{"id":2774,"date":"2021-12-10T17:45:16","date_gmt":"2021-12-10T16:45:16","guid":{"rendered":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/?p=2774"},"modified":"2021-12-15T17:48:46","modified_gmt":"2021-12-15T16:48:46","slug":"over-granserna-i-krig-till-fred","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/over-granserna-i-krig-till-fred\/","title":{"rendered":"\u00d6ver gr\u00e4nserna i krig till fred\u00a0"},"content":{"rendered":"\n

Hon flydde och flyttades \u00f6ver riksgr\u00e4nserna i norr f\u00f6r att klara livhanken under krigs\u00e5ren p\u00e5 40 talet. Fr\u00e5n Kirkenes till Montjegorsk undan tyska ockupationen. Senare som krigsbarn till Sverige.<\/strong><\/p>\n\n\n\n

\u2013 Det sv\u00e5raste var att skickas ensam. I kriget var vi ju tillsammans, s\u00e4ger Kirsten Basma.<\/strong><\/p>\n\n\n\n

F\u00e5ngl\u00e4gret l\u00e5g bara n\u00e5gra meter fr\u00e5n Kirstens hem utanf\u00f6r Kirkenes. Hon s\u00e5g de ryska krigsf\u00e5ngarna genom k\u00f6ksf\u00f6nstret.<\/p>\n\n\n\n

-F\u00e5ngarna var vita och magra och gr\u00e5. De var smutsiga, hade trasor runt f\u00f6tterna och gick runt, runt bakom taggtr\u00e5den. De sov utomhus i klungor, m\u00e5nga fr\u00f6s ihj\u00e4l.<\/p>\n\n\n\n

-Vi barn fick inte prata med russefangerne. Men vi gick med br\u00f6d till dem. Vi stack br\u00f6det i handen p\u00e5 dem. Ibland fick man en present. De gjorde brickor med en kula i ett sn\u00f6re under och en f\u00e5gel som hackar n\u00e4r kulan sv\u00e4nger, s\u00e5na brickor gjorde de.<\/p>\n\n\n\n

Kirsten Basma var tre \u00e5r n\u00e4r tyskarna ockuperade Norge 1940. <\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r bombanfallen kom t\u00e4tt flydde hela familjen upp p\u00e5 fj\u00e4llet. De bodde veckovis i en liten hytte. Ofta utan pappan.<\/p>\n\n\n\n

-Pappa var alltid ute p\u00e5 uppdrag, han tog emot norska partisaner, de var utbildade i Sovjet. Han var med och saboterade mot tyskarna. Och l\u00e4mnade upplysningar \u00e5t partisaner som kom hem till oss. Min far var arg p\u00e5 mej f\u00f6r jag letade efter honom \u00f6verallt. Men jag t\u00e4nkte att det h\u00e4nder honom ingenting s\u00e5 l\u00e4nge jag \u00e4r med.<\/p>\n\n\n\n

Tyskarna hade tagit pappa Torleif till f\u00f6rh\u00f6r flera g\u00e5nger.<\/p>\n\n\n\n

-N\u00e4sta g\u00e5ng sl\u00e4pper vi inte ut dej, sa de en g\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 best\u00e4mde pappan sig f\u00f6r att fly till Sovjet. Hela familjen skulle fly med fiskaren Savio. Barnen hade f\u00e5tt s\u00f6mnmedel. De sov n\u00e4r fiskeb\u00e5ten passerade de tyska vaktb\u00e5tarna utanf\u00f6r nordnorges kust. Det var h\u00f6st och mulet, allts\u00e5 nerm\u00f6rkt. Det hade varit f\u00f6ruts\u00e4ttningen. Att ingen m\u00e5ne skulle lysa. V\u00e5gorna utanf\u00f6r Kirkenes var \u00e4nnu sm\u00e5 men oroliga vindk\u00e5rar riste i svartvattnet. Torleif, Kirstens pappa, hade kl\u00e4tt ut sig till fiskare. Sju barn och tv\u00e5 fruar hade g\u00f6mt sig under d\u00e4ck.<\/p>\n\n\n\n

Tyskarna k\u00e4nde igen fiskaren Savio. De s\u00e5g honom varje dag n\u00e4r han passerade ut genom fjorden. Savio vinkade och tyskarna \u00f6nskade god fisketur.<\/p>\n\n\n\n

\u201dNu kommer de, nu kommer de!\u201d<\/strong><\/h2>\n\n\n\n

Under flyktnatten bl\u00e5ste det upp och b\u00e5ten kr\u00e4ngde allt h\u00e5rdare. N\u00e4r barnen vaknade var det full storm. B\u00e5ten h\u00e4vde sig upp och s\u00f6gs ner\u00e5t, ner\u00e5t i de h\u00f6ga v\u00e5gorna. Barnen b\u00f6rjade kr\u00e4kas. Kirsten minns sin nya sj\u00f6mansblus. Hennes moster hade sytt den av tyskt flaggtyg, som pappan stulit fr\u00e5n tyskarnas lager.<\/p>\n\n\n\n

-Blustyget var r\u00f6tt och str\u00e4vt, stickigt och \u00e4ckligt mot kroppen, s\u00e4ger Kirsten Basma.<\/p>\n\n\n\n

Barnen smittade varandra med gr\u00e5ten. Deras kl\u00e4der var nerspydda. Men Kirstens blus klarade sig l\u00e4nge fr\u00e5n kletet. I sj\u00f6g\u00e5ngen lossnade kamineni lugarn och gled okontrollerat \u00f6ver durken. Ute p\u00e5 d\u00e4ck for en tung k\u00e4tting fram och tillbaka. Den gjorde b\u00e5tens rullningar \u00e4nnu djupare. B\u00e5ten b\u00f6rjade ta in vatten.<\/p>\n\n\n\n

-Mamma hade inte tid att ta reda p\u00e5 oss barn f\u00f6r hon var ute p\u00e5 d\u00e4ck och hj\u00e4lpte karlarna. De hade bundit fast henne. Mamma \u00f6ste b\u00e5ten och stod d\u00e4r timme efter timme och \u00f6ste, ber\u00e4ttar Kirsten.<\/p>\n\n\n\n

De vuxna ombord hade tappat orienteringen. N\u00e4r str\u00e5lkastare sveper \u00f6ver stormv\u00e5gorna och slickar b\u00e5ten f\u00f6rst\u00e5r de att de kommit f\u00f6r n\u00e4ra Petsamo och tyskarna. De f\u00f6rs\u00f6ker man\u00f6vrera b\u00e5ten l\u00e4ngre ut.<\/p>\n\n\n\n

D\u00e5 stannar motorn. Motorn har skurit. B\u00e5ten driver i natten. Pappa Torleif blir hysterisk. Han ser tyska ub\u00e5tar och tyska krigsskepp \u00f6verallt. Han skriker \u201dNu kommer de, nu kommer de!\u201d och b\u00f6rjar plocka med dynamiten han tagit med ombord.<\/p>\n\n\n\n

S\u00e5 var det best\u00e4mt. Om tyskarna tog dem skulle de spr\u00e4nga sig i luften. Dynamiten var deras retr\u00e4ttv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

Den lilla b\u00e5ten p\u00e5 sl\u00e4p hade slagits s\u00f6nder mot fiskeb\u00e5ten i de h\u00f6ga v\u00e5gorna. Vrakveden fl\u00f6t iland och hittades senare av tyskarna.<\/p>\n\n\n\n

-De sa att de hittat min mors lik p\u00e5 en \u00f6. S\u00e5 vi blev d\u00f6df\u00f6rklarade. Hemma trodde de att vi alla hade omkommit i stormen, ber\u00e4ttar Kirsten.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Rysk norska fronten 1943.<\/figcaption><\/figure><\/div>\n\n\n\n

\u201dVi fick stora koppar te och <\/strong>h\u00e4rliga mackor\u201d<\/strong><\/h2>\n\n\n\n

Men ur dimman d\u00f6k pl\u00f6tsligt ett krigsskepp fram. Det hade ryska bokst\u00e4ver i st\u00e4ven. D\u00e5 f\u00f6rstod de vuxna att de var n\u00e4ra Sovjet. Flyktingarna f\u00f6rdes i hamn p\u00e5 Fiskarhalv\u00f6ya p\u00e5 Kolahalv\u00f6n.<\/p>\n\n\n\n

– Vi kunde inte st\u00e5 p\u00e5 f\u00f6tterna, s\u00e4ger Kirsten. Det bara gungade. Marinsoldaterna bar oss ner till en \u201djordgamme\u201d med torvtak. D\u00e4r under jorden fanns l\u00e5nga bord och m\u00e5nga soldater satt runt borden. Vi fick stora koppar te och h\u00e4rliga mackor. J\u00e4ttetjockt med sm\u00f6r var det p\u00e5 dem. <\/p>\n\n\n\n

De bodde under jorden n\u00e5gra dagar. Stora r\u00e5ttor sprang \u00f6ver dem.<\/p>\n\n\n\n

-Marinsoldaterna var v\u00e4ldigt upprymda och glada i barn. De lekte med oss. Vi tyckte det var j\u00e4ttekul att de brydde sig om oss. En g\u00e5ng tog de med oss med p\u00e5 teater. Det \u00e4r ett tydligt minne. Ett annat \u00e4r min f\u00f6rsta lus. Det var n\u00e5got som kr\u00f6p p\u00e5 mej och var stort och vitt och hemskt blankpolerad. Och bet! F\u00f6rsta lusen. Sen hade vi mycket l\u00f6ss efter det. Vi blev avlusade varje dag.<\/p>\n\n\n\n

Via Murmansk f\u00f6rdes de tv\u00e5 familjerna till ett flyktingl\u00e4ger i Montjegorsk s\u00f6der om Murmansk. I barackl\u00e4gret bodde ocks\u00e5 andra flyktingar, ryska flyktingar. <\/p>\n\n\n\n

-Rummet vi fick hade fruktslingor m\u00e5lade i taket. Vi l\u00e5tsas\u00e5t vindruvor i s\u00e4ngen p\u00e5 kv\u00e4llarna innan vi somnade. Annars hade vi inte s\u00e5 mycket mat att \u00e4ta. Vi \u00e5t bruna b\u00f6nor och te. Vi var utan mj\u00f6lk under \u00e5ren i Sovjet. Ryssarna hade heller ingen mat.<\/p>\n\n\n\n

Det h\u00e4nde att ryssar kom till dem och tiggde. Men den norska familjen hade aldrig n\u00e5nting att ge dem. Ist\u00e4llet s\u00e5 slogs barnen om maten. <\/p>\n\n\n\n

-I barackerna var barnen j\u00e4ttenyfikna p\u00e5 oss och kom springande. Vi visade bilder i v\u00e5ra norska l\u00e4seb\u00f6cker och barnen \u00f6versatte till ryska. Snabbt l\u00e4rde vi oss prata.<\/p>\n\n\n\n

I baracken hade familjen ett eget rum. Mamman, lillasystern och Kirsten delade s\u00e4ng. Om n\u00e4tterna kr\u00f6p de ihop med ytterkl\u00e4derna \u00f6ver sig. Ute kunde det vara 40 grader kallt. Det fanns bara en kamin i baracken. Deras rum l\u00e5g l\u00e4ngst bort och blev aldrig varmt.<\/p>\n\n\n\n

  -Min mor slet sent p\u00e5 kv\u00e4llar och n\u00e4tter och s\u00e5gade ner tr\u00e4d. Drog hem veden p\u00e5 en k\u00e4lke. Hon fick g\u00f6ra det lite i smyg. Men kommendanten som var chef f\u00f6r baracken s\u00e5g mellan fingrarna och sa inget. Det var som att elda f\u00f6r kr\u00e5korna i den d\u00e4r baracken.<\/p>\n\n\n\n

Ibland gick de \u00f6ver isen till ett badhus som l\u00e5g d\u00e4r.<\/p>\n\n\n\n

-Efter badet fick alla som ville pumpa sig saft och dricka. Den var underbart god, r\u00f6d och h\u00e4rlig saft. Kall saft efter badet, det var ljuvligt. S\u00e5 hem igen \u00f6ver isen till barackl\u00e4gret. Jag minns en tant med tv\u00e5 sm\u00e5 barn, hon hade en l\u00e5ng kjol och randig jacka, konstigt att hon aldrig bytte om, hade inga trosor p\u00e5 sig, hon s\u00e4rade bara p\u00e5 benen, hon stod alltid i en sn\u00f6driva och kissade.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r soldater begravdes i Montjegorsk blev det ett avbrott i det enformiga baracklivet.<\/p>\n\n\n\n

-Det var som ett n\u00f6je att g\u00e5 och titta. De ordnade fester \u00f6ver sina krigshj\u00e4ltar. Ryssarna dansade, steppade, sj\u00f6ng och spelade. De sk\u00f6t upp raketer och s\u00e5 fanns det ocks\u00e5 gr\u00e5terskor. Det blev ett sk\u00e5despel f\u00f6r oss barn.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r att tj\u00e4na n\u00e5gra slantar stickade Kirstens mamma koftor, lusekoftor, och s\u00e5lde till ryska kvinnor.<\/p>\n\n\n\n

-Mamma hade tagit med sig stickn\u00e5lar till Sovjet.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Brinnande hus i Nordnorge.<\/figcaption><\/figure><\/div>\n\n\n\n

\u201cDu f\u00e5r inte gr\u00e5ta\u201d<\/strong><\/h2>\n\n\n\n

Efter ett par \u00e5r i det ryska flyktingl\u00e4gret blir det fred och Kirsten kommer tillbaka till ett Kirkenes i grus och sm\u00e5bitar. <\/p>\n\n\n\n

– Vi tog f\u00e4rjan hem \u00f6ver fjorden till Jakobsnes. Vi visste inte att v\u00e5rt hus var bombat. Min syster och jag sprang till lekstugan. Men den var ocks\u00e5 bara aska.<\/p>\n\n\n\n

I mormoderns hus i n\u00e4rheten samlades anh\u00f6riga. De hade sett att familjen Basma kom g\u00e5ende. Det var sommar och barn stod i bl\u00f6ta baddr\u00e4kter efter v\u00e4ggarna f\u00f6r att titta. De vuxna b\u00f6rjade gr\u00e5ta. <\/p>\n\n\n\n

– Jag f\u00f6rstod inte varf\u00f6r de gr\u00e4t, jag tyckte de skulle vara glada n\u00e4r vi kom.<\/p>\n\n\n\n

Kirsten Basmas  moster. Ruth Sibblund:<\/p>\n\n\n\n

– De var ribbed (utblottade). De \u00e4gde ingenting och kom till ingenting. Det f\u00f6rsta jag ser \u00e4r att min syster ska ha barn. Det gjorde f\u00f6rf\u00e4rligt ont.<\/p>\n\n\n\n

Kirkenes l\u00e5g i ruiner och det saknades mat. Flera hundra barn fr\u00e5n Kirkenes skickades d\u00e4rf\u00f6r iv\u00e4g till Sverige. Kirsten var ett av dem.<\/p>\n\n\n\n

-Jag blir alldeles r\u00f6rd n\u00e4r jag t\u00e4nker p\u00e5 det. Hon hade ju varit i landsflykt och nu skulle hon s\u00e4ndas till helt fr\u00e4mmande folk, ber\u00e4ttar moster Ruth Sibblund.<\/p>\n\n\n\n

-Ja, s\u00e5 kom den dagen n\u00e4r jag skulle \u00e5ka och jag fick av farbror en liten r\u00f6d resv\u00e4ska. I v\u00e4skan hade jag en tandborste och en m\u00f6ssa jag tyckte s\u00e5 mycket om. Det var allt jag hade med mej. Och s\u00e5 kl\u00e4derna jag stod i. Det var verkligen gr\u00e5t och t\u00e5rar p\u00e5 kajen. Men min far sa till mej att du ska inte gr\u00e5ta, du \u00e4r stor och duktig flicka nu. Och d\u00e5 hade jag faktiskt inte fyllt \u00e5tta \u00e5r \u00e4nnu, ber\u00e4ttar Kirsten. <\/p>\n\n\n\n

Ifr\u00e5n Kirkenes fick n\u00e4stan alla barn \u00f6ver sju \u00e5r fara iv\u00e4g.<\/p>\n\n\n\n

-Det fl\u00f6t fortfarande minor i fjorden. Minsvepare gick f\u00f6re och spr\u00e4ngde dem. Och efter kom v\u00e5r b\u00e5t med alla oss barn. Jag var mycket r\u00e4dd p\u00e5 b\u00e5ten. N\u00e4r vi for \u00f6ver Lopphavet vid Troms\u00f6 trodde jag att det var loppor i havet. Och flickorna ombord skr\u00e4mdes och sa, nu kommer stora loppor och \u00e4ter upp oss.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r de kom fram till Narvik var h\u00f6sten m\u00f6rkt. Barnen gick p\u00e5 led fr\u00e5n kajen till t\u00e5get som skulle ta dem till Sverige. Kirsten gick sist i ledet tillsammans med en annan flicka, de h\u00f6ll varann i hand. <\/p>\n\n\n\n

-Jag tyckte vi var mycket, mycket mindre \u00e4n de andra. Det k\u00e4ndes som att vi var j\u00e4ttesm\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Under hela resan l\u00e4ngtade hon hem till Norge, hon tyckte det var hemskt att \u00e5ka d\u00e4rifr\u00e5n. <\/p>\n\n\n\n

T\u00e5get k\u00f6rde \u00f6ver v\u00e4skan<\/strong><\/h2>\n\n\n\n

-Jag hade ju knappt hunnit tr\u00e4ffa mormor och mostrarna och alla jag hade l\u00e4ngtat efter n\u00e4r jag var i Sovjet. En dag, d\u00e5 var vi i Kusfors, tog jag den lilla r\u00f6da v\u00e4skan som jag f\u00e5tt av min farbror. Jag stoppade ner tandborsten och min fina, nya m\u00f6ssa. S\u00e5 gick jag ner till j\u00e4rnv\u00e4gsr\u00e4lsen och stod d\u00e4r tills t\u00e5get kom. T\u00e5get var j\u00e4ttestort och k\u00f6rde fort. F\u00f6rst visste jag inte om jag skulle v\u00e5ga men s\u00e5 kastade jag v\u00e4skan.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r hon gick d\u00e4rifr\u00e5n k\u00e4nde hon sig mycket ledsen. Hon hade kastat iv\u00e4g det hon f\u00e5tt fr\u00e5n hemmet i Norge.<\/p>\n\n\n\n

-Hur kunde jag g\u00f6ra n\u00e5nting s\u00e5nt. Kasta bort de finaste saker jag \u00e4gde. Men jag ville g\u00f6ra mej av med allting som p\u00e5minde om dem. Jag orkade inte minnas n\u00e5gonting!<\/p>\n\n\n\n

Barnen fick nya kl\u00e4der innan de for f\u00f6r att m\u00f6ta sina svenska familjer. P\u00e5 perrongen i Boden v\u00e4ntade en massa tanter. De hade svarta f\u00e5rskinnsp\u00e4lsar. En kvinna hade en gr\u00e5 f\u00e5rskinnsp\u00e4ls och en gr\u00e5 m\u00f6ssa.<\/p>\n\n\n\n

– Jag stod och tittade p\u00e5 henne och s\u00e5g bara henne till slut. Jag t\u00e4nkte hoppas, hoppas att jag f\u00e5r komma till henne. Och vet ni, jag fick komma till henne, skrattar Kirsten.<\/p>\n\n\n\n

Hon kom till en bondg\u00e5rd i Degerb\u00e4cken till en r\u00f6d stuga med vita knutar. D\u00e4r fanns en lag\u00e5rd med kor som hette Rita och Rosa och tv\u00e5 h\u00e4star.<\/p>\n\n\n\n

-D\u00e4r hade jag det mycket, mycket bra. Jag fick f\u00f6lja med till lag\u00e5rn. Jag l\u00e4rde mej mj\u00f6lka med en hand. Men \u00e5h, vad jag tyckte var jobbigt med ett nytt spr\u00e5k. Jag hade precis l\u00e4rt mej ryska. Och nu skulle jag l\u00e4ra mej svenska ocks\u00e5. <\/p>\n\n\n\n

\u201cDom ska skjuta oss\u201d<\/strong><\/h2>\n\n\n\n

I b\u00f6rjan satt hon bara och tittade och t\u00e4nkte. Sa ingenting. Ett gev\u00e4r h\u00e4ngde p\u00e5 v\u00e4ggen. Hon undrade mycket varf\u00f6r men v\u00e5gade aldrig fr\u00e5ga. Hennes kusin som ocks\u00e5 var d\u00e4r visste.<\/p>\n\n\n\n

-Dom ska skjuta oss, sa han.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 valborgsm\u00e4ssoafton t\u00e4ndes brasor. Raketer sk\u00f6ts upp.<\/p>\n\n\n\n

– Jag blev hysterisk f\u00f6r jag trodde vi skulle skjutas.<\/p>\n\n\n\n

Bakom huset fanns en myrstack. Kirsten stod d\u00e4r ofta och tittade p\u00e5 hur myrorna byggde. En dag tog hon en pinne och gjorde h\u00e5l i myrstacken. Hennes svenska \u201dmamma\u201d blev mycket arg. <\/p>\n\n\n\n

\u2013 T\u00e4nk, du kommer ifr\u00e5n kriget och du har sett alla hus nerbr\u00e4nda. Och h\u00e4r bygger myrorna upp sina hem. S\u00e5 kommer du och raserar det, precis som tyskarna gjorde, sa kvinnan. <\/p>\n\n\n\n

Den h\u00e4ndelsen gl\u00f6mmer Kirsten aldrig. Efter \u00e5tta m\u00e5nader var det dags att \u00e5ka tillbaka till Norge. <\/p>\n\n\n\n

-Jag ville inte alls \u00e5ka. Jag gick och g\u00f6mde mej i en lada. Jag visste att hemma h\u00f6ll de p\u00e5 att bygga ett nytt hus. De skrev fina brev och \u00f6nskade mig v\u00e4lkommen. Men jag v\u00e5gade inte. Jag skulle inte hem – men blev ju tvungen.<\/p>\n\n\n\n

Hon fick paket med sig. Gardiner, presenter till hemmet och godis till syskonen. Frun i huset ville hj\u00e4lpa. De \u00e5kte t\u00e5g fr\u00e5n Boden till Narvik igen. Och s\u00e5 b\u00e5t norrut samma v\u00e4g de kommit.<\/p>\n\n\n\n

-P\u00e5 b\u00e5ten stoppade jag alla presenter i ett \u00f6rngott. Jag ville inte att de d\u00e4rhemma skulle ha n\u00e5nting. M\u00e5nga barn f\u00f6ljde mej n\u00e4r jag gick och sl\u00e4ngde allt i havet. Fyra smutsiga karameller sparade jag. Jag minns hur h\u00e5riga de var, ludd fr\u00e5n fickan de legat i. Det kunde de d\u00e4rhemma hemma f\u00e5, det var lagom. Sen kom vi d\u00e5 hit till Kirkenes. Mina f\u00f6r\u00e4ldrar m\u00f6tte mej p\u00e5 kajen. Det var j\u00e4tteroligt att tr\u00e4ffa dem igen.<\/p>\n\n\n\n

Sv\u00e5rast \u2013 att vara ensam<\/strong><\/h2>\n\n\n\n

Under kriget i Norge och i Sovjet var Kirsten tillsammans med sin familj.<\/p>\n\n\n\n

-Det var h\u00e5rt att leva i krig \u2013 men vi i familjen var tillsammans. Det sv\u00e5raste var att skickas iv\u00e4g ensam till fr\u00e4mmande m\u00e4nniskor. Bort fr\u00e5n alla de sina. Man k\u00e4nner sig \u00f6vergiven. Det sitter kvar som en, ja, en slags sorg.<\/p>\n\n\n\n

Kirsten Basma flyttade till Sverige n\u00e4r hon var sexton \u00e5r. Utbildade sig och b\u00f6rjade arbeta. Ofta har hon f\u00f6rs\u00f6kt ber\u00e4tta vad hon varit med om under kriget. Men har blivit nesligt bem\u00f6tt. S\u00e5 h\u00e4r tex:<\/p>\n\n\n\n

-\u00c4sch, sluta nu och prata om kriget och bli s\u00e5 sentimental. Det \u00e4r v\u00e4l ingenting att prata om.<\/p>\n\n\n\n

-Det skulle vara fint, s\u00e4ger Kirsten Basma, om vi vardagsm\u00e4nniskor hade tid att lyssna p\u00e5 varandra. Varje m\u00e4nniska har en historia v\u00e4rd att lyssna p\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

Artikeln \u00e4r skriven av Sigrid Flensburg grundar sig p\u00e5 intervjuer hon gjort p\u00e5 80talet i Kirkenes. <\/em><\/p>\n

Categories<\/span>Sigrid Flensburg<\/a><\/div>","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Hon flydde och flyttades \u00f6ver riksgr\u00e4nserna i norr f\u00f6r att klara livhanken under krigs\u00e5ren p\u00e5 40 talet. Fr\u00e5n Kirkenes till Montjegorsk undan tyska ockupationen. Senare som krigsbarn till Sverige.<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":2775,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[20],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2774"}],"collection":[{"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=2774"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2774\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":2844,"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2774\/revisions\/2844"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/media\/2775"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=2774"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=2774"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/barentsmagazine.com\/granser\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=2774"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}