Tre människor från Rovaniemi berättar för Barentsmagasinet om hur deras stora passion styr deras liv – på gott och ont.
Mikko Järvelä.
Jag räknade det till att jag bara hade 20 dagar där jag inte körde mountain bike under den här sommarsäsongen på fem månader. Det blir nästan 200 turer det här året. Och samtidigt jobbar jag också som cykelmekaniker.
Jag skulle inte kalla min relation med mountain biking helt hälsosam. Det finns där på ett spektrum mellan kärlek och hat, men i slutändan ger det mer än det tar. Men det tar ut sin rätt när man bara har ett intresse och det är så intensivt. I slutändan är det ett sätt att leva och cyklarna är som ens familj, vare sig du vill det eller inte.
Det är ett tråkigt svar, men det som gör mountain biking så intressant är mångsidigheten. När du gått tillräckligt djupt in i sporten så hittar du din egen grej inom mountain biking. Att håll på med hopp och freeriding har blivit mina grejer. Det betyder också att bygga banor med en spade i handen och att få cykla på sånt som jag vill cykla på. Den här hösten spenderade jag en hel månad med att gräva vilket fick mig att fundera på varför jag inte gillar frisbee golf eller att ligga i soffan istället.
De mörkaste stunderna inom mountain biking världen är antingen långa dagar med spaden och grävandet eller problem med utrustningen. Ibland tar min tjurskallighet över och jag gör saker med cykeln som jag vet att jag inte borde göra.
Rovaniemi har en lång vinter och det har sina fördelar. Först och främst för att det ger tid för kroppen att vila från sommarens alla turer. Men å andra sidan, skulle det finnas en inomhushall där man också kunde cykla så hade det varit helt fantastiskt.
Elina Ahokas.
Jag tog en kandidatexamen inom idrottskunskap och en masterexamen inom hälsovetenskaper och jobbade sen fem år med utveckling och ledarskap inom idrotten innan jag blev gravid första gången. Direkt därpå kom mitt andra barn.
Efter åren med småbarn kände jag mig inte alls motiverad av mitt tidigare arbete. Inget på jobbet kändes som att det blev färdigt utan det var bara projekt efter projekt. Jag ville göra något där resultatet av mitt arbete faktiskt skulle synas.
Jag hade i hemlighet drömt att få jobba med att göra tårtor och starta mitt eget företag. Först och främst för att efter åren med småbarn få ha något helt för mig själv. Jag har alltid gillat att baka, men det har handlat mycket mer om att ha precision och vara punktlig i processen för mig. I december 2020 började jag studera till att bli konditor och i april 2022 började jag mitt nya heltidsjobb som entreprenör. Vi byggde ett bageri i vårt garage och jag kan äntligen jobba med något jag älskar.
Det är faktiskt andra gången jag förvandlar en hobby till ett yrke. Jag brukade tävla i längdskidåkning på nationell nivå och det slutade med att jag studerade till att bli idrottsinstruktör. Kanske var anledningen till att jag inte kände mig uppfylld av arbetet inom idrotten för att den hungern mättades under åren jag tävlade. Även om det inte kliar i fingrarna på samma sätt när det gäller bakning som det brukade, känns arbetet fortfarande supermotiverande.
I vardagen försöka jag leva lite mer avslappnat och stressa lite mindre. Till exempel med barnen, med dem försöker jag att inte fokusera på varje liten detalj utan se den större helheten istället. Mitt nuvarande jobb är praktiskt, jag kan se konkreta resultat av vad jag gjort och jag styr själv över vad jag gör plus att jag kan vara precis så perfektionistisk som jag vill vara.
Att göra samma typ av produkt varje dag skulle inte passa mig, alla mina tårtor är olika. När en kund blir förtrollad av en tårta när de hämtar upp den och sen skickar ett meddelande om att det var den bästa tårta som de ätit, då får du bekräftelse på att det här är rätt sak att jobba med.
Marko Oikarainen.
Relationen till brasiliansk jiu-jitsu är allomfattande. När jag inte tränar så spenderar jag mest troligt tid med att ta hand om min kropp eller titta på videos om det. När jag sover så drömmer jag också om det.
När jag reser och tävlar lever jag min barndomsdröm.
Jag började med judo när jag var åtta år gammal och när jag blev tio år bestämde jag mig för att jag ville bli Olympisk mästare, professionell idrottare och världsmästare. Efter militärtjänstgöringen drog jag på mig en främre korsbandsskada och efter rehab tränade jag för hårt och skadade istället ryggen. Jag kunde inte komma i form igen och jag gav upp min barndomsdröm. Det var den enda gången i livet jag blivit totalt förkrossad. När jag upptäckte brasiliansk jiu-jitsu tog det några år in jag hittade tillbaka till barndomens drömmar och återupplivade dem. Min hittills största sportliga prestation var när jag vann bronsmedalj i världsmästerskapet 2019.
Det finns en paradox inbäddad i brasiliansk jiu-jitsu. Du kan aldrig vara helt förberedd.
All träning och allt tävlande får mig att möta utmaningar som tvingar mig att utvecklas som människa. Utmaningar leder till reflektioner över mina egna värderingar och hur jag behandlar andra människor. Att möta så många människor har gjort mig mer öppensinnad när det gäller folk. Å andra sidan har sporten varit krävande. Under pandemin kunde jag inte tävla vilket ledde till en depression. För att få rankingpoäng för kommande världsmästerskap var jag tvungen att hålla mig utanför Shengen-området i två veckor innan jag åkte till USA som var det enda stället jag kunde tävla för att samla rankingpoäng. När jag jobbade med att få ned min vikt för den resan funderade jag om det jag höll på med verkligen var rimligt.
Under en träningsresa kom jag på ett motto för mig själv: Det må göra ont, men det kommer inte krossa mig. Med det mottot har jag tränat, återhämtat mig från depression och fortsatt min personliga utveckling. Både på tatamin (mattan som används inom jiu-jitsu) och utanför.
Text och foto av Iiro Kerkelä.
Översättning av Daniel Nord.