Vår tidnings rötter går långt tillbaka, till 1991. Vår väg till journalistiken började där. Den som lockade oss med på resan var Igor Dyljov, mannen som planerade och startade den första privata oberoende tidningen i Murmanskregionen, och en av de första i det nya Ryssland. I år fyllde Dvazjdy dva (Två gånger två) 30 år. Det har gått fyra år sen Igor lämnade jordelivet. Men vi fortsätter att göra tidningen. Och nästan hela tiden finns han med oss …
Det var en tid som vi nu ser som den bästa i våra liv. Det var mitten av nittiotalet, när stadens enda biograf, Poljarnyj; stängdes. Fast byggnaden stod inte tom länge. En av de nya lokala affärsmännen öppnade snart en klubb där, och det blev stadens första riktiga nattklubb.
Vi minns fortfarande de gyllene åren. Vi var unga och energiska, och nattklubben Polar blev snabbt ett centrum som drog till sig alla. Precis som på de bästa ställena i Europa fast det plats för alla: unga studenter och vuxna farbröder och tanter som inlett sin danskarriär på fester i ungdomsförbundet Komsomol.
Man måste ge DJ-arna på Polar allt beröm, de var mycket uppmärksamma på publiken. De såg vem som var uppe på dansgolvet, och valde noga musiken därefter. Det viktiga var att ingen blev sittande och hade tråkigt.
Redaktionen hade några egna fester på Polar. Vi bjöd in delegationer av journalister. Vi firade nyår och redaktionens födelsedagar. En av festerna blev oförglömlig. Det var i maj 1998. På väggen hängde ett stort plakat med texten ”2×2=7”. Bland gästerna fanns våra vänner: företagare, läsare, konstnärer och musiker, vinnare i olika tävlingar, och till och med sjömän från marinbasen i Severomorsk, en besättning från ubåtsjaktfartyget Admiral Charlamov. Redaktionen ett slags fadder åt fartyget vid den tiden. Vi hade tävlingar, charader, karaoke och champagnen flödade i floder. Och sen blev det dans … Och snacka om dans!! Man tittar på fotona och inser att det var något slags bal hos Satan: ben, armar, frisyrer och klackar pekar åt alla håll. Det var bara killarna från marinen som inte ens hade slipsen på sned. Det kan man kalla disciplin! Sen gick det länge rykten på stan om hur en lindrigt nykter man tidigt på morgonen gått omkring på gatorna med en enorm flagga med texten ”2×2”. Det var tidningens direktör Andrej, han tyckte att ”the show must go on”.
Men Igor då? Han tyckte om att dansa, men gjorde det sällan. Han ansåg att han inte kunde dansa. Storväxta karlar tillåter sig över huvud taget sällan att ge sig till att dansa. De hålls tillbaka av sina komplex och tror att deras dans mer ser ut som om en elefant klampar runt i en porslinsfabrik. Så Igor tyckte om att se på när andra dansade. Själv tillät han sig bara att bjuda upp en dam till någon långsam låt, men då var det alltid särskilt trevligt: om en storvuxen karl ömt men tryggt för dig i dansen så känner man ett alldeles särskilt stöd; han kommer inte att tappa dig, och om han skulle göra det så klarar han att fånga dig igen.
Och så en gång försvann chefens komplex inför att dansa. Han hade rest till Kuba och fått se alla typer av dansunderhållning där: rumba, mamba, salsa och allehanda merengue. Han hade fått se hur inhyrda dansare på hotell och restauranger drog upp alla på dansgolvet, unga som gamla, magra som tjocka och nyktra som onyktra. Chefen kom tillbaka hem från Kuba solbränd, komplexfri, med en halmhatt på huvudet och pärlor runt halsen. Ett halvår senare på en nyårsfest så överraskade han oss allihop: han hade lärt sig de två grundläggande stegen i salsa och kände att han nu klarade allt. Han bjöd upp alla tjejerna från redaktionen, snurrade dem åt olika håll, det spelade ingen roll vilken musik som spelades: det kunde vara rave eller rysk folkmusik.
En gång tog vi med en tekniker som höll på att starta en ny tryckeriutrustning från Norge till Polarklubben. Låt oss kalla honom Ove. Han hade bott en hel månad i Apatity och blivit mest ihågkommer för sin kärlek till en likör som kallades ”Rönnbär med konjak”. Han kunde för sitt liv inte förstå att denna ädla dryck var så billig som den var och dessutom såldes nästan dygnet runt. Han bar omkring på en flaska i en nätkasse och bjöd alla medarbetarna på redaktionen att smaka när som helst på dygnet.
Den där kvällen på Polar så satt Ove också tyst och stilla och drack vid sitt bord och tittade på tjejerna som dansade. När det sen började en något långsammare musik började han plötsligt bjuda upp alla i tur och ordning och … Det var fantastiskt att se! Publiken ställde sig vid sidan av dansgolvet för att se på hur man dansar riktig sällskapsdans. Alla blev säkra på att Ove någon gång sysslat professionellt med dans. Men
-Nej, inte alls! Jag var med i en dansklubb en gång, berättade Ove. – Det kan ju bli lite långtråkigt här uppe i norr, folk har inget särskilt att sysselsätta sig med, så alla försöker lära sig att dansa, alltifrån skolbarn och till pensionärer.
Efter det var Ove en annan person i våra ögon. Det var nästan hur vi kände att vår chef blev avundsjuk på honom. Det är enda gången jag kan minnas något liknande, för chefen brukade sällan bli avundsjuk på någon
Översatt av Bengt Eriksson.
