Peter Sunde Kolmisoppi skriver om att ha rötter på flera ställen och känslan av att alltid vara den andra.
Angered på 80-talet.
Matti Nykänen på TV. Vi är finnar. Vi vinner.
Bjørn Dæhlie på TV. Vi är norska. Vi vinner.
I skolan kallar svenskar mig för “kål soppa” istället för Kolmisoppi. Så originellt, det har jag verkligen aldrig hört förut och kommer såklart aldrig någonsin höra igen.
Bröllop. Vi är på besök i Karelen. Vi är de svenska kusinerna. Det bjuds på hembränt och en kusin undviker oss, han skäms?
Slettebakken skole, Bergen, 90-talet.
Jag har slagits en gång i mitt liv. Min några år äldre plastkusin retar mig på rasten för att jag låter svensk. Som taget ur en film bestämmer jag mig för att jag måste sätta honom på plats. Relationen mellan mig och hans samiska mor går aldrig rädda efter förnedringen att den svenska kusinen vann. Hon stal vår hund.
Malmö & Helsinki, nutid.
Min kompis Tom bryr sig inte om någons ursprung är svenskt eller finskt. Vi pratade om Svt:s “Finska Rycket”. Jag upplevde serien som en nidbild av finnar som presenterades som en mer korrekt nidbild. Han var med i ett avsnitt såg jag sen. Jag är kanske för norsk för att vara med?
Jag är finsk. Jag är norsk. Alltid vägrat vara svensk. Ändå skriver jag det här på svenska.
Peter Sunde Kolmisoppi
Att acceptera att man är svensk är att ge upp, mina föräldrars identitet. Det är som att ha fötts utanför The Matrix och försöka komma in. Att sluta kräva att Sverige gör upp med sina misstag, att sluta kräva att Sverige ber om ursäkt. En svensk förstår knappt vad man pratar om, för i Svensk skola fick jag aldrig lära mig om Saint-Barthélemy och lagom-slaveri. Det låter ändå skönt att slippa.
Ibland kan jag känna en patetisk avund mot de som kommer från en kultur längre bort. En som är annorlunda, på riktigt. En som går särskilja. En finsk eller en norsk är ändå en ungefär-svensk. Jag passar ungefär in. Men aldrig riktigt.
I Norge är jag svensk-finsk. I Finland är jag svensk-norsk. I Sverige är jag finsk-norsk. En positiv människa vore glad över att vara 3x 100%. Ett ensamt hjärta känner sig dock 100% alltid lite utanför.
