Makt och våld i Nordnorge

På samma sätt som arkitektur kan skydda kan det också utesluta, dela upp, organisera och splittra. Förr byggdes murar främst som försvara, idag byggs de i första hand för att  slå vakt om de egna privilegierna. Detta manifesteras tydligt i dom gränsmurar och gränsstängsel som reses världen över, så även i Barents.

Vi körde österut från Tårnet när min telefon plötsligt surrade till med ett textmeddelande från Comviq. ”Välkommen till Ryssland!” stod det. Nationella samtal 6:95/min. Jag stängde av dataroaming samtidigt som den asfalterade gatan vi befann oss på blev en grusväg. Det dimmiga landskapet öppnade upp sig mot Barents hav. En jeep full av militärer körde om oss medan vår lilla hyrbil kämpade sig igenom en vattenpöl. Det hade regnat hela natten. Vi hade faktiskt inte kört in i Ryssland, ändå verkade min telefons förvirring spegla min egen. I fjärran såg jag det ryska landskapet sömlöst ta vid där det norska slutade. Jag såg samma tundra, samma tallar och samma fjord. Ibland skymtade taggtråd fram som enda indikation på att jag befann mig i en gränsregion, men lika ofta tog taggtråden plötsligt slut. Ibland utgjorde ett vattendrag en något diffus gräns. Och någonstans, väl dold bakom tallar och björkris, gömde sig ett tvåhundra meter långt stålstängsel.

Våldets arkitektur 

2015 kom syriska och afghanska flyktingar in i Norge från Ryssland via den så kallade ”arktiska flyktingrutten”. Det står i lagen att man inte får gå till fots över gränsen, samtidigt kan det vara olagligt att skjutsa någon med bil, men det står inget om cyklar. Detta resulterade i runt fem tusen asylsökande och ett berg av cyklar intill gränsstationen Storskog utanför Kirkenes i Norge. Något år senare uppfördes ett tvåhundra meter långt och tre och en halv meter högt gränsstålstängsel vid gränsstationen.

För att stå bättre rustade och kontrollera vem som tar sig in i riket uppgraderar vi säkerheten.

Anders Anundsen, Justitsieminsiter, Norge

rots att det inte längre längre kom några asylsökande till gränsstationen. Och trots att gränsen mellan Norge och Ryssland totalt är hundranittiosex kilometer lång.

Det sägs ofta att den mest grundläggande formen av arkitektur är skydd, likt den berömda illustration på framsidan av Marc-Antoine Laugiers “Essay of Architecture”, som visar två trädgrenar sammanfogade för att bilda ett sluttande tak, “the primitve hut”. Men på samma sätt som arkitektur kan skydda kan det också utesluta, dela upp, organisera och splittra. Detta manifesteras extra tydligt i dom gränsmurar vi nu ser resas världen över. Tidigare byggdes denna typ av murar främst för att skydda mot militära hot, idag byggs murar i första hand för att skydda de egna privilegierna genom att stänga migranter ute. Den amerikanska filosofen, Noam Chomsky, beskriver detta som den aggressivaste formen av arkitektur. Han menar att gränsmurar, likt den mellan USA och Mexiko och liksom de flesta gränser, grundades i våld – och dess arkitektur är därför våldets arkitektur. Dess våldsamhet kommer från den oundvikliga uppdelningen av insida och utsida. Med andra ord, när du reser en vägg bestämmer du samtidigt vem du anser värd att “skydda” och vem som bör stängas ute.

Men Norges gränslandskap befästs inte enbart av fysiska stålstängsel och striktare gränskontroller. Gränsforskare talar allt oftare om gränsdragningar som brer ut sig långt ifrån själva gränslinjen – djupt in i landskapet. Detta görs bland annat genom rörelsedetektorer och kameror eller med hjälp av gränspatruller som rör sig över stora gränsområden. Längs Norges gräns lämnar känslan av att vara övervakad mig aldrig riktigt. När jag grillar korv vid Neitijärvis strand eller tar ett dopp i Vaggatem efter bastun så dyker dom upp. Män och kvinnor i matchande militärgröna kläder. Detta kallas för “taktisk infrastruktur”. Syftet är, precis som med murarna och stängslen, att avskräcka helt eller tvinga migranter att välja andra, farligare vägar.

Ett vakttorn mot öst

Gränsen mellan Ryssland och Norge drogs 1826 men det tog många år innan de två länderna anpassade sig till den nya gränsdragningen. Först år 1851 blev byn Grense Jakobselv, där gränsen möter havet, en fast norsk bosättning. Våldsamma konfrontationer mellan norska och ryska fiskare om vem som egentligen fick fiska var fortsatte dock.

På den ryska sidan av gränsen var redan den rysk-ortodoxa kyrkan starkt närvarande med bland annat Boris Gleb, en kyrka nära Pasvikälvens utlopp i havet. För att markera gränsen och den norska närvaron i regionen betalade det norska parlamentet för att ett evangelisk-lutherskt kapell skulle uppföras i Grense Jakobselv, ryssarna ansågs nämligen respektera kyrkor och kapell mer än något annat. Kapellets arkitektur kom att spegla tidens västeuropeiska ideal med sina enkla ny-gotiska former, byggd i sten från trakten. Kyrkan placerades på en liten kulle framför en bergssida, väl synlig från havet och från den ryska sidan av gränsfloden. Dess spira kom att sträcka sig högt mot himlen, siktbar även lång ute tills havs. 1869 invigdes kapellet som man menade skulle fungera som “ett vakttorn mot religioner i öst”. Några år senare reste Oscar II av Sverige och Norge till gränsen för att delta i en gudstjänst och kapellet fick då sitt namn, Kung Oscar II.  En symbolisk handling, precis som kapellet och dess arkitektur, för att befästa landets gräns mot Ryssland. För dem som vill manifestera sin makt och göra sitt avtryck på historien har i alla tider uppfört monument och monumentala byggnader. Allra helst i tung gråsten likt den i Kung Oscar II kapell.

Föränderlig arkitektur 


I stark kontrast till den arkitektur som vill befästa gränser finns en annan byggnadstradition närvarande i det norska gränslandskapet. Om än något dold.   

Bland samerna i nord Norge har språk, kultur, historia och inte minst byggnadstraditioner alltid varit ett sammanlänkade element över nationsgränserna i regionen. Tyvärr har århundraden av kolonisation och förtryck gjort att spåren av samisk byggnadskonst, i både äldre och nutida skandinavisk arkitektur, många gånger osynliggjorts.


Någon enhetlig byggnadstradition bland samer finns inte heller utan har utvecklats beroende på landskap och näring. Gemensamt för samiska byggnadstraditioner är dock en förmåga att anpassa sig till landskapet. Den tar hänsyn till naturen, klimatet och lokala material. Traditionella samiska byggnader tar inte mer i anspråk än vad som är nödvändigt och lämnar få spår efter sig när de överges eller flyttas, ofta är det bara den ring av sten som använts för att avgränsa elden som finns kvar.

Ett exempel, som ofta nämns, på denna typ av nomadisk byggnadsteknik är den samiska bostaden, “lávvu”. Det är den traditionella samiska tältkåtan med raka stänger spridda utåt i en cirkel, klädd av renskinn eller tyg. Ett annat exempel på en mer permanent form av bostad är “goahti”. En goathi liknar en lávvu men är större och mer stabil och täckt av trä, gräs eller skinn. Precis som goathi är en “gamme” en annan form av semi-permanent bostad som kustsamerna ofta använde sig av. En gammes stomme består av böjda trästolpar som bildar en kupol som täcks med torv. Den smälter helt in i landskapet.

Idag använder samer fortfarande “lávvutält när de tältar eller vallar renar. Andra inkorporerar traditionella designelement som torvtak i sina hus. Större projekt tenderar att innehålla symboler för samisk identitet, särskilt lávvus ikoniska siluett. Norges sameting är ett särskilt slående exempel på detta. Men som den samiska arkitekten Joar Nango poängterar, finns det idag inga samiska institutioner utformade av samiska arkitekter själva. När han undersökte hur arkitektur utformades för samiska samhällen insåg han att det fanns ett stort antal lávvu-liknande byggnader, allt ifrån bibliotek, restauranger och hotell till köpcentrum och järnvägsstationer. Ett, enligt Joar, föråldrat perspektiv på vad samisk arkitektur är och kan vara. Han menar att samerna bär på värdefull kunskap om hur man kan förhålla sig till landskap och lokala material. Den kunskapen skulle kunna användas som en utgångspunkt för arkitektur och design i regionen.   

För hem är mer än bara hus, mer än bara skydd. Byggda strukturer formar inte bara människorna i dem, de är också kraftfulla kommunikatörer av identitet och värderingar. Där kan den tillfälliga, flexibla och uppfinningsrika samiska arkitekturen utmana västerländska arkitekters monumentala och statiska gränsmurar och stenkyrkor.