I Vittangi är bilen det självklara färdmedlet. Avstånden till det mesta är långa och kollektivtrafiken är gles. Men Urpo Taskinen och Tarja Leinonen har klarat sig utan bil i många år nu. Deras färdmedel är velomobilen – en avancerad form av cykel med en kaross som skyddar för väder och vind.
Den strömlinjeformade karossen ger snarare associationer till en sportbil än till en cykel. Den gula och orangea lacken bidrar till det kaxiga intrycket.
-Utan att vara särskilt vältränad är det inga problem att cykla 20 mil på en dag och hålla en snitthastighet på uppemot 30 kilometer i timmen, berättar Urpo. Det var när Urpo 2007 läste Mark Lynas bok ”Sex grader”, som beskriver effekterna av skenande klimatförändringar, som övergången från bil till velomobil inleddes.
-Det var riktigt obehagligt. Jag kunde inte sova på nätterna under den våren. Vid den här tiden hade jag både en Ford Sierra och en Toyota Corolla. Jag slutade använda dem. När jag sålde bilarna hade det bildats djupa gropar under däcken.
2010 hörde Urpo och Tarja talas om velomobilen i ett radioprogram. Året efter köpte de den första velomobilen. Sedan dess har det blivit många och långa resor. 2015 cyklade Urpo hela vägen fram och tillbaka till klimatmötet i Paris. Men det är på de sträckor som är lite väl långa för en vanlig cykel som velomobilen är allra bäst.
-Det är på sträckor på några mil som velomobilen är bäst. När jag ska till Kiruna tar jag bussen, säger Urpo.
-Jag var lite rädd för hur övergången till velomobil skulle gå. Hur det skulle vara möjligt att klara sig utan bil. Men det har gått bra. De få gånger jag har haft behov av bil har det varit möjligt att låna.
Att gå över till velomobil passar inte för alla. Men Urpo kan se en kategori människor som skulle passa bra som velomobilförare.
-Det är de som redan idag cyklar och som ser fördelen att kunna öka hastigheten från 20 till 30 eller 40 kilometer i timmen och samtidigt vara skyddad för väder och vind.
-De funkar inte så bra i städer. Det är för många höga kanter att ta sig över och i allmänhet lite för trångt. Men om jag skulle ha ett jobb i Svappavara skulle jag använda velomobilen för att ta mig dit. (Det är knappt 3 mil mellan Vittangi och Svappavara). Det finns inte mer än några hundra velomobiler i Sverige. Ett stort hinder för en större spridning är priset. Den större av de två velomobilerna som står parkerade utanför huset kostade 90 000 kronor att köpa.
