I.
Isen lägger sig vid bryggan. De tunna isbitarna klirrar mot varandra i vinden. Vågarna böljar mot strandkanten. Här, vid sjöns midja, heter Uddjaure Veälbmá som betyder ett lugnt flytande vatten. Strax i öster tronar Veälbmábuovđđa där buovđđa betyder en kal hjässa på ett berg, omgiven av en krans träd.
Ska jag börja elden i bastun? Det är lockande att först känna hetta i alla porer för att sedan gå nedför stegen och mötas av den stickande kylan i det nollgradiga vattnet. Bastun är en sliten barack som min pappa en gång tog hit och den vedeldade kaminen är säkert från 1950-talet. Det är bara röret som måste ses över och bytas ibland. Midsommarudden är ett arv med två mindre timrade hus och en dag hoppas jag både bredband och el kommer att finnas här.
Den här platsen är en del av mitt rotsystem. Från bryggan till husen står resliga tallar. Deras rötter pressas fram längs marken likt kranskärlen i hjärtat.
II.
I stort sett alla namn i landskapet är samiska. Det är bara stavningen som ändrats under åren. Vid min brygga går dessutom en gräns i västlig kurs över Veälbmá. I norr är det pitesamiska som gäller, i sydlig riktning umesamiskt. Ingen som jag frågat vet varför det är så, men språkforskare menar att gränsen ju måste dras någonstans. De olika samiska dialekterna fanns båda här. Uddjaur heter Ujják på pitesamiska, Uvvjáge på umesamiska. Men sedan försvenskningen satte in på allvar under 1800-talet har det samiska språket som talades i Arjeplogs socken nära på utraderats. När jag växte upp fick vi aldrig lära oss ett ord samiska, men jag antar att min pappas mor- och farföräldrar behärskade det tillsammans med det svenska språket. En gång hade mina närmaste släktingar fiskerätt i hela Veälbmá och räknar man in de litet mer avlägsna släktingarna fanns det fiskerätt i stora delar av Uddjaure. Husbehovsfisket var stort och viktigt i självhushållets tid och alla samtal kom – för eller senare – att handla om fisk. Idag återstår en remsa fiskerätt längs stränderna.
III.
Min pappa föddes för snart hundra år sedan och började arbeta i skogen i sin tidiga tonår. Innan dess var det självklart och nödvändigt att han och de åtta syskonen bistod hushållet med olika sysslor. Skolgången var sex år och barnen tvingades under terminen vara inackorderade på andra orter nära skolan. Så länge min pappa levde var han bitter över den utsatthet som barnen utsattes för. Dessutom avskydde han kravet på att lära sig psalmer och lilla katekesen. Samtidigt var det svårt att få honom att berätta mer om sin uppväxt. Eller så var det min oförmåga att ställa rätt sorts frågor, kanske ansåg han också att det var bättre att glömma och se framåt?
När han dog 2010 hade jag precis avslutat en dokumentation av Laisvallgruvan i Arjeplogs kommun. Den startade 1943, mitt under andra världskriget. En bok kom ut, en film skulle visas hos Sveriges Television. Efter många journalistresor till krigsområden som Afghanistan och Balkan, men även till andra länder som Vietnam, Indien och Kazakstan, blev detta den största utmaningen att skriva om. Allt kom så nära. Flera släktingar hade arbetat i Laisvall. En av mina farbröder fick något som liknar silikos, stendammslunga, och slutade efter en kort tid. Mitt intresse för den egna historien hade sannerligen väckts.
Med historien om gruvan blev frågan om identitet allt mer viktig: hur såg mina rötter ut? Alla funderingar fick mig att några år senare börja läsa historia på universitet. Förhoppningsvis är jag om något år klar med en magisterexamen.
IV.
1997 var jag i Polesien för ett reportage. I de stora träskmarkerna på gränsen mellan Ukraina och Belarus – och nära Polen – bor människor som haft liten kontakt med omvärlden. Formellt tillhör de Belarus, men när vi frågade sa de varken Polesien eller namnet på distriktet. Inte heller floden Prypjat och dess bilfloder som omgav dem i alla vädersträck. De pratade polesiska.
– Vi är härifrån, tutejsjija, log en äldre man.
Han tryckte ned den ena foten mot gräset där vi stod.
Härifrån.
Hos ett folk som slitits mellan kungar, presidenter, diktaturer och flera krig har gränserna förflyttats och ifrågasatts. Dessa gränsmarkörer som i fredstid inte spelar så stor roll, men som vid minsta diskussion och hot om förändring kan starta en brand.
V.
Jag tog med mig detta ”härifrån” till min egen uppväxt i Arjeplog. För även om jag rest till många länder i världen och bott i Stockholm lång tid är hem denna plats. Men hur var det nu med ursprung? Det sas inte mycket om det vare sig under skoltiden i Arjeplog eller hemmavid. När vi hade släktträff i början av 1980-talet beskrevs släktträdet med ord som halvsamer och kvartssamer när blickarna riktades hundra år tillbaka, och längre än så. Det var en märklig form av matematik, men för många av släktingarna på pappas sida inte något speciellt. Den allmänna historien som inte då ifrågasattes var att farfar kom från Norsjö-hållet i Västerbotten.
Men så var det inte alls, skulle det visa sig.
Vi var ju svenskar. Alla bodde i samma land och skulle, åtminstone på papperet och i lagstiftningen, behandlas lika.
Det finns många sånger som handlar om att ens hem är där man sätter ned fötterna. Till exempel ”Wherever I lay My Hat (That’s My Home)” från tidigt 1983 som ursprungligen spelades in av Marvin Gaye. På samma sätt som bibeltrogna kan prata om att att dit fötterna bär en finns ett hem och att rötterna är mindre viktiga.
VI.
Välfärden kom. Under 1950-talet utvecklades transportvägar. Skolsystemet förbättrades. Sociala rättighetsreformer lyfte de människor som hade mindre pengar i plånboken och sämre förutsättningar på arbetsmarknaden. Det fanns arbete i gruva och skog. Inflyttningen ökade. 1959 hade Arjeplogs kommun en befolkning på 5 700 invånare. Idag, 62 år senare, är det knappt 2 800. Samtidigt började det bli allt tydligare att välfärdsbygget hade revor. Det fanns många sådana.
Övergreppen mot den samiska befolkningen i Sverige blev allt mer kända och artikulerade. Den svenska staten hade med sin koloniseringspolitik tvingat under sig landområden som utnyttjats av andra folk. Aldrig med vapen, men med administrativa grepp och lagstiftning. Vändpunkter började se dagens ljus. När riksdagen 1977 uttalade att samerna är ett urfolk som har folkrättsliga krav på en kulturell särbehandling i Sverige blev det början på en ny historisk process.
VII.
Strävan att erövra norr letar sig tillbaka till kung Magnus Eriksson. År 1340 kungjorde han att alla kristna nybyggare som ville bosätta sig i Lappmarken fritt fick behålla de landområden som de tog i anspråk. Men vilka områden som egentligen avsågs är väldigt diffust, som liggande vid ”the landzende wårtt Rijkes som widh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes are, benemdh Laepmarck”. Det visade hur oklart det samiska området (”Lappmarken”) egentligen var för de styrande. Det visar också hur en idé om erövring av land tidigt mejslades ut. Lappmark var detsamma som vildmark, eller ännu värre, barbarernas plats eftersom de människor som bodde där ansågs hedniska. Forskaren Lars Elenius har kikat på hur erövraren såg på det som kom att bli informella doktriner. De fanns i Sverige, men också i andra områden som exempelvis Nordamerika. Han anger tre doktriner där den första handlar om själva upptäckten där man mutar in ett område i förhållande till andra. Den andra anges som terra nullius, där landet anses som obebott och ödsligt. Därmed kunde det tas i anspråk, även om här redan fanns en befolkning. De skulle dock vara rätt sorts människor och på ett sätt som européer i den sena medeltiden ansåg vara förenligt med sin egen lagstiftning om ägande- och nyttjanderätt. Den tredje doktrinen, enligt Elenius, var missionsplikten som angav att de kristna hade skyldighet att sprida civilisation bland icke-troende. I denna plikt ingick även här att man hade rätt att ta landet i besittning.
VIII.
I Erik Bylunds avhandling Koloniseringen av Pite lappmark från 1954 beskrivs de nybyggardynastier som dominerade i Arjeplog: ”Laestandrarna det prästerliga, Zackrissönerna och Wallströmmarna det lapska ursprunget, samt Burmännen den härkomst som går tillbaka till den inflyttade bruksarbetaren”. Erik Bylund kan inte, från boksidorna, låta bli att uttrycka sin häpnad: ”Således finner vi, att praktiskt taget hela Arjeplogs s:n bebyggts genom bara halvdussinet släkters nybyggesverksamhet”.
Därmed skulle jag, i rakt nedstigande led härstamma jag från en av de första nybyggarna i Arjeplog, samen Johan Tomasson, född ca 1650. Han var samelänsman och tingstolk, därtill innehavare av lappskattelandet Kaskerjaur. Besittningsrätten för dessa var stark och landen gick som regel i arv inom familjen. Det är alltså troligt att han ärvt detta av sin far om anges som fiskesame i arkiv. Det är alltså här jag sitter idag, på det gamla lappskattelandets område. Johan Tomassons gård låg i Kasker. Sjövägen är det åtta kilometer dit. Lappskattelandet fanns med som juridisk person en bit in på 1800-talet, men det finns uppgifter om att dessa arrenden även kunde upplåtas till icke-samer. När rennäringslagen kom 1886 var det meningen att lappskattelanden helt skulle avskaffas, men i praktiken levde de kvar, främst i närliggande Västerbottens län. 1928 avskaffades de för gott. Erik Bylund pekade på att Arjeplog i första hand hade en inre kolonisering. Det var släkter – inte minst de samiska – som varit på plats länge som blev bofasta. Skillnaden var tydlig med grannsocknen Arvidsjaur där inflyttningen från Skellefteå var mer påtaglig. I Arjeplog var det vanligt att innehavaren av ett lappskatteland också var den som önskade få ta upp ett nybygge. Detta gjorde det lättare att freda sitt skatteland mot nybyggare utifrån. Det var också betydligt vanligare att samer blev nybyggare i Arjeplog än i Arvidsjaur.
En som diskuterar detta förhållande är forskaren Åsa Össbro vid Várdduo, Centrum för samisk forskning. I en artikel med rubriken Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svensk bosättarkolonialism gentemot Sápmi (2020) lyfter hon fram de strukturer som leder fram till att svenska staten kan säkra sitt territorium. Ska samer som tog upp ett nybygge betraktas som svenska bosättare, så som propagerande för bosättarkolonialism? Össbro skriver: ”Med tiden kom inflyttare och många ursprungliga invånare i bofasthet att assimileras till en någorlunda svensk befolkning, samtidigt som den samiska kulturen också bibehölls hos många samiska familjer som blev nybyggare. I dag utgör Sápmi såsom land, folk och språklig gemenskap målet för en fortsatt råvaruutvinning, medan förutsättningar för och statliga insatser gällande bibehållande av den uppbyggda strukturen för bosättning kan ses vara i avveckling i takt med att den nordliga landsbygden i Sverige avfolkas.”
IX.
Rötterna blir starkare när det blåser. Jag är väldigt förtjust i Kjell Höglunds texter och musik. Textraderna nyper till i hjärtat.
Höglund växte upp på Rossön i Ångermanland. I den första meningen i låten Genesarets sjö diktar han om rötter och låten handlar om det förflutna som tornar upp ”som en ouvertyr”.
Det blåser på sjön och Höglund skriver att han ska ”stilla alla stormar i min själ”. (…)
Jag har funnit några papper i en grav
Det är bortglömda rester från en svunnen kultur
Jag vill tyda dessa gamla fragment
Som om ingenting väsentligt har hänt
Säg, hur många sekunder har jag på mig
Innan dimman förhindrar mig att komma iväg?
Kan det möjligen förhålla sig så
Att det redan är för sent att gå?
(…)
Rötter var det, ja. Tillhör jag per definition urbefolkning? Den juridiska statusen att kalla sig urfolk tillkommer i Sverige samerna. I Sametingslagen finns en definition på vem som är same. För att kunna skriva in sig i röstlängden till Sametinget säger lagen att du ska ha eller ha haft samiska som språk i hemmet och anse dig vara same. Sedan Sametingslagens tillkomst 1992 är det nu språket som är främsta identitetsmarkör. Begreppet urfolk handlar inte om dem som var först på ett ställe. Med den juridiska definitionen härstammar från folkgrupper som levde i området då det koloniserades eller innan de nutida statsgränserna drogs upp. Folket ska ha behållit egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.
I det första ledet borde många i min hembygd betraktas som just urbefolkning, de tillhörde folk som levde i området då det koloniserades (vilket kan sägas ha pågått under flera hundra år, kanske 700 år). Men i det andra ledet, nej. Hur mycket av egna institutioner finns kvar? Om ”institution” kan innefatta språk och seder väcks frågan om vad en livsstil är. Mina förfäder talade samiska, men hade kanske inga renar. De försörjde sig på handel, fiske och vad gården kunde ge.
Begreppet urfolk som juridisk term leder till att man bland annat kan registrera sig i röstlängden till Sametinget. 2021 fanns här 9 226 namn. Av dessa är till exempel 747 registrerade i Stockholms län. Det är dessa registrerade som med lagens rätt kan kalla sig urfolk. Men här finns märkliga saker. För om man vill överklaga ett beslut som rör röstlängden är det staten som avgör. Det är långt fler som skulle kunna räknas in som urfolk i den samiska gruppen, men som inte finns med i röstlängden.
Man behöver inte studera lagstiftning länge för att se hur Sverige som land genom århundraden skjutit frågan om samers och andra folks rättigheter framför sig. Sametinget utövar ännu inte något faktiskt självbestämmande, utan är mer som ett rådgivande organ och en expertmyndighet för samiska frågor.
Vidare ska rennäringslagen stämmas av mot skogsvårdslagen, de är inte alltid kompatibla. Domstolarna avger tvister, inte de förtroendevalda.
Många människor har lämnats att själva reda ut samexistens.
Ett nationellt politiskt moras.
X.
I passet är jag svensk, har svenska som modersmål. Jag sörjer att vi växte upp utan kunskap i det samiska språket. Ej heller fick vi någon särskild information om vårt ursprung. På frågan om var jag är ifrån säger jag inte Norrbotten eller Lappland. Det blir oftast ”Arjeplog, vid Hornavan”. ”Inlandet”. Kanske ”norra Västerbotten” (vilket visar säger något om vårt historiska geografiska arv, borde ju säga Norrbotten). Om frågeställaren inte kan placera orten säger jag ”Polcirkeln, nära norska gränsen”. När jag läste ryska var det något jag repeterade in: Я родился недалеко от полярного круга в Швеции.
Sedan har vi landområdet Sápmi med ett samiskt folk i fyra länder; Ryssland, Finland, Norge och Sverige. Jag har aldrig sagt att jag bor i Sápmi eftersom den benämningen främst tillkommer de som är samer.
XI.
Begreppet rötter är ofta förenat med ett individuellt förhållningssätt. Det behöver inte omfatta en grupp, ett folk eller en sammanslutning. Att ange rötter är fakta, inte en positionering.
För hur tillhör man en viss grupp? Vem bestämmer det? Bär ättlingar ansvar för förfäders bosättningar, oavsett hur dessa kom till? Hur ska rasism mellan olika etniska grupper i samhället upphöra, vilka medel finns? Etc. Frågorna känns igen från många av världens hörn. Svaren kan leda till försoning. Det kan också positionera familjer och samhällsgrupper in i återvändsgränder. Det är här som filosofin gör det intressant. Frågor har inte alltid några självklara svar. Även att uppmuntras till att kritiskt granska och tänka över frågor kan i sig vara utmanande. Det lär oss historien.
Skalan av konflikt kan graderas till högsta nivå, krig. Det smärtar när jag tänker på 1990-talets reportageresor till länderna på Balkan i ett sönderfallande Jugoslavien. Den etniska konflikten som bubblade under ytan sprack. Tidigare vänner blev fiender och familjer splittrades. Reportageresor i Indien på 1980-talet visade upp brännande, delvis nya, konflikter mellan muslimer och hinduer. Innan dess var jag i Afghanistan och såg med egna ögon hur kriget bröt upp en fred som självklart inte innebar frihet för alla. För dessa människor var rötter ofta allt. Men andra människor ville annat och letade sig bort. Min farmors fem bröder utvandrade till Kanada på 1920-talet. Deras ättlingar har fäst sina rötter på nya platser.
Tills vidare känner jag mig hemma i uttrycket från träskmarken i Polesien att jag är en tutjedje, härifrån. Detta oavsett var jag sätter ned mina fötter.
