Tanja är min idol, för hon klarar att göra saker som inte är mig givet. För det första är hon bra på poker, för det andra är hon en duktig fotograf och för det tredje kan hon teckna och för det fjärde talar hon norska mycket bra. Hur kan man annat än beundra en sådan person.
I 11 år nu har Tanja bott med sin man och två döttrar i norska Alta. Tidigare bodde hon i Apatity, en stad i Murmanskregionen. Här gick hon i förskola, sen i skolan och läste på universitetet. Och hon har alltid tyckt om att fotografera. Det var så vi lärde känna varandra. Hon kom till oss på tidningen ”Två gånger två” för att visa sina foton och höra om de kunde passa tidningen. Vår chef Igor Dylev erbjöd henne arbete direkt, trots att hon fortfarande var student. Jag glömde berätta att hon läste till gruvingenjör, ett mycket typiskt yrke för vår region.
Vi på ”Två gånger två” blev väldigt glada när Tanja blev reporter på tidningen. Hon var lång, snygg, smart och begåvad, och viktigast hon var duktig på sitt jobb. Varje gång hon var ute på fält kom hon hem med fantastiska foton.
På grund av det skickade vi Tanja till Apatitys vänort Alta, på praktik på lokaltidningen Altaposten. Vi hyste inte minsta tvivel på att hon skulle klara de arbetsuppgifter som hennes norska redaktörer skulle ge henne. Så blev det, men något annat hände också. Under sin praktikperiod, träffade Tanja sin stora kärlek. Några månader senare flyttade Tanja till Norge för gott. Och vet ni, det var ingen av oss på redaktionen som ett ögonblick tvivlade på att den här tjejen skulle visa vad hon duger till och utveckla alla sina talanger också i ett annat land. Vi hade bara en fråga: hur skulle inlärningen av norskan gå? Tanja studerade språket på högskolan i Finnmark. Efter halvtannat år började hon tala norska mycket bra. Jag tror att allt gick så bra för att Tanja tycker om att lära sig saker och för att hennes då blivande man verkligen stöttade henne och för att, som vi brukar säga, den här personen har en guds gåva i form av språkbegåvning.
I Norge fick hon praktisk övning och fullständigt dök ner i det nya språket. Tanja berättar:
– Jag sökte arbete i Alta medan jag gick språkkursen, och jag ville inte att jobbet skulle ha med media att göra. Så jag hittade ett jobb på en mack. Och där är det ju så att du måste kunna göra lite av varje: sälja varor, städa, tanka bilar och byta glödlampor i strålkastarna. Och det var så jag skaffade mig praktiska färdigheter.
Hennes goda norska, starka och ihärdiga karaktär gjorde att Tanja hittade ett arbete inom det yrke som hon utbildats för i Ryssland. I slutet av mars 2012 inleddes en ny epok i hennes liv i Norge: det var då hon började arbeta som anrikningsingenjör i gruvan på Stjernöya hos gruvbolaget Sibelco Nordic. Varje morgon 6.20 tog båten henne till gruvan (som ligger på en ö), och 16.10 gick den tillbaka. Det var ett utmärkt jobb med bra lön, sociala förmåner och fina bonusar.
– Jag var borta 10 timmar varje dag. Det var Tom som var hemma med flickan (då hade vi bara Michelle), och det var han som skötte hushållet. Vi insåg båda två att jag hade ett bra jobb, där jag hade möjlighet att utvecklas och göra karriär. Över huvud taget var det intressant, berättar Tanja.
Noterade ni verbet? Nyckelordet är ”var”. Det betyder att Tanja inte längre arbetar vid gruvan.
För fyra år sen ändrade hon sitt liv drastiskt igen. Hon sa upp sig från Sibelco Nordic och valde tillvaron som fri konstnär, eller rättare sagt fotograf. Det kreativa segrade över pragmatismen.
– Det gick inte att kombinera fotografering med arbetet vid gruvan. Hade jag stannat där hade det inte varit rättvist vare sig mot mina arbetsgivare eller mot mig själv. Så jag lämnade.
Tatiana öppnade en fotoateljé. Hon kunde inte leva utan sin favoritsyssla, det hade funnits en konstnär i henne ända sen barnsben. Det var kärleken till tecknandet och sen till fotograferandet som till slut kom att bestämma hennes öde.
– Det är klart att det var lite skrämmande, jag tvivlade och oroade mig. Några tyckte att jag var galen. Men om jag fattat ett beslut så försöker jag sen envist att nå mitt mål.
Tom stöttade sin fru också den här gången och ställde i ordning en liten fotoateljé i hemmet, och så rullade det igång. Tanja började ta beställningar på foton, det var mest bröllop. Så dags hade det kommit till ytterligare en dotter i familjen, Isabelle. Flickorna blev de första modellerna när det som Tanja beskriver som en baby-fotoboom tog sin början i Alta.
Pandemin har inte påverkat verksamheten i ateljén särskilt mycket. Livet gick trots allt vidare, folk gifte sig, firade viktiga datum i familjen, och skaffade barn. Och de fortsätter att göra det, och många har behov av att dokumentera viktiga stunder i livet. Då kontaktar de Tanjas fotoateljé, och beställningarna kommer inte bara från Alta, utan också från andra städer.
– Tanja, du har nu bott många år i Norge. Har du blivit norska? Känner du att du är hemma och har det bra?
– Ja, naturligtvis! Det här är min värld, min miljö och mitt hem.
– Men på vilket språk tänker du?
– På norska förstås. Men ryskan har jag ju också alltid med mig. Med mina flickor talar jag ryska mesta tiden. Med mamma, min syster och mina vänner från Ryssland talar jag förstås också ryska.
– Och med Tom? Talar han ryska?
– Inte särskilt mycket, bara när min mamma kommer och hälsar på, fast Tom förstår ryska mycket väl.
– Och din mamma då, har hon blivit vän med norskan?
– Åh, där har vi problem. Mamma har precis den där språkbarriären, som många ryssar känner till. Hon kan vissa ord. Men det underliga är att Tom har en mormor som är 95, och varje gång som min mamma kommer hit så bjuder mormor hem henne. Och de umgås i flera timmar! Jag har alltid undrat: hur går det till?! Toms mormor talar ryska som min mamma norska!
– Men vad tycker du, behärskar du norskan perfekt?
– Naturligtvis inte! Jag lär fortfarande språket, lyssnar på språket och läser böcker. Försöker hitta bland dialekterna. Det är ju en ändlös process. Och med dialekterna är det tufft. Jag var i ett område i södra Norge, i Kristiansand. Jag gick i en butik, men expediten förstod mig över huvud taget inte, och jag förstod inte henne.
– Och hur märks det att du är ryska, man blir ju aldrig av med sitt ursprung?
– Det ryska lever förstås kvar i mig. Jag är fortfarande rysk medborgare, längtar till Apatity, och jag vill att gränsen ska öppnas snart igen så jag kan resa och träffa alla. Visst, jag har andra vanor och en annan livsstil, men vissa saker förändras inte.
– Som till exempel?
– Jag bad Tom svara på frågan vad av det ryska som finns kvar hos mig, Vet du vad han svarade?
– Nej, vad då?
– Precis som alla ryssar slänger du ut nyårsgranen först i mars!
– Ha-ha-ha, en del till och med i maj!
Olga Sjtjerbakova, Apatity
