Vilket språk talar och sjunger samerna på Kolahalvön?
År 2022 uppmärksammar man i Ryssland kulturarvet hos landets olika folk. Ett sådant arv är språken med ordförråd, ortsnamn och muntliga berättelse … Den enda ursprungsbefolkning som finns på Kolahalvön är samerna, ett folk som bebor nästan hela Murmanskregionens territorium, och som bevarat allt detta i sitt uttrycksfulla muntliga språk. De ryska samernas språk har fyra dialekter: Skolt, Jokangi, Akkala (Babinskij) och Kildin. Idag använder praktiskt taget alla Kildinsamiskan. Men dialekten har fortfarande inget officiellt skriftspråk. Om allt detta samtalar jag med Jevgenia Patsia, författare till två stora antologier med litterärt bearbetade samiska sagor och intendent vid Museet och arkivet för studiet av norra Europa vid den ryska vetenskapsakademins forskningscentrum i Apatity.
Man antecknade på ryska
Jevgenia Patsias första bok, Samiska sagor, utkom redan 1980. I förordet skriver doktorn i filologi Georgij Kert:
”Till sin struktur står det samiska språket på det hela taget mest nära språken i den östersjöfinska grenen av de finsk-ugriska språken. I samiskans ordförråd finns emellertid en del som går tillbaka på det protosamiska språket och inte har några motsvarigheter i de övriga finsk-ugriska språken, än mindre i de östersjöfinska”.
Jevgenia Patsia bidrar med sina kunskaper:
”Det finns en hel del hypoteser om det här folkets ursprung. Frågan är dock fortfarande inte slutgiltigt besvarad. Samernas närmaste språkliga grannar är finnar, karelare, vepser och ester, men antropologiskt särskiljer sig samerna från sina språkliga grannar. Det är möjligt att protosamerna innan de kom i kontakt med östersjöfinnarna inte tillhörde den finsk-ugriska gruppen. Det finns ett lager substrat i samiskans ordförråd som tyder på det.
Å andra sidan finns en rad faktorer som pekar på samiskans släktskap med ugrisk-samojediska språk. Det manifesteras i förekomsten hos de här språken av dualis, en typisk stadieväxling hos konsonanterna, och slutligen på att det i samiskan och de ugrisk-samojediska språken finns över 60 ord med gemensamt ursprung, som inte har några motsvarigheter hos de finsk-ugriska språken.
Man antar att samerna under mesolittiden befolkade området Zavolotjie (det vill säga bäckenet vid floderna som mynnar i Vita havet), och senare spreds över ett territorium som omfattar dagens Karelen och Finland. Man kan ganska exakt fastställa området för den tidiga samiska bosättningen med hjälp av geografiska namn. Gränsen i söder för samernas utbredning går vid 60:e breddgraden, i öster vid gränsen för det som tidigare hette Komi autonoma socialistiska rådsrepubliken. Senare kom östersjöfinnarna att bosätta sig i de områden som tidigare beboddes av samerna, och samerna trängdes norrut. I samiskan finns cirka tre tusen skandinaviska språkliga lån, och de allra äldsta av dem finns i alla samiska dialekter.
Efter upplösningen av den östersjöfinska gruppen är det möjligt att samerna kom i nära kontakt med förfäderna till dagens vepser och karelska diudiker. En del av samerna, som bosatte sig på Karelens territorium, lånade in nästan 300 karelska ord, som fortfarande är typiska för de samiska dialekterna på Kolahalvön. Senare hamnar samiskan under starkt inflytande från de officiella språken i Norge, Sverige, Finland och Ryssland.
Protosamerna har inte efterlämnat några skriftliga spår. Att studera protosamernas historia är en svår process och det kan bara göras med stöd av material från arkeologin, ortnamnsforskningen och folklor”.
Det var i början av 1800-talet som man började intressera sig för samerna i Ryssland, och från den tiden finns också de första uppteckningarna av samernas muntliga tradition. En av forskarna var Vasilij Ivanovitj Nemirovitj-Dantjenko, bror till den berömde teaterregissören. Under en resa på Kolahalvön 1873 skrev han: ”Ett av skälen till att jag kom att intressera mig för Murmansklapparna var den bland våra forskare etablerade uppfattningen att lapparna inte har någon muntlig tradition eller folklig diktning. Jag tror fortfarande inte, trots alla bekräftande uppgifter, att det någonstans skulle finnas ett folk som inte har sagor eller sånger. Det kan inte finnas någon sådan folkstam, lika lite som det kan finnas en människokropp utan hjärta”.
Äldsta av nu levande
– Jevgenia Jakovlevna, vilka är de numerärt minsta folkslagen som bor på Kolahalvön? Är det bara samerna?
– Samerna var de första som kom till området under den tid vi kan överblicka, berättar Jevgenia Patsia. – Samtidigt kan man notera att såväl för tre hundra år sedan som idag så har de hela tiden varit lika många till antalet. Idag finns det officiellt 1 600 samer på Kolahalvön, men jag tror att de är åtminstone två tusen personer, om man räknar de som flyttat från de norra delarna av landet i jakt på arbete, förflyttats till centrala delar av Ryssland, eller flyttat genom giftermål, till exempel med en militär, så därför känner jag till exempel till samer som har asiatiska efternamn. Överhuvudtaget har de flesta fått sina efternamn i samband med dop, så för ett ryskt öra låter namnen som mycket vanliga: Galkin, Barchatov, Danilov, Sarafanov eller Gavrilov …
Äktenskap mellan släktingar får inte förekomma bland samerna in till femte led, och den regeln iakttas mycket strängt. Därför är det helt tillåtet med blandäktenskap. Det finns till och med ett talesätt bland samerna: ”Hur har han det? Jo, han går med olika skor”, det vill säga han har ena foten i en kenga, den andra i en lapot (bastsko).
Vi får dock inte glömma ett annat renskötarfolk på Kolahalvön, komi-izjemtserna (komi izvatas), som kom hit år 1888, flyende undan problemen med för stora renhjordar på den Stora jordentundran (norra delarna av guvernementet Archangelsk fram till Uralbergen). Komi-izjemtserna kom flyttande med enorma hjordar på upp till två tusen renar. En hjord på hundra renar hos samerna betydde att ägaren var rik. Komi behövde tio år på sig för att bli bofasta! Så länge fick de vänta innan samesamfälligheten gav dem tillstånd att bosätta sig där. Under alla de tio åren var det Tatiana Kukoverova, fyrvaktmästare vid Orlovfyren på sydostkusten av Kolahalvön, den beryktade ”Lapplands drottning” som kämpade för samernas rättigheter. Hon skrev till och med brev till tsaren om att man inte kunde låta komi bosätta sig där, trots att hon själv var pomor.
– Men hur kom det sig att samerna inte ville låta Komi flytta till deras land?
– På grund av de stora skillnaderna i ekonomisk verksamhet och kulturella skillnader. Komi flyttade hit med en renskötsel som var inriktad på varuhandel, de sålde renkött till norrmännen och drev handel med Archangelsk, Petrozavodsk och Sankt Petersburg (därifrån fanns en transportled till Kolahalvön, med släde på vintern och båt på sommaren). Komi förstod att göra vinst, de var ett handlingskraftigt folk, som förstod att uppskatta guld och silver.
Samerna hade individuella hushåll, Tacitus skriver om dem i sin Germania att de var människor som levde i fullständig harmoni med naturen, de såg ingen mening med att samla egendom eller bli rik.
Men jag kan säga att inte alla som kom hit var aktsamma om trakten För samerna är komi fortfarande Conquistadorer.
Förutom den numerärt svaga ursprungsbefolkningen finns det också en annan befolkning som levt i området mycket länge, nämligen ryssar, ättlingar till invånare i Novgorod, som flyttade norrut på cirka 1100-talet och fortfarande lever kvar på halvöns sydostkust (Terskij-kusten).
Enligt de uppgifter som gäller idag kom för övrigt inte samerna till området särskilt mycket tidigare. Kolahalvön har för övrigt aldrig stått tom, här finns spår också av mer österländska folkstammar. Så det är mer korrekt att tala om ursprungsbefolkningen som ”de allra äldsta av de nu levande”.
Korrekt ryska
– Hur gör sig alla dessa folk förstådda med varandra?
– Umgängesspråket på halvön är ryska. Samerna talade den gamla Novgoroddialekt av ryska som de övertagit från pomorerna på sydostkusten. Många ord som inte används i dagens ryska är fortfarande i bruk hos dem.
Jag var med om något intressant. Akademiledamoten Fersman var ett föredöme och ett mönster när det gäller populärvetenskapliga texter, och han framhölls alltid som ett gott exempel under våra föreläsningar i stilistik på Leningraduniversitetet. Men samerna var kritiska mot honom! Min väninna Uljana Zjeleznikova från trakterna av Tuljoki hade en gång själv stickat strumpor åt Fersman. Akademin hade skurit ner på tilldelningen av varma kläder för en expedition till Kolahalvön. De svarade bara ”det finns inga pengar”, men samerna kom till hjälp. Jag lärde känna Uljana när hon var nära 90, hon hade kvar ett foto av Fersman, som han hade gett henne, och hon pratade om honom: ”Det här är Sasja, en ingenjör … Han var en så fin man, men så dålig ryska han talade!”
– Hurdant är det samiska språket?
– Det är svårt och mycket gammalt, svårt att översätta från på grund av meningsbyggnaden, och ett sätt att bilda ord om skiljer sig från ryskans. De förstår till exempel inte ett ord som ”sjuårig”, och min sagosamling med titeln ”Den sjuårige bågskytten” låter på samiska ungefär som ”Pojken som är sju år gammal och som är duktig på att skjuta med båge”. Ett typiskt drag för den samiska sagan är avsaknaden av beskrivande bilder, hur lyrisk sagan än må vara till innehållet. Det finns inga adjektiv i meningarna och den största betoningen ligger på de kraftfullaste verbformerna.
– Och hur står det till med grannarna, förstår de varandra?
– I de skandinaviska länderna talar samerna nordsamiska, de förstår vår Kildinsamiska, fast inte allt.
Nordsamiskan har sitt eget skriftspråk, men hos samerna på Kolahalvön finns fortfarande inget fastställt skriftspråk. På 1930-talet gjordes ett försök att skapa ett alfabet baserat på kyrilliskan, senare på latinsk skrift. Sen 1980-talet pågår ett arbete med att skapa ett alfabet för det samiska språket, men … men idag har samiskan i Murmanskregionen inget officiellt beslutat alfabet på grund av ett antal motsättningar. Hos våra grannar finns allt detta sen länge, undervisning på samiska, böcker och media. De har till och översatt och gett ut min bok på de ryska samernas suenjel-skoltdialekt med latinsk skrift.
De kommer alltid att finnas
– Vad är det som gjort att ett sådant urgammalt folk som samerna kunnat finnas kvar, trots alla omvälvningar?
– I de enkäter som jag gjorde på 80-talet skrev samerna: ”i Lovozero är det bäst att inte vara same”. De förföljdes och trakasserades, barnen vägrade ta på sig nationaldräkten på grund av mobbningen. Men sen under perestrojkan strömmade det in materiellt stöd från samerna i väst, ett stöd som gav möjlighet att återuppta gammalt hantverk … Och jag tror att samerna alltid kommer att överleva, de har en sådan kunskap om naturen, en sådan gemenskap med naturen, och förmåga att leva till hög ålder om de avhåller sig från att dricka och håller sig till sin traditionella föda. Jag kan dra de slutsatserna, för jag har haft 50 år av inkluderande etnografisk kontakt med det här folket. Trots att samerna är mycket känsliga för hån och aldrig släpper in någon utifrån i den sakrala delen av sin tillvaro, eftersom de är rädda för att det inte ska accepteras eller förstås.
– Hur kommer det sig då att de släppt in dig i den här sakrala delen?
– Jag har aldrig lurat dem, och aldrig betett mig som en chauvinist gentemot dem och aldrig försökt representera den ”ledande nationen”, allra helst som jag själv bara till en fjärdedel är av sådant blod: jag är till hälften georgiska, och dessutom till en fjärdedel polska. Och som varje halvblod överallt i världen, alltid ”fel sort”, så förstår jag samerna mycket väl.
– Hur ställer sig samerna till sagorna som ni bearbetat till litteratur och sen gett ut till breda lager läsare?
– Enligt min uppfattning har de uppskattat arbetet, de satte genast i gång med att översätta dem till samiska, läsa dem på samiska radion och skänka dem till sina barn.
– Hur står det till med feminismen bland samerna?
– Kvinnan har förstås aldrig varit något familjeöverhuvud hos dem, men de har aldrig haft bihustrur och aldrig tagit kvinnliga fångar som slavinnor. I familjen har de naturligtvis alltid varit en aning rädda för fadern, när han var i sin krafts dagar och klarade av att försörja familjen. Samtidigt är samiska kvinnor mycket aktiva, har lätt för att lära och är bildade och ganska hetsiga till humöret. De hycklar inte utan uttrycker såväl sina känslor som åsikter öppet och direkt. I folkloren räknar den samiska kvinnan alltid med stöd från sin son, så det händer att jag tycker synd om de samiska sönerna, – mamma håller dem alltid hårt!
– Vi har talat om språket och om litteraturen. Men sjunger samerna sånger? Har de någon egen musikalisk kultur?
– De har naturligtvis sin jojk. Överhuvudtaget tycker de om att sjunga, de har vackra röster, melodiösa visor, som de tar ut på gehör, och sen hittar de på egna samiska texter till ryska sånger. De kan ta melodin till en rysk romans och sen sjunga på samiska, men ingen översättning utan med en egen text. Vad den handlar om? Om det som de ser omkring sig. Samerna är bra på att ha nöje av naturen, av vädret och allt som omger dem, och den glädjen återger de i sina egna melodier och i sådana som de övertar från andra.
Min allra första samiska rap hörde jag för 20 år sedan på ett daghem i byn Lovozero. De gjorde en föreställning om sagan om rovan, men eftersom samerna inte har några rovor så fick barnen dra upp en stor Karl Johansvamp ur jorden. Tillsammans med fröken framförde de sedan en rap på alla dialekter, även den nordsamiska. Det var så fint!
Natalia Chernova
Faktaruta:
Idag bor samefamiljerna på Kolahalvön företrädesvis i Lovozero, Verchnetulomskij, Jona, Revda, Montjegorsk, Apatity och Kirovsk, Zasjejek, Krasnosjtjelje, Murmansk och Olenegorsk och på sydostkusten i Sosnovka. Men det finns ingen plats på Kolahalvön där det bara bor samer.
