Det finns ett gammalt kinesiskt talesätt som lyder ungefär: Gud bevare oss från att behöva leva i tider av stora förändringar. Jag ser tillbaka på mitt eget liv och inser att jag upplevt åtminstone fyra sådana epoker av radikal förändring. Ärligt talat skulle jag vilja leva ett lugnare liv, men det vill sig inte, livet bär hela tiden med sig nya prövningar.
Hur ska man till exempel jobba som journalist i tider av strikta begränsningar? Det ska ju vara en plikt att tända en eld i människors hjärtan med våra ord, men i verkligheten kan man mer än nog bränna sig själv på orden.
Några av mina kollegor anser att journalistiken är död, och det inte bara i ett visst land. Men det anser inte jag. Den riktiga journalistiken, den undersökande och kritiska, som alltid står på den försvarslöses sida, och förmår förmedla olika synpunkter, den kloka journalistiken som inte hamnar i hysteri, den har bara tagit en paus. Den hukar sig för att samla krafter inför nästa etapp, kanske en återfödelse. Jag tror att den kommer. Men just nu håller vi oss tysta.
Ni tror inte på någon återfödelse? Men det gör jag. Kunde verkligen någon av oss som är född i Sovjetunionen till exempel 1982 föreställa sig att ett alternativ till den sovjetiska partipressen skulle vara möjlig? Ingen kunde ens komma på tanken att det i en liten stad längst uppe i norr skulle startas en oberoende privat tidning, som inte grundades på någon ideologi och som inte ägnade sig åt propaganda och agitation? En tidning, vars devis skulle bli ett citat ur Georg Orwells roman 1984: ”Frihet är möjligheten att kunna säga att två gånger två är fyra”. Två gånger två är just namnet på min tidning, där jag har arbetat i snart 30 år. Och jag tror att allting upprepas i mänsklighetens historia, och att det omöjliga blir möjligt.
Vad gäller informationsutbyte, och i ännu högre grad åsiktsutbyte, så är det inte särskilt svårt för oss personer vars livshistoria omfattar en sovjetisk barn- och ungdom, att fritt diskutera vad som helst … hemma i köket. Så gjorde mina föräldrar, och mina jämnårigas föräldrar, världshändelserna diskuterade man under sittningar i köket. Nästan alla bodde i små lägenheter, och köken i lägenheterna var verkligen pyttesmå. De vuxna sa till oss barn att gå och leka i rummet, eller också la de oss att sova. Sen drog de till dörren till köket, lagade en kanna te eller öppnade en flaska vin, och så satte debatterna i gång. Om karlarna höjde rösten så hyssjade kvinnorna; tyst, barnen kan höra er! Så även om diskussionerna övergick i gräl (jovisst, våra fäder kunde till och med hamna i slagsmål på grund av politiken, fast inte hemma förstås), så grälade man viskande. Men träffarna slutade alltid på samma vis, med att man sjöng sina favoritsånger, till gitarr eller i kör. Sittningarna i köket eller vid en öppen eld i skogen var som sammanträden i en klubb av likasinnade. Inte av fiender, utan just vänner, även om man hade olika uppfattningar om aktuella händelser.
Det är synd att de tiderna aldrig kommer tillbaka. Nu är en tid av intolerans, ilska och hat. Jag tänker förstås på sociala media, där man utan att ens känna varandra kan skriva hemska saker. Om folk i stället träffades öga mot öga i verkligheten och såg varandra i ögonen så kanske de fortare skulle kunna finna konsensus. I värsta fall skulle de åtminstone kunna ge den mest oförskämda på truten, som Will Smith gjorde med Chris Rock på Oscarsgalan.
Det finns en lärdom till att dra från det sovjetiska förflutna, nämligen förmågan att se det dolda eller att läsa mellan raderna. Mellan raderna i tidningen, till exempel. ”En aldrig tidigare skådad skörd av spannmål har i år bärgats i Stavropolregionen” stod det i tidningen eller sa de på teve. Min far, som hela sitt liv stod i opposition mot alla regimer, kommenterade den ”aldrig tidigare skådade skörden” med orden: ”Du ska få se, min flicka, att nu kommer de att importera spannmål från Kanada igen, eftersom de inte ger några konkreta siffror på hur stor skörden är”.
Jag kunde inte kontrollera då om det stämde eller inte. Men när det 1989 kom en veritabel boom för yttrande- och informationsfrihet i mitt land så kunde jag läsa om hur Sovjetunionen faktiskt importerade enorma mängder spannmål från Kanada och USA.
I slutet av 1980- och början av 1990-talet var massmedia i mitt land kanske som intressantast och mest varierande, kanske till och med som mest ärliga. Idag är det svårt att föreställa sig den friheten. Men om det hände en gång, varför skulle det då inte kunna hända igen? Människans historia utvecklas ju som en spiralrörelse, så det kommer säkert en ny epok av förändring …
Olga Sjtjerbakova, Apatity
