I Venke Törmänen och Hanna Maria Kiprianoffs familj pratade man inte om deras samiska bakgrund. Idag söker de efter sina rötter i ett språk som endast talas av 500 personer.
Skoltsamernas traditionella område ligger i tre länder. I århundraden har deras språk pratats på Kolahalvön, i norra Finland och i Nordnorge. Trots detta är det idag få som känner till den skoltsamiska kulturen och dess språk.
– När jag var 16 och gick i gymnasiet stod det bara två meningar om samer. Det stod att på vintern reser de med renar och på sommaren använder de båtar, säger Venke Törmänen.
Hon är uppvuxen i Norge och identifierar sig som skoltsame. Så har det inte alltid varit. Decennier av förbud mot det skoltsamiska språket och stigmatisering av kulturen har satt sina spår. I hennes familj pratade ingen om familjens samiska bakgrund. Först som vuxen förstod hon att hon hade skoltsamiska rötter. Hennes familj stammar från området kring Petsamo i dagens Ryssland. Under fortsättningskriget 1944 förlorade Finland Petsamo till Sovjet. I samband med detta evakuerades den skoltsamiska befolkningen till finska Sevettijärvi. Vissa, däribland Venke Törmänens familj, valde senare att flytta över gränsen till Norge. I samband med det slutade många att prata sitt modersmål till förmån för norska eller finska. Detta har lett till att det idag är väldigt få som pratar skoltsamiska i Norge. Några exakta uppgifter om hur många bosatta i Norge som talar språket finns inte. Men uppskattningar gör gällande att det rör sig om en handfull..
– Tyvärr har jag inte fått lära mig språket, säger Venke Törmänen.
Det gör däremot hennes vän Hanna Maaria Kiprianoff. Hon är från Sevettijärvi på den finska sidan gränsen. Även i hennes familj var deras samiska rötter något man ogärna pratade om.
– Min pappa sa att det inte var bra att säga att vi var från norr för då kunde folk tro att vi var samer. Jag brukade ändå säga att jag var same, det gjorde honom mycket arg, berättar Hanna Maaria Kiprianoff.
Det skoltsamiska språket fick hon inte lära sig i hemmet. Istället var det i vuxen ålder som hon lärde sig det.
– Jag sa till mig själv att innan jag dör lär jag mig skoltsamiska och tar tillbaka mitt språk. säger hon.
Hon vill föra språket vidare till sina barn och barnbarn. Till viss del har hon lyckats. Hennes son förstår språket men kan inte prata det. Hennes barnbarn är små men hon har goda förhoppningar om att att de ska lära sig språket. Även om hon inte skulle lyckas med sin egen familj så har hon redan gett språket till andra. Hon är språklärare, förut på en skoltsamisk förskola, numera över internet.
– Det finns en pojke som alltid frågar varför han behöver lära sig detta språk. Jag svarar pratar din farmor det? Vill inte du ha ett hemligt språk med henne, berättar hon.
Hennes hemby Sevettijärvi utgör en viktig förutsättning för språkets överlevnad. Av de totalt 500 personer som pratar skoltsamiska bor de flesta här. Samhället ligger utsträckt längs stranden av den långrunda sjön med samma namn. I byn finns en ortodox kyrka som minner om de ryska influenserna som än idag präglar samhället. Majoriteten av skoltsamerna bekänner sig till den öst-ortodoxa kyrkan. Anledningen går att spåra hundratals år tillbaka i tiden. 1533 kom Trifon den Heliga till området för att kristna befolkningen. Han grundade Petsamo kloster som kom att bli en viktig mötesplats för den samiska befolkningen, både av religiösa och samhälleliga skäl. Klostret har bränts ner två gånger men återuppbyggts. Trots att klostret fortfarande är aktivt är det inte längre ett centrum för skoltsamer. I Ryssland håller språket på att dö ut helt. Uppskattningar gör gällande att endast ett tjugotal pratar språket i Ryssland, många av dem är gamla och någon stor återväxt saknas.
–Jag tror att många i Ryssland inte känner till sin bakgrund, säger Venke Törmänen.
Trots alla utmaningar som språket står inför med få aktiva talare tror både Venke Törmänen och Hanna Maria Kiprianoff att språket kommer att fortsätta talas i området kring Barents hav.
– Språket och kulturen har uppmärksammats mer de senaste åren, säger Venke Törmänen.
Sedan 2017 finns museet Äʹvv Saa’mi mu’zei i Neiden, som ägnar sig åt att samla in och bevara skolternas historia. I Sevettijärvi undervisas språket i skolan och många liksom Venke Törmänen och Hanna Maria Kiprianoff söker sig tillbaka till sina rötter.
– Jag har länge har hört att språket snart är dött. Trots detta finns det kvar. Vi är envisa, det är mycket jobb men jag tror att det kommer gå bra, säger Hanna Maria Kiprianoff.
Oavsett vad som händer i framtiden säger de att de kommer att kämpa för att det språk de förlorat och återtagit ska överleva.
