Det har gått nästan två år sen konstnären Irina Sitdikova senast såg sina tavlor. Det är tavlor som bildar en unik utställning som fått namn efter ett land lång i norr som aldrig funnits. Med vad har hänt med bilderna? Hur kom det sig att konstnären och hennes verk kommit att skiljas åt? Finns det något hopp om att de ska ses igen?
Det har gått nästan två år sen konstnären Irina Sitdikova senast såg sina tavlor. Det är tavlor som bildar en unik utställning som fått namn efter ett land lång i norr som aldrig funnits. Med vad har hänt med bilderna? Hur kom det sig att konstnären och hennes verk kommit att skiljas åt? Finns det något hopp om att de ska ses igen?
Allt började annars så fint och högtidligt. Den 8 januari 2019 invigdes konstnären Irina Sitdikovas personliga utställning ”Hyperborea – sagolandet i norr” i Kemi i Finland. Såväl den stora finska tidningen Lapin Kansa som den populära sajten rokkineuvos skrev om tilldragelsen.
Utställningen ”Hyperborea – sagolandet i norr” blev den 75:e jubileumsutställningen hos finsk-ryska förbundet, där Irina inte bara presenterade sina verk, utan också höll master-klasser för konstälskare.
Finska journalister skrev att:
” … konstnärens verk är inspirerade av det ryska Lappland, dess natur, dess folk och dess folklore, de är helt igenom originella!”
Utställningen möjliggjordes tack vare ett bidrag från det ryska kulturministeriet inom ramen för det finsk-ryska kulturforum som genomfördes i september 2019 i Savonlinna. Men utan konstnärens begåvning, hennes kärlek till naturen och livet i norr, till Finland och det finska språket hade utställningen inte heller blivit av.
Irina är målare och grafiker, mästare i dekorativ konst. Hon är född 1965 i staden Sim i Tjeljabinskregionen. Hon fick sin yrkesutbildning vid konstskolan i Perm. Nu har hon bott 40 år i Apatity.
Hennes verk har ställts ut i Apatity, Kirovsk och Murmansk, i andra städer i Murmanskregionen, samt i Sankt Petersburg och Moskva. De har köpts in av regionala konstmuseet i Murmansk och Rysslands akademi för nordeuropeisk forskning, hon finns i museisamlingar och i ett otal privata samlingar i Ryssland, Finland, Norge och Tyskland.
Irina Sitdikova talar flytande finska (fast hon är mycket krävande mot sig själv och säger att hon bara börjat tillägna sig detta för en europé så svåra språk), och hon är inte bara konstnär, utan också aktiv miljökämpe och engagerad vän av Finland. Hon är också rysk ordförande (för Apatity) i föreningen Finlands vänner.
Utställningen som Irina själv presenterade på historiska museet i Kemi var öppen fram till mitten av februari 2019, varefter den skickades från norra till södra Finland för att den på vägen skulle kunna visas i olika städer. Utställningen var tänkt att avsluta sin resa och skickas tillbaka hem i början av 2020. Men det gjorde den inte, för gränserna stängdes. Konstnären och hennes verk skiljdes åt …
Samtidigt var pandemiåret 2020 speciellt för Irina, då hon fyllde 55 år. Men när man ser den här unga kvinnan så inser man att siffror inte alls gäller henne.. Irina förändras inte vare sig till utseendet eller i fråga om sinnestillstånd, samma okuvliga energi bubblar i henne, och hon är full av vetgirighet och lust att byta vistelseort, en törst efter nya upplevelser. Hon kallar sig dessutom själv för arbetsnarkoman, för hon älskar att arbeta. Irina är säker på att kreativ kramp drabbas man bara av när man latar sig.
Irina är en utmärkt berättare, så jag lyssnade på hennes historia om utställningen som fastnat i Finland som på en äventyrsroman.
– Vet du att mina bilder hamnat i Helsingfors? Det var naturligtvis det finsk-ryska vänskapsförbundet och mina finska vänner som ombesörjde det. Det är tydligen inte för inte som finnarna har ett talesätt som lyder: ”bättre en nära granne än en avlägsen släkting”. Det handlar om mig och mina vänner i Finland. Under två månader, juni och juli 2021, visades min utställning mitt i centrum av den finska huvudstaden, på kulturcentret Albatross, bokstavligen ett par steg från presidentpalatset och Uspenskijkatedralen. Så stängda gränser är inget hinder för riktig vänskap.
– Men Irina, efter Helsingfors, vart tog dina bilder vägen sen?
– Jag tror att de nu befinner sig närmare vår gräns här i norr. Att de precis som jag drömmer om den dag då alla resebegränsningar tas bort och jag kan hämta mina tavlor.
Irina Sitdikova
Det är förresten inte självklart att alla bilder kommer tillbaka till Apatity. Det kan mycket väl hända att några av dem köpts in av finnar som uppskattar konst.
Har Irina några andra drömmar, förutom att få tillbaka sin utställning? Jo, det har hon, och de handlar om en egen ateljé. Irina skulle kunna flytta till Murmansk, där konstnärer får ateljéer gratis för att kunna arbeta. Men Irina kallar sig för ”Apatitypatriot”, och kan inte tänka sig att bo någon annanstans än i sin hemstad.
Översatt från ryska av Bengt Eriksson.
