och båten krängde allt hårdare. När barnen vaknade var det full storm. Båten hävde sig upp och sögs neråt, neråt i de höga vågorna. Barnen började kräkas. Kirsten minns sin nya sjömansblus. Hennes moster hade sytt den av tyskt flaggtyg, som pappan stulit från tyskarnas lager.
-Blustyget var rött och strävt, stickigt och äckligt mot kroppen, säger Kirsten Basma.
Barnen smittade varandra med gråten. Deras kläder var nerspydda. Men Kirstens blus klarade sig länge från kletet. I sjögången lossnade kamineni lugarn och gled okontrollerat över durken. Ute på däck for en tung kätting fram och tillbaka. Den gjorde båtens rullningar ännu djupare. Båten började ta in vatten.
-Mamma hade inte tid att ta reda på oss barn för hon var ute på däck och hjälpte karlarna. De hade bundit fast henne. Mamma öste båten och stod där timme efter timme och öste, berättar Kirsten.
De vuxna ombord hade tappat orienteringen. När strålkastare sveper över stormvågorna och slickar båten förstår de att de kommit för nära Petsamo och tyskarna. De försöker manövrera båten längre ut.
Då stannar motorn. Motorn har skurit. Båten driver i natten. Pappa Torleif blir hysterisk. Han ser tyska ubåtar och tyska krigsskepp överallt. Han skriker ”Nu kommer de, nu kommer de!” och börjar plocka med dynamiten han tagit med ombord.
Så var det bestämt. Om tyskarna tog dem skulle de spränga sig i luften. Dynamiten var deras reträttväg.
Den lilla båten på släp hade slagits sönder mot fiskebåten i de höga vågorna. Vrakveden flöt iland och hittades senare av tyskarna.
-De sa att de hittat min mors lik på en ö. Så vi blev dödförklarade. Hemma trodde de att vi alla hade omkommit i stormen, berättar Kirsten.
”Vi fick stora koppar te och härliga mackor”
Men ur dimman dök plötsligt ett krigsskepp fram. Det hade ryska bokstäver i stäven. Då förstod de vuxna att de var nära Sovjet. Flyktingarna fördes i hamn på Fiskarhalvöya på Kolahalvön.
– Vi kunde inte stå på fötterna, säger Kirsten. Det bara gungade. Marinsoldaterna bar oss ner till en ”jordgamme” med torvtak. Där under jorden fanns långa bord och många soldater satt runt borden. Vi fick stora koppar te och härliga mackor. Jättetjockt med smör var det på dem.
De bodde under jorden några dagar. Stora råttor sprang över dem.
-Marinsoldaterna var väldigt upprymda och glada i barn. De lekte med oss. Vi tyckte det var jättekul att de brydde sig om oss. En gång tog de med oss med på teater. Det är ett tydligt minne. Ett annat är min första lus. Det var något som kröp på mej och var stort och vitt och hemskt blankpolerad. Och bet! Första lusen. Sen hade vi mycket löss efter det. Vi blev avlusade varje dag.
Via Murmansk fördes de två familjerna till ett flyktingläger i Montjegorsk söder om Murmansk. I baracklägret bodde också andra flyktingar, ryska flyktingar.
-Rummet vi fick hade fruktslingor målade i taket. Vi låtsasåt vindruvor i sängen på kvällarna innan vi somnade. Annars hade vi inte så mycket mat att äta. Vi åt bruna bönor och te. Vi var utan mjölk under åren i Sovjet. Ryssarna hade heller ingen mat.
Det hände att ryssar kom till dem och tiggde. Men den norska familjen hade aldrig nånting att ge dem. Istället så slogs barnen om maten.
-I barackerna var barnen jättenyfikna på oss och kom springande. Vi visade bilder i våra norska läseböcker och barnen översatte till ryska. Snabbt lärde vi oss prata.
I baracken hade familjen ett eget rum. Mamman, lillasystern och Kirsten delade säng. Om nätterna kröp de ihop med ytterkläderna över sig. Ute kunde det vara 40 grader kallt. Det fanns bara en kamin i baracken. Deras rum låg längst bort och blev aldrig varmt.
-Min mor slet sent på kvällar och nätter och sågade ner träd. Drog hem veden på en kälke. Hon fick göra det lite i smyg. Men kommendanten som var chef för baracken såg mellan fingrarna och sa inget. Det var som att elda för kråkorna i den där baracken.
Ibland gick de över isen till ett badhus som låg där.
-Efter badet fick alla som ville pumpa sig saft och dricka. Den var underbart god, röd och härlig saft. Kall saft efter badet, det var ljuvligt. Så hem igen över isen till baracklägret. Jag minns en tant med två små barn, hon hade en lång kjol och randig jacka, konstigt att hon aldrig bytte om, hade inga trosor på sig, hon särade bara på benen, hon stod alltid i en snödriva och kissade.
När soldater begravdes i Montjegorsk blev det ett avbrott i det enformiga baracklivet.
-Det var som ett nöje att gå och titta. De ordnade fester över sina krigshjältar. Ryssarna dansade, steppade, sjöng och spelade. De sköt upp raketer och så fanns det också gråterskor. Det blev ett skådespel för oss barn.
För att tjäna några slantar stickade Kirstens mamma koftor, lusekoftor, och sålde till ryska kvinnor.
-Mamma hade tagit med sig sticknålar till Sovjet.
“Du får inte gråta”
Efter ett par år i det ryska flyktinglägret blir det fred och Kirsten kommer tillbaka till ett Kirkenes i grus och småbitar.
– Vi tog färjan hem över fjorden till Jakobsnes. Vi visste inte att vårt hus var bombat. Min syster och jag sprang till lekstugan. Men den var också bara aska.
I mormoderns hus i närheten samlades anhöriga. De hade sett att familjen Basma kom gående. Det var sommar och barn stod i blöta baddräkter efter väggarna för att titta. De vuxna började gråta.
– Jag förstod inte varför de grät, jag tyckte de skulle vara glada när vi kom.
Kirsten Basmas moster. Ruth Sibblund:
– De var ribbed (utblottade). De ägde ingenting och kom till ingenting. Det första jag ser är att min syster ska ha barn. Det gjorde förfärligt ont.
Kirkenes låg i ruiner och det saknades mat. Flera hundra barn från Kirkenes skickades därför iväg till Sverige. Kirsten var ett av dem.
-Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det. Hon hade ju varit i landsflykt och nu skulle hon sändas till helt främmande folk, berättar moster Ruth Sibblund.
-Ja, så kom den dagen när jag skulle åka och jag fick av farbror en liten röd resväska. I väskan hade jag en tandborste och en mössa jag tyckte så mycket om. Det var allt jag hade med mej. Och så kläderna jag stod i. Det var verkligen gråt och tårar på kajen. Men min far sa till mej att du ska inte gråta, du är stor och duktig flicka nu. Och då hade jag faktiskt inte fyllt åtta år ännu, berättar Kirsten.
Ifrån Kirkenes fick nästan alla barn över sju år fara iväg.
-Det flöt fortfarande minor i fjorden. Minsvepare gick före och sprängde dem. Och efter kom vår båt med alla oss barn. Jag var mycket rädd på båten. När vi for över Lopphavet vid Tromsö trodde jag att det var loppor i havet. Och flickorna ombord skrämdes och sa, nu kommer stora loppor och äter upp oss.
När de kom fram till Narvik var hösten mörkt. Barnen gick på led från kajen till tåget som skulle ta dem till Sverige. Kirsten gick sist i ledet tillsammans med en annan flicka, de höll varann i hand.
-Jag tyckte vi var mycket, mycket mindre än de andra. Det kändes som att vi var jättesmå.
Under hela resan längtade hon hem till Norge, hon tyckte det var hemskt att åka därifrån.
Tåget körde över väskan
-Jag hade ju knappt hunnit träffa mormor och mostrarna och alla jag hade längtat efter när jag var i Sovjet. En dag, då var vi i Kusfors, tog jag den lilla röda väskan som jag fått av min farbror. Jag stoppade ner tandborsten och min fina, nya mössa. Så gick jag ner till järnvägsrälsen och stod där tills tåget kom. Tåget var jättestort och körde fort. Först visste jag inte om jag skulle våga men så kastade jag väskan.
När hon gick därifrån kände hon sig mycket ledsen. Hon hade kastat iväg det hon fått från hemmet i Norge.
-Hur kunde jag göra nånting sånt. Kasta bort de finaste saker jag ägde. Men jag ville göra mej av med allting som påminde om dem. Jag orkade inte minnas någonting!
Barnen fick nya kläder innan de for för att möta sina svenska familjer. På perrongen i Boden väntade en massa tanter. De hade svarta fårskinnspälsar. En kvinna hade en grå fårskinnspäls och en grå mössa.
– Jag stod och tittade på henne och såg bara henne till slut. Jag tänkte hoppas, hoppas att jag får komma till henne. Och vet ni, jag fick komma till henne, skrattar Kirsten.
Hon kom till en bondgård i Degerbäcken till en röd stuga med vita knutar. Där fanns en lagård med kor som hette Rita och Rosa och två hästar.
-Där hade jag det mycket, mycket bra. Jag fick följa med till lagårn. Jag lärde mej mjölka med en hand. Men åh, vad jag tyckte var jobbigt med ett nytt språk. Jag hade precis lärt mej ryska. Och nu skulle jag lära mej svenska också.
“Dom ska skjuta oss”
I början satt hon bara och tittade och tänkte. Sa ingenting. Ett gevär hängde på väggen. Hon undrade mycket varför men vågade aldrig fråga. Hennes kusin som också var där visste.
-Dom ska skjuta oss, sa han.
På valborgsmässoafton tändes brasor. Raketer sköts upp.
– Jag blev hysterisk för jag trodde vi skulle skjutas.
Bakom huset fanns en myrstack. Kirsten stod där ofta och tittade på hur myrorna byggde. En dag tog hon en pinne och gjorde hål i myrstacken. Hennes svenska ”mamma” blev mycket arg.
– Tänk, du kommer ifrån kriget och du har sett alla hus nerbrända. Och här bygger myrorna upp sina hem. Så kommer du och raserar det, precis som tyskarna gjorde, sa kvinnan.
Den händelsen glömmer Kirsten aldrig. Efter åtta månader var det dags att åka tillbaka till Norge.
-Jag ville inte alls åka. Jag gick och gömde mej i en lada. Jag visste att hemma höll de på att bygga ett nytt hus. De skrev fina brev och önskade mig välkommen. Men jag vågade inte. Jag skulle inte hem – men blev ju tvungen.
Hon fick paket med sig. Gardiner, presenter till hemmet och godis till syskonen. Frun i huset ville hjälpa. De åkte tåg från Boden till Narvik igen. Och så båt norrut samma väg de kommit.
-På båten stoppade jag alla presenter i ett örngott. Jag ville inte att de därhemma skulle ha nånting. Många barn följde mej när jag gick och slängde allt i havet. Fyra smutsiga karameller sparade jag. Jag minns hur håriga de var, ludd från fickan de legat i. Det kunde de därhemma hemma få, det var lagom. Sen kom vi då hit till Kirkenes. Mina föräldrar mötte mej på kajen. Det var jätteroligt att träffa dem igen.
Svårast – att vara ensam
Under kriget i Norge och i Sovjet var Kirsten tillsammans med sin familj.
-Det var hårt att leva i krig – men vi i familjen var tillsammans. Det svåraste var att skickas iväg ensam till främmande människor. Bort från alla de sina. Man känner sig övergiven. Det sitter kvar som en, ja, en slags sorg.
Kirsten Basma flyttade till Sverige när hon var sexton år. Utbildade sig och började arbeta. Ofta har hon försökt berätta vad hon varit med om under kriget. Men har blivit nesligt bemött. Så här tex:
-Äsch, sluta nu och prata om kriget och bli så sentimental. Det är väl ingenting att prata om.
-Det skulle vara fint, säger Kirsten Basma, om vi vardagsmänniskor hade tid att lyssna på varandra. Varje människa har en historia värd att lyssna på.
Artikeln är skriven av Sigrid Flensburg grundar sig på intervjuer hon gjort på 80talet i Kirkenes.
