Dialekten som talades i hembyn inspirerade professorn från Archangelsk till att studera språk. Det har han gjort i över 30 år nu.
Många drömmer om att hitta sitt livs syssla. Några prövar ständigt något nytt i sina försök att hitta sitt kall, och byter yrken ofta. För andra är det som om det skulle vara förutbestämt, som en inopererad datakod eller ödet.
Doktorn i filologi, professorn Alexander Polikarpov hör till den andra kategorin människor. Han är idag 59 år, och mer än 40 av dem har han ägnat åt att studera språk. Om hur hans tjudiska rötter och hans födelseplats kom att påverka hans yrkesval, hur det kom sig att just språk sammanförde honom med hans fru och om vad han gör för att försöka rädda det nentsiska språket från att dö ut, kan ni läsa i den här artikeln.
Tjuderna – myt eller verkligt folk?
Alexander Polikarpov föddes i den lilla byn Sjardonem i räjongen Pinega 1962. Exakt när byn uppkom är inte känt, men år 1633 fanns där redan en kyrkoförsamling. Byn ligger 15 kilometer från Karpogory, som är centralort i räjongen vid floden Pinega, ett område som länge betraktats som en plats där olika kulturer korsas.
Redan i forntiden bodde olika etniska grupper i området. Innan slaverna kom beboddes området vid Pinega av ”de ljusögda tjuderna”, ett urgammalt folk som ofta omnämns i rysk, finsk-ugrisk och samisk folklor, och hos komi. I några myter berättas att de var sagolikt rika, kortvuxna människor, andra myter säger att de bar kläder av pälsar, bodde i skogen, åt vilda djur och levde ”som rovdjur”.
Det anses att tjuderna på 800-talet trängdes undan av slaver från Novgorod, Rostov och Belozersk. Dessutom förvisades ofta kvacksalvare och trollkarlar till Pinega. Det är kanske därför som trakterna här anses vara mystiska och fulla av hemligheter och gåtor.
– Min födelseby med det exotiska namnet Sjardonem är mycket viktig för mig. På min fars sida märktes det att familjen hade antropologiska drag av tjuder, som ljusblå ögon och ljust hår, och, det allra viktigaste, i min barndom hörde jag väldigt många ord som lät märkliga för ett ryskt öra, och som möjligen härrör från det tjudiska språket, som idag inte finns bevarat.
Vissa anser att tjudiskan hör till de finsk-ugriska språken, andra säger att tjuderna är ett folk som hörde till den östersjöfinska etniska gruppen. Det finns också en uppfattning om att det stod nära vepsiskan. Idag finns det till och med ett ryskt-tjudiskt lexikon, sammanställt av Pavel Uspenskij. Fast orden som samlats i ordboken är naturligtvis inte tjudiska, utan vepsiska, och det är naturligt, eftersom tjuderna på sovjettiden på papperet slogs ihop med vepserna till en etnisk grupp, berättar Alexander Polikarpov.
Man tvistade länge om huruvida det över huvud taget hade funnits ett folk som ”de ljusögda tjuderna”, eller om det bara funnits i myter och legender. För att få klarhet i frågan kom det redan på sovjettiden expeditioner till området vid Pinega från institutet för antropologi. Forskarna kunde då finna bekräftelse på att tjuderna funnits, att ett sådant folk faktiskt hade existerat. Det framgår av data från arkeologi, ortnamnsforskning och från muntlig folkloristisk tradition.
– Fotografen Sergej Michajlovitj Grigoriev från Moskva hittade till och med i arkiven uppgifter om att den etniska gruppen tjuder helt enkelt ströks ur historien på Stalintiden, då man i ledningen för landet ansåg att det fanns alltför många nationaliteter i landet. På den tiden aktade man sig för att tala om sina rötter, det var farligt, men idag finns det till och med aktivister som talar om att det tjudiska folket kan komma att återuppstå, förklarar Alexander Polikarpov.
Vid Pinega har var sak sitt namn
Från tidig barndom omgavs Alexander Polikarpov av den obegripliga men mystiskt lockande Pinegadialekten. För varje sak vid Pinega finns ett namn, men det kan vara olika i olika byar. Som barn frågade han sig ständigt vad det ena eller andra ordet betydde, och ansatte sin farmor med böner om att hon skulle översätta och berätta vad orden betydde.
Alexander anser att många av de här orden har kommit från finsk-ugriska språk, eller kanske från tjudiskan. Man kan hitta bekräftelse på det i Sergej Myznikovs Ordbok över Pinegadialekter, där det finns mängder av noteringar om dessa och andra ords ursprung.
– I själva byn Sjardonem och runt däromkring fanns många platser, vars namn gjorde mig nyfiken redan som barn genom att de verkade komma från en annan kultur. Alla tycktes tala ryska, men i Pinegadialekterna finns ord som inte alls går att förklara. Som liten kände jag till och med att jag kanske inte var helt igenom ryss.
Farmor berättade att byns namn enligt en folklig uppfattning skulle gå tillbaka på ett uttryck med betydelsen ”klot, rulla hit till mig”. När jag blev äldre så kunde jag gräva fram att den meningen inte har något att göra med denna folketymologi. ”Nem” betyder i översättning från finsk-ugriska ”udde”, och ”sjarda” betyder ”snabb”. Det är förresten intressant att ordet ”czardas” på ungerska betecknar en snabb dans. Det betyder att man kan tolka byns namn som ”udden där det flyter en snabb flod”, förklarar professorn.
Tyska språket hjälpte till att finna kärleken i livet
Längs en annan linje på faderns sida fanns bland Alexander Polikarpovs släktingar ryska tyskar. Men den uppgiften grävde han fram mycket senare sen han förälskat sig i det tyska språket tack vare sin skolfröken. Hans minns fortfarande med tacksamhet hennes lite ovanliga namn, Henrietta Michajlovna. Efter grundskolan i Karpogory var planen att bli journalist, men ödet förde Alexander till Archangelsk lärarhögskola, där han började studera tyska.
Efter två års studier skickades han som student på en hel utbildning på fakulteten för litteratur och konst vid Friedrich Schiller-universitetet i Jena i DDR. Det var något osannolikt; den unge pojken från den avlägsna lilla byn vid Pinega undervisades av världsberömda professorer i tysk litteratur, fonetik, grammatik, lexikologi och mycket annat.
– När jag kom till Tyskland sa de på universitetet: ”Ni talar utmärkt tyska, men en mycket litterär tyska, som om ni precis klivit ner från en scen där man spelar Friedrich Schillers dramer”. Det var förståeligt, våra lärare hade ju inga möjligheter att resa utomlands. Med tanke på att min tyska var alltför litterär, satte jag mig målet att lära mig det talade språket och ungdomsjargong. Att göra det en gång för alla är omöjligt, språket förnyas ständigt, och det uppstår nya ord. När jag fortfarande var student kontaktade jag den ledande professorn i tyska från Moskva, Valentin Dmitrievitj Devkin och bad om hjälp och råd. Han rådde mig att spela in mina tyska vänner på band. Och så gjorde jag, frågade var och en om tillstånd, startade min bandspelare och gick ut ur rummet, för att det skulle uppstå en naturlig kommunikationsmiljö. Sen lyssnade jag noggrant på alltihop, transkriberade och analyserade. Slutresultatet blev ett referat som jag tog med mig hem norrut och påbörjade mina doktorandstudier i Moskva, minns professorn.
Det må vara ett sammanträffande eller ödet, men det var just tyska språket som bidrog till att Alexander träffade sin blivande fru. Jelena Vakirovna kommer från Volgaområdet. Paret hade knappast kunnat träffas om det inte varit för studierna i DDR. Jelena skickades utomlands från lärarhögskolan i Samara. De gifte sig sen i Tyskland, och reste sen tillbaka till Vita havskusten tillsammans. Än idag är de inte bara en familj utan också kollegor, som arbetar sida vid sida vid samma universitet.
Jelena Polikarpova är en långt ifrån ordinär person utan mycket intressant. Som docent vid institutionen för översättning och tillämpad lingvistik leder hon det Tysk-österrikiska centret vid Högskolan för socialvetenskap, humaniora och internationell kommunikation vid samma högskola som sin man. Tillsammans med Alexander har hon hunnit med att få och fostra två döttrar och två söner, älskar allt som har med Indien att göra, sysslar professionellt med indisk dans och leder till och med ensemblen Zindegi vid Arktiska federala universitetet (SAFU) i Archangelsk.
Översättningshistoria i norra Ryssland
Viljan att gräva sig fram till sakernas kärna, att utforska och få lära nytt har Alexander burit med sig hela livet. Han har skrivit en mängd vetenskapliga arbeten, är medförfattare till en stor monografi om hur översättandets konst utvecklats i det ryska Norrland. Forskarna har lyckats att i detalj beskriva diplomatiska missioner, fastställa och systematisera namn på tolkar och översättare som arbetat uppe i norr.
Man brukar prata om journalistiska ”scoop”, när man råkar befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Alexander Polikarpov har inte sällan fått uppleva scoop som forskare. Hur ska man annars förklara det faktum att han under ett besök i Bolgary vid Volga, där hans frus mormor ligger begravd, hittade uppgifter om de första tolkarna uppe i norr?
– De första tolkarna dök upp här hos oss, när pomorerna inledde sina kontakter med bulgarerna. Vi talar om cirka år 921–922 e. Kr. Informationen om detta hittade jag på en karta på museet i Bolgary. Sen hittade jag dokument som styrkte detta, på vintern kom bulgariska köpmän körande med hundslädar från områdena vid Volga till området kring floderna som mynnar i Vita havet, ända till Norra Dvina och Onegasjön. De drev handel med ”tjudinerna” och ”veserna”. Handeln skedde via tolkar. Detta berättar den arabiske upptäcktsresanden och geografen Ahmed ibn Fadlan för tsaren i Volgabulgarien, citerar professor Polikarpov ur monografin.
Alexander kan tillbringa timmar i arkiv och bibliotek. Som en detektiv eller kriminalare är han ständigt på jakt efter historiska fakta om hur översättandets konst utvecklats i pomorernas land uppe i norr, hittar exempel på ord och uttryck från ryskan och från andra språk från svunna epoker, och sen sitter han till tre-fyra på natten vid sin dator och bearbetar sin information. Just nu håller han för övrigt på med att förbereda en ny monografi.
Tack vare detta tidskrävande arbete kan man i hans böcker hitta unika exempel på russenorsk och Solombola-engelska. Dessa två pidginspråk, så kallas förmedlande språk som uppstår mellan två eller flera folk som talar olika och obesläktade språk, uppkom som en följd av den aktiva handeln mellan pomorer, norrmän och andra utlänningar uppe i norr.
Professor Polikarpov samlar exemplen från dessa språk bokstavligen ett och ett i taget. Senaste tiden har han blivit en flitig besökare på antikvariat, där han mest letar efter postkort från 1700–1800-talen. Där kan man ibland hitta korrespondens mellan pomorer och utlänningar.
För att förstå hur språket uppstod kan man titta på ett exempel från Solombola-engelska. Pomorerna brukade säga: ”Vat ju vanted, asej?”, vilket betydde ”What do you want, sailor?” Ordet ”asej” har kunnat uppstå, när sjömännen svarade ”I see”, medan pomorerna trodde att de presenterade sig så.
Och om man vill försöka föreställa sig hur man talade ”tvoja-po-moja” (russenorsk) så kan man läsa följande dialog från läromedlet ”Sociologiska aspekter av översättning”.
– När jag satt på regionarkivet i Archangelsk försjönk jag så i historien att jag bokstavligen kände hur rasande snabbt allting utvecklades här, hur livet sjöd i trakten. Direkt från Archangelsk avgick fartyg till många länder i världen, och tolkarna arbetade aktivt. Pomorerna hade förstås de mest intensiva kontakterna med norrmännen. Pomorerna sålde segelduk (Vologda, ett område där man odlade lin, hörde på den tiden också till pomorernas land i norr), hampa, rep och järnartiklar, och köpte valtran och saltad fisk. Det fanns till och med gemensamma arealer, där det inte gick någon gräns, till exempel på Kolahalvön och Spetsbergen. Det förekom också blandäktenskap mellan norrmän och pomorer. När jag läst mig mätt på allt detta och gick ut på gatan igen kändes det som om jag hamnat i en ödebygd, så tyst och stilla är det nu häruppe i norr, berättar Alexander Polikarpov.
Uppdraget är att rädda det nentsiska språket
Alexander leder institutionen för översättning och tillämpad lingvistik och är samtidigt direktör för forsknings- och utbildningscentret ”Integrativ översättningskunskap i det arktiska området” på Arktiska universitetet SAFU. Vid sidan av detta ägnar han sig också åt frivilligarbete och leder Rådet för översättning från och till språk hos mindre folk i Ryssland inom Rysslands Översättarförbund. På mötena med representanter för förbundet diskuteras ofta hur snabbt ursprungsbefolkningarnas språk håller på att dö ut. Enligt de senaste uppgifterna från direktören för ryska vetenskapsakademins institut för språkvetenskap, lingvisten och professorn vid filologiska fakulteten på MGU Andrej Kibrik finns det idag i landet 153 olika språk. 17 av dem befinner sig på randen till att dö ut, för 21 är situationen kritisk, och ytterligare 29 befinner sig i allvarlig fara, däribland karelska och tjuktjiska. 15 språk har vi redan hunnit med att oåterkalleligen förlora på de senaste 1,5 seklen.
För några år sen började Alexander Polikarpov brinna för en idé att på SAFU lansera ett utbildningsprogram för lärare i det nentsiska språket, vilket skulle ge möjlighet att bevara språket genom att det skulle undervisas på det i Nentsiska autonoma kretsen (NAO). Som villig att hjälpa till med att genomföra idén anmälde sig vicedirektören för Etnokulturcentret i NAO, Olga Latysjeva, som påbörjade doktorandstudier hos professorn och nu skriver en avhandling om säregenheter i översättning av nentsisk folklor till ryska. Hon reser på expeditioner och samlar etnografiskt material som sen ska digitaliseras, studeras och göras tillgängligt för det nentsiska folket.
– Fram till 1930-talet var nentsiskan enbart ett muntligt språk. Sen började man skapa ett alfabet, göra de första ordböckerna och konversationslexika. Idag finns språket bara tack vare att det förekommer muntliga kontakter mellan ungdomar och far- och mormödrarnas, och far- och morfädernas generation, som lever nomadliv på tundran. För att språket ska bevaras måste det läras ut skolorna bland nentserna. Just därför vill vi sätta i gång med att vidareutbilda redan aktiva pedagoger, som vill undervisa i nentsiska som modersmål, förklarar Alexander Polikarpov.
Nentsiskan kan inte påstås vara ett enkelt språk. Det har sju kasus: förutom de för ryssar vanliga finns också specifika kasus, som riktningsdativ, lokal instrumentalis, uppskjutande och längsgående. Som numerus kan förutom singularis och pluralis kan även dualis förekomma. Man urskiljer två huvuddialekter i språket: skogsnentsiska och tundranentsiska, och dessutom underdialekter, från lilla och stora landet, och det är på den som man nu undervisar i Narjan-Mar och området däromkring.
Det är redan klart att lärarprogrammet i nentsiska kommer att genomföras med inslag av distansundervisning under 2023. Under 2022 planerar man att påbörja en kartläggning av språket, som behövs för att komma i gång. Nu handlar det helt och hållet om finansiering.
– Jag tänker hela tiden på hur tjudiskan dog ut, ett språk som mina egna förfäder talade, hur vi med egna ögon såg hur aleutiskan försvann i Fjärran Östern. Om vi inget gör så kommer nentsiskan också helt enkelt att försvinna. Idag finns det praktiskt taget inga specialister på nentsiska språket i Archangelsk. Någon måste ta sig an detta! Och jag tycker att allt detta är otroligt intressant. FN har förresten förklarat perioden 2022–2032 för ett decennium som ska uppmärksamma språken hos världens ursprungsbefolkningar. Jag skulle verkligen vilja att det skulle hjälpa till att fästa opinionens uppmärksamhet på problemet att språk håller på att dö ut, hoppas Alexander Polikarpov.
Yana Budrina
