Illustration: Sarah Hirani
Över 11.000 av Finlands svenskspråkiga har sedan år 2000 flyttat till Sverige. Det talas om ”brain drain” och allt fler undrar hur tvåspråkigheten verkligen mår i Finland.
Finland är officiellt ett tvåspråkigt land och svenska är ett obligatoriskt ämne som eleverna börjar studera från årskurs 6. Trots det, eller som vissa menar just på grund av att det är påtvingat i skolan, är svenska inte ett språk man tar sig runt med i väldigt stora delar av Finland – inte ens i Helsingfors som officiellt är tvåspråkigt. Engelska anses istället mer gångbart.
Finska kommuner kan vara enspråkiga, med svenska eller finska som officiellt språk, eller tvåspråkiga. Språkstatusen avgör om du som medborgare har rätt att exempelvis kommunicera med myndigheter på något av språken.
I Österbotten finns ett litet fåtal svenskspråkiga kommuner och det är bland annat från just Österbotten som en kontinuerlig utflyttning av finlandssvenskar skett och fortsätter ske. 2016 sågs en tydlig topp i utflyttningen med 1500 utflyttare jämfört med normalt 1000 utflyttare per år. Detta har den finska tankesmedjan Magmas lyft fram i sin rapportserie ”Hjärnflykt eller inte?” och som även blivit omskrivet i flera svenska medier.
Att det talas om hjärnflykt, eller brain drain, kommer av att de som flyttar ofta är unga människor som flyttar efter sina högre studier eller som flyttar till Sverige för att läsa på universitet men sedan blir kvar i Sverige.
I ett webbinarium organiserat av tankesmedjan Magma problematiserar dock Kaisa Kepsu, en av rapportförfattarna för ”Hjärnflykt eller inte?”, fokuset på högutbildade. Det är inte bara hjärnor som flyttar, det är även folk med språkkunskaper som behövs inom exempelvis vården och barnomsorgen för att tvåspråkigheten ska kunna bevaras.
Enligt rapportförfattarna på Magma är utflyttningen av svenskspråkiga oberoende av de ekonomiska konjunkturerna och de vill understryka att det inte rör sig om några massor i jämförelse med de över 40.000 finnar som på ett år, 1970, kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Varför flyttar då alla dessa finlandssvenskar?
I en serie intervjuer med finlandssvenskar, mellan 21 och 23 år, som studerar vid Umeå universitet ges en viss insikt in i vilka typer av motiv som ligger bakom flytten och varför man väljer att stanna eller inte stanna i det nya landet. Dessa intervjuer är hämtade från en kandidatuppsats skriven år 2021 av William Schulman.
Utöver jobbmöjligheter, hur väl de trivs i Umeå som stad och hur deras sociala sammanhang ser ut, nämns språket men även kulturen som en viktig faktor. Som en av respondenterna uttrycker det:
”Jag känner väl egentligen att när man som finlandssvensk var i Finland så var man för svensk för att vara finsk och här i Sverige så är man för finsk för att vara svensk”
Vissa av respondenterna kunde inte finska, men citatet ovan kommer från en som säger sig ha goda kunskaper i finska. Trots språkkunskaperna bar vissa på en kulturell identitet som finlandssvensk som gjorde att de inte kände sig som finska.
Vid slutet av 2019 var 5,2 procent av Finlands befolkning svenskspråkiga, knappt 290.000 personer. Andelen av landets befolkning har sjunkit från runt 13 procent i början av seklet eftersom den finskspråkiga vuxit kraftigt. Enligt prognoser från Folktinget, ett tvärpolitiskt samarbetsorgan med målet att främja svenskan i Finland, kommer den svenskspråkiga populationen vid år 2050 ha minskat med 26.500 personer.
Vad betyder denna utveckling för Finland som tvåspråkigt land då trenden ser ut att vara ett urholkande av det svenska språkets ställning?
Vid slutet av år 2014 släppte Åbo Akademi en undersökning som visade att en betydande majoritet av finländarna tyckte att undervisningen i svenska borde bli frivillig. Kimmo Grönlund, professor i statsvetenskap vid Åbo Akademi, sa då till Svenska Yle att ”kampen om den obligatoriska undervisningen i svenska kan vara förlorad.”
I östra Finland som gränsar till Ryssland menar vissa att de boende varken kan eller behöver kunna svenska utan skulle ha större nytta av ryska, påståenden som dock tidningen Iltalehti delvis kunde motbevisa. Deras undersökning visade att skolbarnen faktiskt presterade bättre i svenska nära Ryssland än skolbarnen som bodde nära rent svenskspråkiga kommuner.
Undervisningen i svenska kallas av vissa för ”pakkoroutsi”, tvångssvenska, och har stundvis varit hett debatterad. Senast utmanad av partiet Sannfinländarna under 2010-talet. Detta utmanande från Sannfinländarna tros vara en av anledningarna till att Svenska Folkpartiet i Finland (SFP) uteslöts från regeringen vid den borgerliga valsegern 2015 efter att SFP åtnjutit 36 år av att kontinuerligt sitta i regeringsställning i olika koalitioner.
Väljarstödet till SFP följer den demografiska utvecklingen av den svenskspråkiga befolkningen väldigt nära. I riksdagsvalet 1907 fick partiet 12.6 procent av rösterna (ca. 12 % av befolkningen var svenskspråkig) och 4.5 procent av rösterna år 2019 (5.2 % av befolkningen svenskspråkig).
Samtidigt verkar svenskan trots allt stå ohotad politiskt. Svenska Folkpartiet är sedan 2019 tillbaka i regeringsställning och två år senare lanserade man en uppdaterad nationalspråksstrategi med fokus att trygga och främja en levande tvåspråkighet.
Från Sannfinländarna hörs även andra tongångar numera. Partiprogrammet har blivit översatt till svenska och partiet har försökt locka väljare i svenskspråkiga kommuner i senaste kommunvalet genom att fortsätta förespråka frivillig svenska men tona ned motståndet mot svenskan.
Hur den demografiska utvecklingen kommer påverka det framtida politiska stödet för svenskan återstår att se. Samtidigt visar undersökningar att när de svenskspråkiga lämnar Finland handlar det om mer än språket. Flytten måste inte vara en flytt till svenskan utan kan lika gärna vara en flytt från en majoritetskultur man inte känner sig hemma i.
