Så hette en text som jag skrev sen jag återvänt hem från Kirkenes den 16 februari 2020. Vem kunde tro då att citatet från Kirkenes’ borgmästare Rune Rafaelsen skulle visa sig så profetiskt?
För ryssar är Kirkenes en unik stad ur alla synvinklar. Sovjetiska soldater befriade stadens invånare från de fascistiska ockupanterna 1944, och senare kom deras barn och barnbarn att spela med i en film som hette Under en himmel av sten, där det berättas om de dramatiska dagar då invånarna tvingades gömma sig i Andersgrotte, det största skyddsrummet i Sör-Varanger.
Den filmen kom 1974. Och ett år tidigare fick alla invånare i Sovjetunionens, från Kamtjatka till Tasjkent, lära sig namnet Kirkenes. Det förekom i en scen från en geografilektion i den mycket populära filmen Den stora förändringen:
Vem kan namnet på en stad i norra Norge, där det finns stora fyndigheter av järnmalm? frågar fröken. Och så lägger hon till: – Nåja, jag ska hjälpa er. Staden heter Kir-ke-nes!
Rune Rafaelsen
Vad är det mer som är unikt med Kirkenes? Det är möjligen det enda samhället i Norden där gatunamnen också anges på ryska, och där du som ryss känner dig bekväm i alla affärer och barer och på biblioteket. Något över tio procent av invånarna i staden kan ryska. Folk här är vana vid att fritt kunna besöka grannstaden Nikel för att tanka bensin, medan invånarna i Nikel så gott som varje dag åker till Norge för att köpa tvättmedel och barnmat. Så fungerar den visumfria gränspassagen för invånarna i området. Kirkenes är staden dit artister från Apatity åkte för att uppträda i slutet av 80- och början av 90-talet. Ungdomar reste på skolutbyten och för att träffa jämnåriga.
För mig personligen blev Kirkenes målet för den första utlandsresan i livet. Jag reste dit i arbetet 1997, för att träffa journalistkollegor från den informella sammanslutningen Barents Press, och för att delta i en konferens. Då tyckte jag staden verkade ödslig och inte särskilt välkomnande: vi diskuterade bland annat ämnet NRK och kvinnorna från Murmansk, som kom resande för att sälja varor och sina kroppar vid en plats som heter Skiippagurra. Det blev skarpa debatter och heta diskussioner! Men av någon anledning kom jag särskilt att minnas två platser: sjömansklubben belägen i nedervåningen av en kyrka, och Röda Korsets butik, där jag köpte mig en pälsmössa med öronlappar. Jo, jag köpte med mig en sådan till Ryssland från Norge, inte tvärtom.
Åren gick, och Kirkenes kom att uppfattas som alltmer nära, hemma och eget av invånarna i Murmanskområdet. Från flygplatsen i Kirkenes reste vi på semester till andra länder, eller på tjänsteresor och till vänner i Oslo och Alta, till Bergen och Stavanger. Tjänstemännen vid gränspolisen och tullen känner säkert igen många av oss till utseendet. En gång hade jag med mig en present från min chef till hans vän, en journalistkollega i Norge. Det visade sig att jag inte hade tillräckligt många dagar i mitt visum för att kunna ta med mig ens en flaska av presenten, som var starksprit. ”Vad ska jag göra då?” frågade jag gränspolisen lätt uppskrämd. –”Här får du en nummerlapp, visa upp den när du reser hem igen så kan du ta med den tillbaka.” Så fick det bli, precis som i garderoben på teatern!
Nästan varje år reste vi sen till Kirkenes för ett par timmar för att gå i affärer, den 26 eller 27 december. Ni inser varför, eller hur? Här var julen redan över, och alla julvaror, prydnader och souvenirer sjönk kraftigt i pris, medan vårt ryska nyår ännu inte var inne, och därför köpte vi i Norge till oss själva och till vänner vackra julljus, kulor, stjärnor, granar, och mössor och tröjor med renar på. Många år i sträck fick min morfar, som var krigsveteran, en ny, trivsam pyjamas i flanell på sin födelsedag. Jag köpte den i samma affär i Kirkenes varje gång jag kom dit.
För mig som journalist är staden förstås intressant inte bara för möjligheterna till inköp. Det är alltid intressant att vara med på den internationella Kirkeneskonferensen, och på den kanske viktigaste kulturhändelsen i norra Skandinavien, festivalen Barents Spektakel, som skapades och arrangerades av ryska tjejer i samarbete med norska kollegor. En för mig bokstavligen skakande upplevelse blev besöket på gruvbolaget Sydvaranger Gruve, där dagbrottet i Björnevatn, ett anrikningsverk och den isfria hamnen i Kirkenes ingår. Det var extremt intressant att jämföra norsk gruvdrift med vår egen på Kolahalvön. Mycket intressant fick jag också lära mig under ett samtal med Kåre Tannvik, företagare och ägare av Snöhotellet, och en oförtröttlig förkämpe för bevarandet av en ren natur uppe i norr. – ”Jag känner ingen som skulle vilja bo i våra trakter om det inte fanns snö”, sa Kåre till oss journalister när han berättade om vad som erbjuds turisterna; övernattning på Ishotellet, färd i hundspann med husky eller med snöskoter, jakt på norrsken eller skogspromenad med snöskor.
Även om livet i Kirkenes avstannade något på sommaren, så var det inte särskilt mycket. Turister från hela världen kom hit på krabbsafari och havsfiske, flott- eller båtfärder. Några kom bara för att koppla av från bullret i storstaden och njuta av den sällsynta friden i ständigt dagsljus. Eller för att promenera på stadens gator efter att ha landstigit från ett av fartygen på Hurtigruten på väg mot Nordkap.
Åren 2015–2016 upplevde Kirkenes något som man aldrig upplevt tidigare. Till Sör-Varanger, ett område med 10 000 invånare, kom en våg av flyktingar från Syrien och Irak över den norsk-ryska gränsen. Det blev kris: på tre månader under 2015 kom 5 500 flyktingar över gränsen. Kirkenes kommun tog på sig ansvaret för att ge människorna någonstans att bo, och det kostade staden stora pengar. Och när kommunen sedan skickade räkningen till utrikesdepartementet vägrade staten att betala. Konfrontationen pågick ett helt år, innan de 16 miljoner som använts för mottagande och bostäder åt flyktingarna betalades tillbaka till Kirkenes. Bara tre-fyra familjer blev kvar i staden efter flyktingvågen.
Sen kom ytterligare en våg till Kirkenes. Men den kostade inga pengar, utan genererade inkomster. Det handlar om turister från Asien. Tusentals kineser, koreaner och japaner per år kom till Kirkenes, och de var beredda att betala för allt, för varje snöflinga och varje foto med en ren. Många drömmar och planer handlade därför i decennier om transporter och kommunikationer; en utveckling av hamnen, bygget av en järnväg till finska Rovaniemi och till och med till Nikel. I slutet av 2019 planerade ett reseföretag i Sydkorea att vintern 2021 ta 40 turistgrupper till Murmansk och med besök i Kirkenes. Vid samma tidpunkt, i slutet av 2019, inleddes diskussioner om att arrangera rundresor längs rutten Murmansk-Kirkenes-Rovaniemi, för att alla orter skulle kunna få fördel av turisterna. Detta allra helst som den finska partnern planerade att omvandla byn Santa Claus till Santa Republic, dra fram järnväg dit från flygplatsen för att kunna ta emot 12 miljoner besökare per år!
… Under mitt senaste besök i Kirkenes, ett par veckor innan pandemin utlystes, diskuterade vi också ekonomi och livet uppe i norr med borgmästaren i Kirkenes Rune Rafaelsen. I maj samma år fick han motta Vänskapsorden av Rysslands president. På hösten 2019 firade man i Sör-Varanger 75-årsdagen av Röda arméns befrielse av östra Finnmark. Det kom ett stort antal gäster, bland annat Norges statsminister och Rysslands utrikesminister. Borgmästaren fick sin Vänskapsorden strax innan firandet av Segerdagen, den 7 maj, för sina insatser i stärkandet av samarbetet mellan folken i Ryssland och Norge.
När vi gratulerade honom till utmärkelsen svarade borgmästaren
–Jag är tacksam och stolt över att ha mottagit Vänskapsorden från president Putin. Jag ser utmärkelsen som ett erkännande av allt det arbete som människor på båda sidor av gränsen gör för att utveckla relationerna mellan Ryssland och Norge. Vad gäller mig personligen så har jag alltid arbetat med och främjat samarbetet mellan människorna ur våra två folk. Jag anser att ett gott samarbete aldrig varit så viktigt som idag, i samband med coronaviruspandemin. Och jag är övertygad om att vi behöver ännu mer gränsöverskridande samarbete, och jag ser fram emot att gränsen öppnas och att vi får ett normalt varuutbyte och besök mellan människor!
I början av sommaren 2020 hade turisterna inte kommit tillbaka, men Kirkenes började återhämta sig: apotek och affärer hade öppnat igen, men utbildningsanstalterna förblev stängda, liksom simbassängen. Hotell Scandic var fortfarande stängt, och två populära restauranger i centrum, Surf & Turf och Salt, hade gått i konkurs. Men staten gav stöd till alla ur Fonden för kommande generationer, till företag och privatpersoner: man ersätter hela lönen för veckor av ofrivilligt arbetsuppehåll, man har betalt ut arbetslöshetsunderstöd, och det innebär 65 procent av din vanliga lön under 80 veckor.
Det finns sextusen arbetstillfällen i Kirkenes, varav hälften i den privata sektorn, och den andra hälften inom offentlig sektor; läkare, lärare, kommunanställda, många lokalinvånare arbetar inom försvarssektorn, polisen och tullen. Privatföretagandet i staden är förstås mest inriktat på turism, trots att Kirkenes ursprungligen var en industriort med stort beroende av en enda industri. Under 2021 räknade man mycket med att man skulle få hit en stor internationell investerare för att återuppta produktionen i malmgruvorna, och dessutom planerade man att bygga två nya hotell …
I halvtannat ”pandemiår” har jag nu försök följa vad som händer hos våra grannar via sociala media. Jag kan till exempel varje dag se fantastiska foton av nordliga landskap via FB-gruppen ”Finnmark i bilder”, läsa nyheter om det internationella samarbetet inom Barentssekretariatet och på mina vänners sidor. Så fick jag till exempel veta att Rune Rafaelsen lämnat sin post på grund av sjukdom och att Kirkenes nu har en ny borgmästare vid namn Lena Norum Bergeng. Den ryskspråkiga gruppen i Kirkenes delar med sig av sina historier på det ryska nätet VK, och vad ser jag där? Jo, till exempel att för att stoppa utflyttningen av ungdomar från norra Norge föreslås att man ska dra nytta av erfarenheter från Murmansk, program som Arktisk hektar och Arktisk investerare, som innebär skatteförmåner. Jag läser om att trots gott om lediga platser så sjunker inte arbetslösheten i Norge, folk saknar kompetensen som behövs för att få ett bra jobb. Att man infört ”coronacertifikat”, att det är mycket halt på vägarna och att man börjat pynta huvudgatan i Kirkenes inför julen. Jag noterar också att man från den 9 november återupptagit flygningarna från Ryssland till Norge: två gånger i veckan kommer det att gå flyg från Sankt Petersburg till Bergen och Oslo. Inresa för turister är inte tillåten: de enda som kan resa in är diplomater, representanter för internationella organisationer, sådana som har permanenta uppehållstillstånd och släkt som är norska medborgare.
Man skriver att det ryska vaccinet Sputnik V inte godkänts av Norge, och hälsovårdsdepartementet varnar om att tillresande utan godkänt vaccinationscertifikat måste sitta i tio dagars karantän.
Men jag är också intresserad av vardagslivet, och jag skriver till mina bekanta, sådana som jag träffat på Kirkeneskonferensen, på Barents Spektakel eller i samband med andra besök.
–Som invånare i Kirkenes kan jag säga att det varit mycket färre kulturella arrangemang och idrottsevenemang i år än vanligt, svarar Ksenia Novikova, som arbetar vid Barentssekretariatet. I Kirkenes och över huvud taget i norra Norge brukar det hållas många internationella evenemang, med deltagare från Norge, Ryssland, Finland och Sverige, men under nästan två år nu genomförs alla internationella arrangemang i digital form eller ställs in helt. Invånarna i Kirkenes har vant sig vid att det alltid händer intressanta saker i staden, att det finns många tillresta, såväl turister som sådana som kommit för att arbeta, men nu har allting varit mycket stilla i ett och ett halvt år. Det var en period då alla restauranger var stängda, eller hade olika restriktioner. Nu fungerar allting mer eller mindre som vanligt …
I Norge har man på grund av utbrott av sjukdomen periodvis infört begränsningar mellan olika regioner. Reglerna ändras ständigt, och man måste läsa på myndigheternas hemsidor vad som gäller för tillresande från olika länder vid varje tillfälle. Information för den som reser in i landet finns på sajten www.helsenorge.no/en/coronavirus/international-travels/ – här kan man alltid hitta de senaste reglerna.
-”Jag är ingen expert, det här är bara mina intryck av och min syn på livet i Kirkenes” – svarar journalisten på Barents Observer” Tomas Nilsen på mina frågor:
Allt står väl till med Kirkenes, det har varit mycket få fall av Covid-19 under pandemin, fast under de senaste veckorna har några personer trots allt insjuknat. Men vi har haft stor tur jämfört med andra platser i Norge och världen.
Samtidigt har staden förstås drabbats hårt ekonomiskt. Turistströmmen gick ner på våren 2020 på grund av att gränserna stängdes. Nu blir de fler igen, eftersom gränserna i Europa öppnas för vaccinerade resenärer.
Vi ser ingen större arbetslöshet, och de två hotellen är i gång som vanligt. Snöhotellet och några andra turistföretag är öppna, men har färre besökare. En stor förändring i det dagliga livet är att alla ryska turister, kunder och resenärer från Kolahalvön, som flög in och ut via flygplatsen i Kirkenes, nu inte kan komma hit. Idag tar Kirkenes emot turister från Europa, övriga Norden och Norge, men det kommer inga besökare från Asien, Ryssland eller Nordamerika.
Vad gäller resor för utlänningar som arbetar i Norge så kan de ryssar som bor i Kirkenes passera gränsen, om de är vaccinerade med ett i Europa godkänt vaccin, då kan de resa in i Norge utan karantän, om de arbetar eller bor här. Medborgare i Skandinavien och EU-länderna och som bor och arbetar i Kirkenes, kan resa fram och tillbaka utan karantän om de är vaccinerade. Den 19 november förklarade emellertid regeringen att man inför nya inresebegränsningar från och med följande måndag, den 26 november.
Från och med den dagen måste alla som avser resa in i landet avisera sitt besök i förväg och registrera sig i en särskild databas. Kravet gäller såväl ovaccinerade mot Covid-19, som vaccinerade, skriver VG. Aviseringen till databasen måste skickas om det återstår mindre än tre dagar till resan. Vid registreringen får man en bekräftelse som ska uppvisas vid gränsen tillsammans med vaccinationscertifikatet. Tidningen rapporterar att den 17 november avled 43 personer med Covid-19 i Norge, det är den högsta siffran under hela pandemin.
-I Kirkenes pågår mer eller mindre samma ekonomiska verksamhet som före pandemin, berättar Tomas Nilsen. – Den offentliga sektorn är fortfarande den största arbetsgivaren, turismen är fortsatt viktig, och folk hoppas att den ska bli mer inkomstbringande efter pandemin.
För några år sedan var logistikutvecklingen ”en fantastisk dröm”. Idag står det klart att det aldrig blir någon järnväg från Kirkenes till Rovaniemi, eftersom Finland är emot, och det inte finns tillräckligt med gods att frakta på den linjen. Det kommer inte heller att bli någon jättehamn som del av den Norra sjövägen i Kirkenes. Fartygen från Asien går direkt till Europa, förbi den lilla staden på Norges nordkust. Jo, det är möjligt att en viss grön energi, som vindkraft, och framställning av vätgas ur vindkraften, kommer att utvecklas, men då i huvudsak längs kusten, och inte i stadens omgivningar.
På grund av utbrott av Covid-19 på orter som Alta; Karasjok och Hammerfest har man på senare tid tvingats ställa in många sportevenemang, så i de flesta sporter är det lag av invånare i Kirkenes som tävlar. Jag vet inte om Barents Spektakel blir av 2022, men jag antar att det blir ett mycket litet arrangemang, eftersom det inte är särskilt sannolikt att gränsen med Ryssland kommer att öppnas för vanliga resor till februari 2022.
Hotell och restauranger hade stora problem under 2020, nu går verksamheterna bättre, men ändå inte som före pandemin. De restauranger i centrum, Surf & Turf och Salt, som lades ner, har slagit upp dörrarna på nytt, men nu ligger det nya krogar i lokalerna. Folk som måste sitta i karantän efter inresan till Norge från Ryssland, tillbringar tiden på hotell Scandic …
Jag har en sista kommentar. Jag hoppas verkligen att pandemin kommer att ta slut en dag, så att vi kan återuppta normalt resande över gränsen mellan Kolahalvön, Kirkenes och Finland, avslutar Tomas.
Jag kan tillägga att jag under mitt senaste besök i Kirkenes kom överens med mina vänner om att jag kommer dit i sommar för att åka på båttur och fiska krabba. Jag hade planerat den semestern till juni 2020. Och jag återkommer till planerna i juni 2022. Huvudsaken är att alla som kommer och alla som möter är friska!
Översatt från ryska av Bengt Eriksson.
