M

Musikens och dansens språk

Joel Bautista är den mest kände och möjligen ende peruanen som bor i Archangelsk. För mer än 16 år sen lämnade han hemstaden Lima och flög till andra änden av jorden för att skaffa en rysk högskoleutbildning. Resultatet har blivit att det ryska Norrland har gett honom något mycket mer, här mötte han sin kärlek, gifte och rotade sig. På dagen arbetar Joel på ett tryckeri och umgås med sin son, och på kvällarna undervisar han i latinamerikans dans. Vad var det som förde honom till Vita havet, var det svårt att lära sig ryska, vilket språk tänker han på idag och varför vill han inte lära upp sin son till att bli tvåspråkig? På dessa och andra frågor ger vår huvudperson mycket öppenhjärtiga svar.

Den långa vägen norrut

Joel kom till Archangelsk för att studera på hösten 2005. Vid den tiden läste hans kusin här på medicinarhögskolan, och det var kusinen som tipsade om hur han skulle kunna hitta rätt yrke som miljöingenjör och lämna in ansökan på Archangelsk skogstekniska högskola ALTI. Efter avslutade studier återvände för övrigt kusinen till Peru och blev läkare, medan Joel blev kvar.

Med ryska mått mätt blev han student ganska sent, vid 27 år. Han hade redan två utbildningar på gymnasienivå, som fackman inom sidentryckeri och ritare på programet AutoCAD, som just hade kommit och var mycket efterfrågat.

I Peru är det många som försöker skaffa en högskoleutbildning utomlands, och Joel beslöt att inte försitta chansen. Han kommer fortfarande i detalj ihåg sin resa mot norr. Han hade fyra byten på vägen: Peru – Colombia – Tyskland – Ryssland, där han måste ta sig från Moskva till Archangelsk.

– Officiellt språk i Peru är spanska, fast det är mer korrekt att säga castellano. När jag reste hit hade jag ingen uppfattning över huvud taget om ryskan. Engelska hade jag läst i skolan, men jag kunde inte språket särskilt bra.

Jag slogs av hur en människa kan hitta en utväg ur varje situation! På flyget mot Frankfurt fick jag umgås med hjälp av gester för att förklara vilken mat jag ville ha. På flygplatsen i Tyskland visade jag min biljett för anställda på flygplatsen och de förklarade med gester vart jag skulle gå för att byta plan. I Moskva landade jag på Sjeremetievo, där jag måste åka från terminal ett till terminal två. Jag gick ut ur flygplansbyggnaden, alla skyltar var bara på ryska, där mina kunskaper var noll. Räddningen blev ett par internationella ord, som gick att förstå på alla språk. Jag hörde hur en man sa ”taxi, taxi”, så jag gick fram till honom och visade min biljett. Han betraktade den länge och läste den, och sen började han förklara, jag förstod inte ett ord, då tog han ett papper och började rita en karta med pilar åt olika håll. Gudskelov var han en bra och god person. Det slutade med att han inte bara körde mig, utan också tog mig till kön till ombordstigningen, minns Joel.

Alldeles för många undantag

Innan han kunde börja lära sig ett yrke måste Joel läsa ryska ett helt år vid en förberedande avdelning på högskolan. Första halvåret lärde sig studenterna alfabetet, kasus och annat, och under det andra halvåret började man fördjupa sig i professionell kommunikation för forskning och det framtida arbetet.

– Jag skickades att lära ryska med inriktning på kemi och fysik. Jag har fortfarande en hel del svårigheter med språket. Jag blandar ofta ihop när jag ska skriva ”o” och när jag ska skriva ”a”. För mitt öra är det ingen större skillnad. Samma sak med bokstäverna ”ы” och ”и”, med ”b” och ”v”. Jag fick jobba länge för att lära mig uttryck med particip och gerundium och kasus. När vi går igenom reglerna tillsammans verkar det begripligt. Så säger du ett exempel och det blir fel. Det visar sig att just det här fallet är ett undantag. Det finns väldigt många undantag i ryskan, skrattar Joel.

Under studenttiden bodde han i likhet med många andra på studenthem. Var annars skulle man kunna insupa rysk kultur och språket? Men på den tiden inkvarterades utlänningarna separat från de inhemska studenterna. Å ena sidan var det enklare så psykologiskt, å andra sidan blev det levande umgänget och kontakterna minimala.

Musikens och dansens språk

Sin kärlek mötte Joel på universitetet. Han är säker på att det var ödet som sammanförde honom med hans blivande fru Janina. Den dagen hade han gått med en vän på en gitarrcirkel för studenter. En tjej råkade gå förbi av en ren slump och bestämde sig för att titta in och lyssna när killarna spelade. Senare upptäckte de två att de hela tiden hade bott på samma våning på studenthemmet, men aldrig stött på varandra. Men sen blev de i stället oskiljaktiga. Det visade sig att hans blivande fru också var miljöingenjör. Trots åldersskillnaden, Janina är åtta år yngre än Joel, läste hon på ett antal kurser längre fram i utbildningen. Ingen av dem gick före övrigt på någon gitarrkurs mer …

Joel har ända sen han var barn älskat att dansa, och nu undervisar han nordborna i det latinamerikanska språket och dansen. Tillsammans med sin partner Svetlana undervisat han i salsa i sin studio ”Ritmo Latina”. Dessutom dansar man latina, bachata, salsa och kizomba.

Familjeliv, arbete och en hobby han tycker om, det är inte alla ryssar som lyckas så väl att förverkliga sig själva i sin egen hemstad, som denne peruan! Joel är övertygad om att det bara är tack vare sin fru som han lyckats uppnå allt detta.

– Min fru Janina, som jag älskar så mycket, har alltid stöttat mig i allt. Ibland har jag upplevt mycket svåra stunder, men allt har gått väl bara tack vare henne. Jag försöker också att alltid vara till stöd och hjälp för henne, berättar han.

Bara ryska hemma

Ibland försöker vardera föräldern i internationella par att tala med barnet på sitt modersmål. Tack vare det växer barnen upp tvåspråkiga. Men Joel är emot den metoden. Hemma med familjen talar han uteslutande ryska. Här är hans förklaring.

– Ja, det finns förstås plus och minus med det, men jag vill inte överanstränga pojken. Min brors fru är också ryska. Hemma talade de spanska, men ute bland folk ryska. Resultatet blev att deras dotter inte talade förrän hon var tre år! När de slog larm och gick till en läkare, sa han att den lilla flickan inte förstod vilket som var hennes språk och var rädd för att göra fel. Läkaren rådde dem att tala bara ett språk. Efter det gick det som smort för flickan att tala, berättar Joel.

Men det syns ändå redan att barnet har en medfödd fallenhet för språk. När sonen frågar pappa vad det ena eller andra heter på spanska, så uttalar han sen ordet utan minsta brytning, försäkrar Joel.

Vi behöver dig som tolk

I Peru har Joel kvar sin stora familj. Mamman är IT-lärare på högstadiet, men nu pensionerad, och pappan byggingenjör med egen rörelse, och så tre bröder. Alla tog varmt emot både Janina och lille Daniil.

– När vi reste för att hälsa på för fem år sen sa pappa till och med till mig: ”Vi behöver dig bara som tolk, vi har längtat mer efter din fru och din son”. Jag tror att de är glada över att jag skaffat familj och frågar hela tiden hur de har det. Jag kommer fortfarande ihåg hur mamman en gång sa: ”Jag har fostrat er för att ni ska leva egna liv. Om ni finns nära är det bra, om ni inte gör det är det också fantastiskt”, minns han.

Janinas föräldrar har tagit sig an Joel med samma värme. De bor i samhället Malosjujka i Onegaräjongen. Idag kallar den peruanske svärsonen sin svärmor för mamma.

Bland de sina

Efter 16 år i Ryssland har Joel tillägnat sig språket väl. Han talar visserligen med viss brytning, men flytande och tydligt, och använder moderna ord och uttryck. Och han erkänner att han inte kan minnas när han senast upplevde att det fanns en språkbarriär. Han tänker till och med till hälften på ryska. Fast i en internationell familj inträffar det hela tiden roliga situationer som beror på språket.

– När vi var i Peru inträffade något lustigt. Den lokala valutan heter ”sol”, och på stränderna går det hela tiden försäljare och bjuder ut varor och säger ”a sol”, och menar ”en sol”. På kvällen frågade min pojke: ”Varför pratar de hela tiden om åsnor?” (på ryska: ”osiol”), och alla skrattade. Det har blivit ett slags familjeanekdot, minns Joel.

– Jag arbetar nu på ett stort industriföretag som heter Fabrika 29 inom ett av mina yrken. Vi syr kläder och applicerar olika typer av bilder på tyget. För ett tag sen var direktören och jag i färd med att flytta saker i verkstaden, bland annat bar vi ett stort bord, och så sa han: ”sätt ner det på rumpan”. Jag minns att jag blev ställd. Sen förklarade han betydelsen av uttrycket.

Trots att det bor över 9,4 miljoner människor i Joels hemstad Lima, känner han sig inte bekväm i stora städer som Moskva och Sankt Petersburg. Det är länge sen han började uppfatta Archangelsk som sin hemstad.

– Jag har varit i både Moskva och Sankt Petersburg, men jag känner bara en stor stress där. I Archangelsk känner jag mig hemma. Jag har aldrig ångrat att jag blev kvar här. Och om jag skulle få möjligheten skulle jag göra om alltihop igen, försäkrar Joel.

Yana Budrina

CategoriesOkategoriserade